Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Hjärnan

Social isolering: Ett dödligt hot för människan

Människan är ett flockdjur. Därför slår ensamhet så hårt mot vår hälsa.

Med rubriken »Ensamheten befinner sig på epidemiska nivåer i Amerika« publicerade den amerikanska hälsoorganisationen Cigma i januari i år sin årliga rapport om tillståndet för ensamheten i USA. Den visade att tre av fem amerikaner känner sig ensamma, en ökning med sju procentenheter från 2018. Var fjärde person uppgav att deras psykiska hälsa är dålig. Känslan av brist på socialt stöd och meningsfulla sociala sammanhang, den starka upplevelsen av brist på balans i det dagliga livet – jobbar för mycket, sover för lite eller sover för mycket och jobbar för lite; äter för mycket, rör sig för lite, rör sig för mycket, äter för lite – är huvudorsak till de förlamande känslorna.

När alltfler människor nu isolerar sig på grund av karantänsregler och social distansering uppstår ett nytt hot mot folkhälsan – ännu mer ensamhet, skrev Scientific American i sitt marsnummer. Hur coronaviruset fungerar har forskningen ännu inte knäckt. Men ensamhetens pris på människans hälsa är välkänt, påminde tidskriften: Människor som inte känner sig tillhöriga med andra löper större risk att bli förkylda, drabbas av depression, utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, har sämre kognitiva funktioner och lever kortare. Långtidsskadorna som ensamhet orsakar är desamma som av rökning och fetma.

Forskningens bild av det beteende – social distansering, isolering från varandra – som ska rädda mänskligheten från viruset kan alltså sammanfattas med två ord: ensamhet suger.

Omdömet syftar på långvarig social isolering och sätter ljuset på vilken umgängeshungrig va­relse människan är. Ett nyfiket djur som dras till andra som flugan till lampan. Det är också detta beteende som sätter fart på smittspridning. Epidemier är priset männi­skan betalar för sin nedärvt sociala natur, sa den amerikanske beteendevetaren Chris Segrin i en intervju på Association of psychological sciences webbplats den 3 april i år. Segrin påpekade att covid-19-pandemin, som i allt större utsträckning kräver av människor att hålla sig ifrån varandra på platser där vi normalt sammanför oss med andra, får oss att uppleva vilsenhet inombords. En stor del av vad som gör upplevelsen av ett idrottsevenemang, en konsert, en film på en biograf, eller att äta på restau­rang är just närvaron av andra. »Även om vi inte umgås direkt med dem, gör deras närvaro händelsen till en mer substantiell upplevelse. Mycket av det går förlorat som en följd av dessa stanna-hemma- uppmaningar«, sa Segrin.

Det är just den branta minskningen – från en invand, efterlängtad nivå på sociala kontakter till en närmast obefintlig – som skapar de ensamhetskänslor som är så stressframkallande, påpekar Segrin. Ensamhetsstressen gnager snabbt hål på såväl den kroppsliga som psykiska hälsan. Effekterna på hjärtat och blodcirkulationen märks snabbt och blir ännu starkare ju längre tid vi är isolerade. Immunförsvaret försämras på grund av störningar i invanda beteenden och rutiner.

En pusselbit till vad som orsakar detta snabba förfall upptäckte en grupp neuroforskare vid MIT år 2016. Inte vilken som helst heller. Man sa sig ha hittat ensamhetens fysiska hemort i hjärnan. Det bestod av ett kluster celler i en region långt bak i skallen som kallas dorsal raphe nucleus och som forskarna därför döpte till DRN-neuroner. För första gången kunde vetenskapen, i detta fall under ledning av huvudförfattaren Gillian Matthews, koppla ihop känslan av ensamhet med en grupp celler. Vad gjorde dessa celler? Jo, de eldade på vår längtan efter umgänge efter en tids isolering. Forskarna hade studerat små möss. Sett att när de var tillsammans i en grupp var deras DNR-neuroner inaktiva. Men när en mus separerades från gruppen och isolerades under ett dygn och därefter återförenades med sina kompisar släppte DNR-neuronerna i deras bakre hjärndelar loss och började dansa. När forskarna i kontrollsyfte hämmade dessa neuroner med kemikalier, såg man att de socialt isolerade gnagarna när de kom tillbaka till sina musvänner var betydligt mindre sugna på att umgås med dem som förr. Huruvida dessa neuroner faktisk upptäcker ensamhet eller orsakar känslan av att vara ensam återstår att undersöka. Men resultaten, slog forskarna fast, visade en gång att kontakt med andra är nödvändig för att göra oss lyckliga.

Två år senare publicerade den amerikanska neurobiologen Moriel Zelikowsky en rapport som visade att den stress kronisk ensamhet orsakar kan forma om hjärnan. Zelikowsky hade låtit sina möss vara isolerade i två hela veckor och upptäckt en förhöjd nivå av en viss sorts neuropeptider, NkB; molekyler som fun­gerar som informatörer mellan cellerna. Överflödet av denna molekyl, skrev hon, kan mycket väl ligga bakom alla de stressbeteenden som de observerade hos de ensamma mössen. De hade blivit personlighetsförändrade på djupet. Deras ångestnivå var så hög och de reagerade överdrivet aggressivt på potentiella hot, var konstant ilskna, hotfulla och snarstuckna. Forskarna gav mös­sen en kemisk blandning som blockerade NkB-nivåerna i hjärnan och fann att mössens aggressiva och ångestridna beteenden omedelbart försvann. Zelikowsky sa att männi­skohjärnan uppvisar stora likheter med mushjärnan i sin konstruktion, vilket innebär att fynden förklarar också människors ensamhetsbeteende.

Det vanligaste antagandet om varför ensamhet så ofta leder till försämrad hälsa lyfter fram de evolutionära rötterna: När homo sapiens utvecklades hängde vår överlevnad på att vi välkomnades av gruppen. På att vi fick delta i gruppens gemensamma aktiviteter. I dagens värld har har det blivit svårare att få denna längtan uppfylld.

Vi befinner oss med andra ord i en rävsax. Ett virus härjar över planeten och får oss att vidta de åtgärder de kunniga säger att vi måste vidta för att skydda oss. Men åtgärderna ruvar alltså också på ett allvarligt hot mot vår hälsa. Om en kortvarig harmlös social isolering blir långvarig måste folk anpassa sig, säger Chris Segrin. Av hänsyn till vår psykiska hälsa måste vi fortsätta att umgås, men under en tid förändra vårt invanda sätt att umgås. För alla som inte är hemmastadda i ny kommunikationsteknik öppnar sig nu ett bra tillfälle att bli det, säger Segrin.

– Tillämpa fysisk distansering, inte social distansering. Termen »social distancing« har en olycklig konnotation och är faktiskt inte en korrekt beskrivning av vad folkhälsomyndigheter försöker uppnå. Meningsfulla sociala kontakter kan ske i frånvaro av fysisk kontakt, säger  Chris Segrin.

LÄS OCKSÅ: Psykologiska förklaringen: Därför bunkrar vi toapapper

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera