L-kommunalrådet som fick 34,2 procent i förra valet: »Som en hockeymatch«

Text: Janne Sundling & Kristoffer Törnmalm

Foto: TT

Beskrivningen av dåtidens Landskrona är ungefär densamma som den av Malmö. Om en blommande industristad, där fartyg av internationell klass sjösattes i rasande takt. Där ungar som hört fabriksvisslan för sent hade svårt att ta sig hem genom strömmarna av cyklande arbetare. En skånsk framgångssaga där socialdemokratin abonnerade på makten.

Där växte Torkild Strandberg upp.

Hans politiska resa kan man säga började 1982. Då bulkfartyget M/s Woensdrecht bogserades ut från Landskronas hamn. Varvet hade en gång i tiden stått för 1 procent av världstonnaget, nu lades det ner. 4 000 arbetstillfällen försvann, samtidigt som 1 000 bostäder i staden plötsligt stod tomma.

Fastighetsägarna fick panik, började ragga kunder utanför kommungränsen, och tog sikte på de som svårligen kunde hitta en bostad någon annanstans. Socialt utslagna. Flyktingar.

Eller kriminella, som bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt.

Landskrona ser inte ut som andra svenska städer. Här bor de fattiga inte i nergångna miljonprogramshus utanför stadskärnan, utan mitt i. I början av 00-talet skedde den negativa utvecklingen öppet. I stadsbilden blev det allt vanligare med utslagna människor och ungdomsgäng. Kriminaliteten var hög och skolresultaten dåliga. Stämningen uppgiven. Landskrona hade blivit en kriskommun, klagade en skånsk folkpartist som sedan 2002 oroligt vridit sig av och an på riksdagsbänken.

Redan i början av 90-talet hade Torkild Strandberg och en grupp andra folkpartister frågat sig om ett liberalt parti tvunget var dömt till att ha strax över 5 procent. Svaret var nej. Det tyckte de alla, inte minst Torkild, som till slut lämnade sin skavande bänk.

– Att vara kommunalråd är som att spela hockeymatch. Riksdagen är som att delta i seminariearbete, sa han.

Och hockey blev det. Strandberg tog fram ett program som skulle förändra politiken i Landskrona i många år framöver.

Han tog avstamp i Landskronas stolta historia. Konstaterade att läget i staden blivit så allvarligt att folk inte vågade gå ut, och argumenterade för New York-modellen där inte bara de grövsta brotten prioriterades. Fick debatten att kretsa kring invandring och trygghet.

Väljarna nåddes via direktutskick och skarpa uttalanden i medierna. Eller på gatan, där Torkild, med sin breda skånska och inkännande sätt, kunde lyssna långa stunder på medborgarnas klagan.

– Mitt parti och de flesta partier åker runt i riket och svarar på frågor som inte en enda människa har ställt. Många upplever att deras vardag och problem inte stämmer överens med de upplevelser de som kandiderar för att ta ansvar för politiken har. Vi hade på något vis ringat in, tydliggjort och kommunicerat en tydlig plan om hur problemen skulle lösas. Vi var ganska ensamma för det, sa han i en intervju med Fokus inför valet 2018.

Torkild Strandberg var samma år på plats vid riksmötets öppnande i Stockholm. Han hade i vanlig ordning valts av sitt folk för att representera dem i riksdagen. Men enligt samma ordning hoppat av, den här gången redan dagen efter. Strandberg levde som Göran Persson lärt: hellre en stor skit i Skåne, än en liten skit i Stockholm.

Den insikten har den här mandatperioden vuxit framför allt fler i den politiska maktsfären. Inte minst i Moderaterna. På frågan om vilka moderater som egentligen kan räknas som de mäktigaste i dag, svarar en källa: »Titta på de kommunalråd som gjort bra val och stärkt sin ställning lokalt.«

Trenden är tydlig. I de kommuner där M ökat mest bor det i genomsnitt 18 000 invånare, kunde Timbrotidningen Smedjan nyligen visa. Småkommuner alltså, som Vellinge och Staffanstorp i det moderatstarka Skåne.

Direkt efter valet sa Ulf Kristersson att Moderaterna inte skulle bygga maktinnehav på SD:s »nycker och uppfattningar«. Kommunalrådet Christian Sonesson fnös och gjorde motsatsen. Med stöd av sina 43 procent i kommunvalet bildade han i Staffanstorp majoritetsstyre tillsammans med Sverigedemokraterna. Tillsammans har partierna drivit frågor som integrationsplikt för nyanlända, övervakningskameror, tiggeriförbud och att IS-terrorister ska förvägras stöd i kommunen.

Tramsig symbolpolitik, fräser de som besvärat sett på hur moderata storstadsväljare vänt sig till Centerpartiet och Socialdemokraterna. En förebild, säger andra – för något många i partihögkvarteret drömmer om är nämligen hur Moderaterna, likt Boris Johnson och Donald Trump, ska få vanligt folk med lutning åt det konservativa att rösta på miljonärernas parti. Och när partitopparna i Stockholm befinner sig i opposition, medan lokala företrädare stärker sin makt, är det bara för partiledningen att tiga still och lyfta fram politiker som Carina Wutzler i Vellinge vid viktiga evenemang, som presentationen av förslag till idéprogram.

– Särskilt partisekreteraren Gunnar Strömmer förstår att man måste hålla sig väl med de här personerna, när vi inte har regeringsmakt men alla dessa personer styr, och har riktig makt, säger en M-källa.

M:s partisekreterare Gunnar Strömmer.

Christian har förresten en bror, regionrådet Carl Johan Sonesson. Under coronaåret 2020 har han från sin kant gjort något få andra i hans position åstadkommit: synts utåt. När krisen kom skärpte han tonen mot de danska resebegränsningarna. Han har därefter gjort dagliga coronauppdateringar på Facebook som fått tusentals gillamarkeringar. Nyligen tog han över ordförandeklubban för det dansk-svenska samarbetet Greater city of Copenhagen.

Internt beskrivs Sonessonarna som Moderaternas just nu mäktigaste »klan«, sedan göteborgaren Johnny Magnussons interna maktposition skadats. I förbundsstyrelsen i Västra Götaland har alltid göte­borgarna varit kungar. Men med samma logik som makten alltmer rinner Stockholm ur händerna har den tidigare partisekreteraren Magnusson fått ge plats åt kommunstyrelseordföranden i Mariestad: Johan Abrahamsson.

34,7 procent i en kommun som länge var ett S-fäste, det är lika med makt även i moderata klanvälden.

I regeringspartierna tog kusinerna från landet sig ton i samband med flyktingkrisen 2015. Den 6 september 2015 stod Stefan Löfven i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm och sa: »Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.«

En månad senare, den 6 oktober, gick Malmö stad in i krisläge 2. Flyktingströmmen till Malmö beskrevs som en »allvarlig händelse«. Staden hade ställt containrar utanför centralstationen som en första anhalt för att ta emot de flyktingar som kom med tåg från Danmark.

Samtidigt hade SVT gjort en enkät bland Värmlandskommunerna om flyktingmottagandet. Filipstads S-kommunalråd hade förklarat att de inte skulle klara av att ge plats i skolan åt alla som kom. SVT frågade migrationsminister Morgan Johansson som svarade att de kommuner som inte klarar skolgång och kommunal service måste bygga ut den, att det till och med behövde byggas nya skolor. Daniel Schützer (S), kommunstyrelsens ordförande i Årjäng, trodde inte att det var sant. På sin Facebooksida skrev han:

»Ursäkta språkbruket men Morgan Johansson är ta mig f-n helt dum i huvudet. Bygg ut säger han. Det är för i h-vete inte plank och tegelsten det är brist på utan lärare!!!!«

En bild i Stockholm, en annan i landet.

Åsa Romsons tårar blev historiska.

På en presskonferens på eftermiddagen en månad före julafton hade vice statsministern och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson svårt att hålla tillbaka tårarna. Det visade sig att det inte bara var socialdemokrater som bitit ifrån mot folket i Stockholm.

»De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra någonting«, sa Romson.

Dagen efter reste Stefan Löfven till Malmö. Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande (S), fick visa statsministern runt i det som var flyktingströmmens epicentrum. När de kom till den tillfälliga registreringsplatsen på Malmömässan fanns nästan 800 personer där. Ytterligare 500 personer väntades in senare under dagen.

»Vi är i ett läge där människor blir registrerade och sedan går ut på Malmös gator. Och det är helt ohållbart. Just nu växer vi med ett helt Växjö varannan månad. Då är det inte helt enkelt att få all logistik på plats«, sa Stjernfeldt Jammeh.

»Kapaciteten är nådd, vi klarar inte mer«, medgav Löfven.

I dag är Stjernfeldt Jammeh socialdemokratins mäktigaste utanför huvudstaden. Hennes ständigt brottsdrabbade stad har i åratal satsat på Blairinspirerade lösningar, där hårda tag mot brottslingar kombineras med lika hårda riktade mot orsakerna bakom. I en skolrankning nyligen klättrade Malmö hundra platser. Stjernfeldt Jammehs arbete lyftes fram på Socialdemokraternas välfärdsdagar där alla region- och kommunalråd var med. Hennes skolframgång sågs som ett bevis för att politiken fungerar, och det i en stad med utmanande elevunderlag.

En annan kommunal makthavare som inve­sterat politiskt kapital i flyktingfrågan är Lars Stjernkvist. Han lämnar nu visserligen över sin formella titel som kommunstyrelseordförande i Norrköping till Olle Vikmång, bror till Löfvens statssekreterare Nils. Men »Stjerna« är ständigt aktuell, påminner socialdemokrater. Han har partikamraternas öra i skolfrågor och ledde tankesmedjan Tidens arbete med att värka fram en ny migrationspolitik. Skrev en debattartikel tillsammans med förre M-ministern Sven Otto Littorin om att M och S tillsammans måste vara de som ansvar för framtidens flyktingpolitik. Prestigelös, omtyckt och ständigt tillfrågad uppifrån.

Stjernkvist har en meningsfrände i Jimmy Jansson, ks-ordförande i Eskilstuna. Han har gjort sig (ö)känd internt för beslut som att kräva tillstånd från tiggare som ber om allmosor på stadens torg. Jansson sitter inte i partistyrelsen men har stort inflytande i partiet på den opinionsbildande scenen.

– Han är kontroversiell och illa omtyckt av många men viktig i debatten, säger en socialdemokrat.

En annan person som inte har någon stark formell makt men som får socialdemokrater från hela landet att lyssna nyfiket är S nye oppositionsledare i Göteborg, Jonas Attenius. Tillsammans med Blerta Hoti, som bland annat har jobbat åt försvarsminister Peter Hultqvist, har Attenius inlett ett skifte av socialdemokratins agenda i landets andra stad. Det pratas om ett embryo till en S-berättelse som inte är rödgrön, med förslag att slopa lagen om eget boende och språkkrav i äldrevården – allt framfört av en vältalig arbetarklass­kille och en ung kvinna från Kosovo.

Ledningen för Miljöpartiet förväntas vid varje kongress köras över av sina medlemmar ute i landet. Särskilt i viktiga personfrågor. Som när Märta Stenevi förra året valdes till partisekreterare – mot valberedningens förslag. Men samtidigt som politikerna utanför Stockholm har stor makt, plågas partiet av att det sedan valet inte finns en enda riksdagsledamot från Norrland. Ändå är det där partiets två främsta valvinnare lokalt finns: Henrik Ölvebo i Gällivare och Henrik Blind i Jokkmokk.

Inför valet 2014 gjorde MP i Gällivare det som alla pratar om på förhand men sällan gör – tog Facebook till hjälp som valkanal och lanserade sin lokala profil i egenproducerade valfilmer. Man slog tillbaka mot ogrundade påhopp, satte själva bilden av partiets politik.

Det gav resultat. MP gick i gruvkommunen från 1,7 procent till 9,5. En framgång som fortsatte i valet 2018. Henrik Ölvebo är i dag partiets enda kommunstyrelseordförande och del av partistyrelsen.

Katrin Stjernfeldt Jammeh är Socialdemokraternas starkaste namn utanför Stockholm.

Tidigare i höstas sa förre MP-stabschefen Paulo Silva i Fokus (nr 36) att Miljöpartiet borde inspireras av Daimler och Porsches hemvist Baden-Württemberg i Tyskland. Där har De gröna vunnit socialdemokratiska väljare genom att driva grön industripolitik.

Som Gällivares ledande politiker fick Henrik Ölvebro nyligen välkomna den mångmiljardsatsning som LKAB ska göra för att ta fram koldioxidfri järnsvamp. Det är hållbarhet och sysselsättning i samverkan som ska ge 3 000 nya jobb i Gällivare, och stärka korten för en partistyrelseledamot placerad norr om Dalälven.

Tillbaka till Landskrona. Tillbaka till veckorna efter valet 2018, då Torkild Strandberg kunde konstatera att hans makt ökat ytterligare: med 8,5 procentenheter till 34,2. Det stärkte hans position som unik i Liberalerna. Partiet, med överlag få kommunstyrelseordföranden, har ingen som dominerar sin hemort som han. Inte heller någon som mot partipiskan tagit stöd av Sverigedemokraterna för att gripa makten. Strandberg är i dag den vassaste nageln i ögat på partietablissemanget, alltså inte partiledningen, utan de mäktiga distrikten i Stockholm och Uppsala som har en socialliberal profil och alltid har styrt partiet.

Men deras makt är inte längre lika självklar.

När Göteborgskommunalrådet Helene Odenjungs efterträdare valdes nyligen blev det Axel Darvik. Han är ledamot i partistyrelsen och partiledningen, står Sabuni nära och är motståndare till januariavtalet. Darvik har kopplingar till den fryntlige kommunstyrelseordföranden 25 mil söderut och hans allt kaxigare Skåneförbund.

Torkild Strandberg är mäktig i ett parti som knappt har någon makt alls längre, varken i regeringsfrågan eller riksdagen. Men sättet han gripit makten på, och med vilka frågor, inspirerar inte bara kravliberaler, utan allt fler på högerkanten av en borgerlighet som alltmer närmar sig politikens svartepetter. Räkna med att deras nästa drag sker utanför Stockholm.

Läs mer om »Landets 50 mäktigaste«:

–  Mörkblå revolt när SD tog över makten i Bjuv: »Upp till bevis«

– Professorn: »Ett faktum att 90 procent av makten finns i Stockholm«

– Här är landets 50 mäktigaste 2020