Från Israel till Kenya och Indien – här är länderna med störst vattenbrist

Det tar ungefär en halvtimme för zambiska Joyce Mwale att gå från sitt hem till den brunn där hon varje morgon hämtar vatten åt sig och sin familj. Hon har med sig två gula 20-litersdunkar i plast. Det vatten hon får med sig hem räcker oftast till matlagning och hygien, men ibland måste hon gå två gånger för att klara hushållets behov.

Joyce bor i utkanten av byn Kampumba, ungefär där det timglasformade Zambia smalnar av på mitten. Hon har levt hela sitt liv i området och känner de flesta här. Att hämta vatten varje morgon är en lika naturlig del av hennes dag som att äta och sova.

Väl framme vid brunnen sätter hon sig och väntar på sin tur. Hon samtalar med de andra kvinnorna som också väntar, och hjälper till när någon av de äldre kvinnorna inte själv orkar pumpa vatten. Ibland kärvar pumpen så att även de yngre kvinnorna får problem, berättar hon. Då krävs det att tre kvinnor samtidigt häver sig upp på pumphandtaget för att det ska röra sig. Den amerikanska biståndsorganisationen som borrade brunnen och installerade pumpen har inte synts till på flera år och nu har bybornas intensiva användande börjat ta ut sin rätt.

Joyce konstaterar att det nog skulle vara bra om någon kunde byta ut lite slitna delar, men understryker samtidigt att hon är tacksam över att de över huvud taget har en djup brunn med en riktig pump i byn. Tidigare hämtade de flesta kvinnor i trakten allt hushållsvatten i ett gammalt borrhål. Strax intill låg några latriner och en sophög men det var ingen som förstod sambandet mellan avfallet och det dåliga vattnet. Under torrperioderna var vattnet som hissades upp ur hålet grumligt och luktade illa. Joyce säger att hon brukade filtrera det genom en duk och att hon alltid kokade vattnet innan det användes, men trots det var familjen ofta sjuk. Sedan den nya brunnen kom på plats har alla mått mycket bättre.

När det blir hennes tur placerar Joyce dunkarna vid pumpens munstycke. Utan att hon behöver be om det håller en av de andra kvinnorna fast dem så att de inte ska välta medan Joyce pumpar. Samarbetet följer en väl inarbetad rutin och ingen behöver berätta vad som ska göras. När dunkarna är fulla lägger Joyce ett hopvikt tygstycke på sitt huvud och får hjälp med att lyfta upp den ena dunken. Den andra bär hon i handen. Hon tar inte farväl när hon går, medveten om att alla kommer att ses vid pumpen igen följande morgon. Kanske redan samma kväll.

Enligt FN-organet UN Women lägger Afrikas kvinnor varje år lika mycket tid på att hämta vatten som hela Frankrikes arbetsföra befolkning lägger på lönearbete. Mönstret är detsamma i många andra delar av världen: att skaffa vatten är ett slitsamt och tidsödande arbete – ofta utfört av kvinnor – som dränerar mänskliga resurser, hämmar utveckling och skapar stora hälsoproblem. Över två miljarder människor beräknas sakna tillgång till säkert dricksvatten och dubbelt så många tvingas klara sig utan fungerande sanitet.

Sedan vi lämnade livet som kringflackande nomader för mer än 12 000 år sedan och blev bofasta bönder har allt vi människor företagit oss kretsat kring vatten. Samarbete och civilisationer har vuxit upp vid floder, sjöar och hav. Vi har druckit vattnet för att överleva, vi har bevattnat våra åkrar och använt det som kraftkälla. Utveckling, framgång och undergång har genom årtusendena definierats av hur väl vi förmått att förvalta vattnet. Vår egen tid är i det avseendet inget undantag.

I dag ökar världens vattenkonsumtion med ungefär 1 procent per år. Det har den gjort sedan 1980-talet och den väntas fortsätta att göra det fram till åtminstone 2050, som ett resultat av befolkningsökning och konsumtionsvanor. I många länder som tidigare var småförbrukare av vatten går den ekonomiska utvecklingen snabbt framåt, människor flyttar till växande städer, levnadsstandarden höjs och vattenanvändningen ökar. Det sker samtidigt som den totala mängden vatten i världen förblir oförändrad.

Om man tar bort saltvattnet i världshaven och det sötvatten som antingen är uppbundet i glaciärer eller finns alldeles för djupt i jordens inre, så återstår ungefär 0,5 procent av världens vatten som realistiskt sett är användbart för mänsklig konsumtion. Och då ska man lägga till att mycket av detta vatten först måste genomgå omfattande rening för att vara drickbart, bland annat för att vi själva är ganska bra på att smutsa ner det. Dessutom kastar klimatförändringar en mörk skugga av ovisshet över tillgången på åtkomligt och användbart vatten framöver. Så när vi säger att vattnet i världen håller på att ta slut menar vi egentligen att det tillgängliga sötvattnet snart inte räcker till för att försörja antalet människor på jorden och den livsstil vi har vant oss vid.

När FN år 2015 antog de globala målen för hållbar utveckling fick vattnet därför en central roll. Två av de sjutton målen handlar uttryckligen och direkt om vatten, men vatten brukar också beskrivas som det kitt som binder samman många av de övriga målen. Kanske alla. Att utplåna fattigdom och hunger, förbättra hälsa och utbildning, åstadkomma jämlikhet och ren energiförsörjning, skapa hållbara städer, industrier och infrastruktur, bättre klimat och internationellt samarbete – allt har på olika sätt en koppling till vatten.

Den mest akuta vattenfrågan formuleras i mål nummer sex som tar sikte på universell tillgång till vatten och sanitet. Det begrepp som oftast används i dessa sammanhang är »säkert vatten« (safely managed water). Det är en definition som inte bara handlar om vattnets kvalitet utan även dess tillgänglighet. Säkert vatten består av fyra komponenter som alla måste vara uppfyllda: vattnet ska vara fritt från föroreningar, det ska vara tillgängligt nära bostaden, det ska finnas till hands när det behövs och det ska betinga ett rimligt pris.

Sedan de globala målen antogs har utvecklingen på vattenområdet gått långsamt framåt på många håll men bakåt på andra. Globalt sett är vi långt från den utvecklingstakt som skulle krävas för att, enligt FN:s målsättning, ge hela jordens befolkning tillgång till säkert vatten senast 2030.

Problemet är egentligen inte mängden vatten i sig. Rätt utnyttjad skulle den där halva procenten av världens vatten räcka ganska långt. Bekymret är att världens vattenresurser är extremt ojämnt fördelade och att skillnaderna, enligt världens klimatexperter, bara kommer att öka. En vanlig beskrivning är att det i första hand är genom vatten som vi kommer att uppleva klimatförändringarnas effekter, i form av ytterligheter som torka och översvämningar.

Listan över riskområden kan göras lång. Ett av de mest uppmärksammade fallen av torka i folktäta regioner på senare år är den som drabbade sydafrikans­ka Kapstaden mellan 2016 och 2018. Ont om regn och obetänksam konsumtion låg bakom problemen och det var i slutändan bara med några veckors marginal som katastrofen kunde undvikas med hjälp av tvångsåtgärder, allmänhetens kraftsamling och en gnutta tur med vädret. Brasiliens ekonomiska centrum São Paulo, med nästan sex gånger så många invånare som Kapstaden, gick 2015 igenom en liknande kris och var som lägst nere i tjugo dagars återstående förbrukning i vattenreservoarerna. Polisen tvingades eskortera vattentransporter för att undvika stöld.

Även sedan den värsta krisen blåsts av har São Paulo fortsatt att dras med stora störningar i vattenförsörjningen. En del pekar ut staden som det kommande offret för den första storskaliga vattenkatastrofen i modern tid.

Både Kapstaden och São Paulo är berömda storstäder och får därför stort utrymme i internationella medier, men de är inte ensamma om sina vattenproblem. Många afrikanska storstäder har mer eller mindre permanenta problem med vattenförsörjningen och kan definitivt inte som Kapstaden leverera drickbart vatten direkt i kranen. Få indiska, kinesiska eller syd­amerikanska mångmiljonstäder har vattenförsörjning utan avbrott. I Australien råder sedan länge ständig vattenbrist på flera håll.

I Indonesiens huvudstad Jakarta brottas myndigheterna med att få stopp på att privatpersoner gräver olagliga brunnar och dränerar staden på grundvatten. Det ökar risken för att saltvatten ska tränga in under land och förvärra situationen ytterligare. I USA kämpar bland andra Miami med liknande problem. Där ledde ingrepp i närliggande våtmarksområden på 1900-talet till att staden fortfarande har problem med saltvatten som förorenar grundvattnet. Jakarta, Bangalore, Peking, Kairo, Moskva, Istanbul och Mexico City hör också till de storstäder som bågnar under trycket från en växande befolknings behov av rent vatten.

I Kuwait, ett av världens torraste länder, finns över huvud taget inget permanent ytvatten: inga sjöar eller floder. Nederbörden är liten och avdunstningen hög. För att tillgodose sitt behov måste kuwaitierna förlita sig på svåråtkomligt grundvatten och kostsam avsaltning av havsvatten. Den motsatta extremen är Island som har ett överflöd av högkvalitativt vatten av alla de slag. Landets lilla befolkning skulle kunna använda miljontals liter vatten per person och dag utan att riskera att tömma reserverna.

Islands situation är unik. De länder i världen som aldrig upplever några som helst problem med vattentillgången är få och de blir allt färre. Sverige var för inte så länge sedan ett av dem men även här tar särskilt torra somrar numera ut sin rätt och tvingar fram re­striktioner och vattenhushållning i vissa delar landet.

Problemet med den ojämna fördelningen av världens vattenresurser är att den inte enkelt kan överbryggas ens om det hade funnits en global vilja. Det hjälper inte en kuwaitier om en islänning frenetiskt börjar spara vatten. Problematiken går djupare än så och måste bemötas annorlunda. Ett försök att göra det står den brittiske geografen John Anthony Allan för. I början av 2000-talet lanserade han begreppet »virtuellt vatten« för att illustrera hur konsumtion i en del av världen påverkar vattensituationen i en annan. Det var då ett nytt och innovativt sätt att visa på globala samband som lätt glöms bort när vi pratar om vattenkonsumtion. I dag använder många etablerade organisationer, däribland FN, begreppet virtuellt vatten för att beskriva situationen i världen.

Utgångspunkten för Allans resonemang är att vi inte bara konsumerar vatten i form av flytande vätska. Tvärtom är all vår konsumtion ett slags vattenkonsumtion eftersom det krävs en viss mängd vatten för att producera allting omkring oss. När du dricker en kopp kaffe så har det gått åt några deciliter till själva bryggningen men det har krävts hundratals liter för att odla kaffebönorna och för att producera kaffefilt­ret. Ett nytt klädesplagg i bomull har förbrukat flera tusen liter vatten under produktionen. Inte ens en liter kranvatten består med det här synsättet av exakt en liter, eftersom produktionen av rent dricksvatten innebär några procents spill längs vägen.

Virtuellt vatten förflyttas över världen när en vara exporteras eller importeras. Att välja importerade varor framför egen produktion avlastar den inhemska vattenförbrukningen och frigör vatten som kan användas till annat. Att som vattenfattigt land exportera matvaror är i praktiken att exportera vatten och förvärra den egna situationen.

Enligt Allans argumentation består alltså vår totala vattenkonsumtion dels av det vatten vi dricker och tvättar oss i, dels av stora mängder virtuellt vatten som rent fysiskt har förbrukats någon annanstans i världen. Det är i form av virtuellt vatten, hävdar han, som den största och kanske mest betydelsefulla besparingspotentialen finns: genom medveten och sparsam konsumtion kan vi hjälpa till att spara vatten i avlägsna delar av världen som är mycket mer vattenfattiga än platsen där vi själva lever.

För att göra det på ett effektivt sätt måste vi ha kunskaper om komplicerade beräkningar av hur mycket virtuellt vatten vi konsumerar och var i världen det vattnet används. Det är ingen enkel uppgift. En varas vattenavtryck, mängden vatten som går åt för att producera den, är svår att räkna ut och olika aktörer har olika uppskattningar. Dessutom finns stora skillnader mellan olika delar av världen beroende på hur effektiv produktionen är. I USA går det att på vissa håll producera ett ton vete med mindre än niohundra liter vatten medan det i Ryssland går åt nästan tre gånger så mycket. Det försvårar användningen av virtuellt vatten, och begreppet saknar inte kritiker, men det övergripande konstaterandet kvarstår: vår största påverkan på den globala vattensituationen består av konsumtion av varor, inte av direkt vattenkonsumtion.

En av våra viktigaste men också mest svårhanterade vattenresurser är den som finns under våra fötter: grundvattnet. På många håll i världen är det den i särklass viktigaste källan till dricksvatten, men grundvattnet fyller flera viktiga funktioner.

Kanadensaren John Cherry är en av världens främsta experter på grundvatten. Han kallar det för jordens livsuppehållande system och säger att det är anmärkningsvärt att till och med många vattenexperter glömmer bort grundvattnets betydelse, för att i stället helt fokusera på det synliga vattnet omkring oss. Det är ett misstag, hävdar Cherry, eftersom grundvattnet är regulatorn i vattnets kretslopp.

Det är grundvattnet som, åtminstone till en viss gräns, sväljer överflöd och kompenserar för underskott. Som en gigantisk underjordisk svamp. I takt med att perioder av torka drabbar allt fler områden i världen så är det grundvatten som kommer att fylla på många sjöar och floder när regnet sviker.

Den mest uppenbara risken är att vi tar ut mer grundvatten än vad regnet förmår fylla på. Under normala tempererade förhållanden är det inget stort bekymmer, men om regnet sviker och sötvattensreservoarer ovan jord dunstar bort är det frestande att skruva upp tempot på grundvattenpumparna mer än vad som är hållbart på lång sikt. I Kalifornien måste man i dag borra mer än dubbelt så djupt som man gjorde för bara något decennium sedan för att hitta vatten. Långvarig torka och brist på regleringar av grundvattenanvändningen har lett till att privatpersoner och företag borrat egna brunnar där de pumpar upp så mycket vatten de vill. Liksom i de flesta andra delar av världen används det mesta grundvattnet till att bevattna jordbruksmark.

I Indien, som står för ungefär en fjärdedel av världens grundvattenkonsumtion, går omkring 90 procent av det vatten som pumpas upp till bevattning. Statligt subventionerade pumpar lade från 1950-talet grunden för en snabb utveckling som räddade hundratals miljoner indier från fattigdom och gjorde landet till en ekonomisk stormakt. Problemet är att några decennier senare börjar det extremt höga grundvattenuttaget att bli kännbart i form av sinande brunnar. Samtidigt har den industriella utvecklingen lett till höga föroreningshalter i många vattendrag. Indiens brist på användbart grundvatten riskerar att inom överskådlig framtid leda till en humanitär kris av enorma proportioner.

Indien illustrerar det som enligt John Cherry är ett tvådelat hot mot grundvattnet: överuttag och föroreningar. Själv har han ägnat mycket forskning åt det senare och han kan konstatera att mängden farliga kemikalier i världens grundvattenreservoarer har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Det handlar om kemikalier som är svåra för naturen att bryta ner och som därför kan färdas långa sträckor i underjordiska vattendrag. Industrier och jordbruk är enligt Cherry de största bovarna och det är inte bara Indien som är i full färd med att helt förstöra sin viktigaste källa till sötvatten.

Och det som skadar grundvattnet skadar med tiden allt annat vatten också. Enligt FN:s jordbruksorgan FAO är en majoritet av jordens vattenbaserade ekosystem förorenade och världen har de senaste hundra åren förlorat minst hälften av alla naturliga våtmarker.

Mänsklig aktivitet ligger bakom den dystra utvecklingen. I takt med att vi använder alltmer vatten producerar vi enorma mängder avloppsvatten. En del tas om hand av reningsverk men globalt släpps närmare 80 procent av allt avfallsvatten tillbaka ut i naturen utan någon som helst rening. Situationen är särskilt allvarligt där urbaniseringen är som störst och den totala mängden avfallsvatten beräknas fördubblas fram till 2050. I Nigerias huvudstad Lagos producerar stadens snabbt växande befolkning mer än 1,5 miljoner kubikmeter avfallsvatten varje dag. Något centralt reningssystem finns inte, allt släpps rakt ut i naturen. Flera av Indiens mångmiljonstäder släpper också ut nästan allt avfallsvatten orenat. Obefintlig eller kraftigt underdimensionerad hantering av avfallsvatten är regel snarare än undantag i större delen av världen.

Vi har det på nära håll med. Östersjön är ett av världens mest förorenade hav med ett avrinningsområde som omfattar nio länder med totalt 90 miljoner männi­skor. Det mesta av föroreningarna kommer från land. Utsläpp från industrier, jordbruk och städer hamnar i havet via hundratals vattendrag. Eftersom vattenomsättningen i Östersjön är långsam dröjer sig föroreningarna kvar och samlas i sediment, växter och djur. När ett överskott av växtnäringsämnena kväve och fosfor kommer ut i havet uppstår övergödning. Vissa arter klarar inte omställningen och det uppstår obalans i hela ekosystemet. Vi märker det bland annat i form av algblomning och döda bottenmiljöer.

Nicholas Gouda Opiyo, bonde i östra Kenya.

På sin familjegård i östra Kenya promenerar bonden Nicholas Gouda Opiyo på en av sina åkrar. Han har en machete i ena handen och en mobiltelefon i den andra. Han böjer sig ner, stoppar telefonen i bröstfickan och kör näven i den rödbruna jorden. Den är fortfarande fuktig efter de senaste dagarnas regn och han låter undslippa en suck av lättnad. Än är det inte torrt bland hans pumpor och bönor.

Han sneglar mot himlen och säger att vädret definitivt har blivit mer opålitligt. Förr var det lättare att veta när regnen skulle komma och hur länge de skulle pågå. Hans föräldrar inrättade sina liv efter det. Själv måste han vara mer flexibel. För att bevattna grödorna under den torra delen av året krävs hårt arbete med att hålla fåror och kanaler i gott skick så att han kan leda fram vatten från en närbelägen å. Vissa år räcker inte det. Han berättar att föregående säsong varit hård, torkan bara fortsatte och fortsatte och alla vattendrag i området sinade. Skörden blev det inte mycket med och familjen tvingades knapra på sitt lilla sparkapital för att överleva. Han tror inte att de klarar en sådan säsong till.

Nicholas pekar på några träd i den bortre delen av odlingslotten och säger att de är en del av hans åtgärder för att motverka de nyckfulla vädersvängningarna. De producerar ingen frukt som går att använda men han vårdar dem ändå ömt.

– Förr högg vi ner träd eftersom vi trodde att de stal vatten från våra grödor, men sedan berättade en jordbruksexpert som var på besök att träden gör mer nytta än skada. De luckrar upp jorden så att den har lättare att ta upp och behålla vatten. Dessutom erbjuder de skugga så att avdunstningen minskar. Så nu får träden stå kvar när vi plöjer upp nya odlingar, säger han.

Metoden kallas skogsjordbruk, efter engelskans agroforestry, och är ett nygammalt sätt att se på sambandet mellan vatten, klimat och växtlighet som blir alltmer populärt. Den är i sin tur en del av ett mer allomfattande förhållningssätt som lägger mer vikt vid naturens egna lösningar än mänsklig ingenjörskonst. Det handlar om anpassning snarare än intervention, om biologi snarare än hydrologi. Bland vattenexperter pratar man om grön infrastruktur, till skillnad från den gråa infrastruktur som skapats av människors händer och maskiner.

I de flesta versioner handlar inte argumenten för grön infrastruktur om att vi ska återgå till ett primitivt liv utan dagens bekvämligheter, utan om att vi bör försöka göra mer plats för naturliga processer i våra samhällen. Det vanligaste exemplet är bristen på porositet, genomsläpplighet, i urbana miljöer. I nästan alla moderna storstäder som dras med vattenproblem är det ont om grönområden. Marken är täckt av asfalt och betong som effektivt hindrar vattnets naturliga väg genom världen. Grön infrastruktur i en stad kan vara en park eller ett naturligt vattendrag. Till skillnad från städernas artificiella material fungerar grönområden som en svamp, ett slags buffert som kan svälja effekterna av vädermässiga ytterligheter. Jord och växter suger upp överflöd av vatten så att risken för översvämningar minskar och de låter regnvatten sippra ner till grundvattnet för att fylla på reserverna. Växterna renar och filtrerar på ett långsamt men effektivt sätt, bidrar till bättre luft och stabilare klimat.

I en krönika om relationen mellan grön och grå infrastruktur skriver Torgny Holmgren, direktör för Stockholm international water institute: »Poängen är att det inte är en fråga om antingen eller. Vi behöver både grönt och grått och vi måste vara kloka nog att välja det som tjänar våra nuvarande och framtida syften bäst. […] Vi är i desperat behov av teknik och infrastruktur för vatten för att möjliggöra mänsklig och ekonomisk tillväxt och utveckling. Det behövs för att se till att människor får rätt mängd vatten vid rätt tillfälle och av rätt kvalitet. Men oorganiska lösningar är ofta oflexibla vilket gör dem mindre lämpliga i en föränderlig värld och alltmer osäkra tider. Natur och ekosystem kan erbjuda mjukare och mer formbara lösningar.«

Det finns ett annat sätt att försöka råda bot på många av världens vattenproblem, ett sätt som antagligen kommer att vara ett nödvändigt inslag i alla åtgärdsplaner för att vattnet ska räcka i framtiden. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det ett lockande alternativ eftersom det inte kräver några dyra investeringar i teknik och stadsplanering, men samtidigt är det inte riktigt så enkelt som det kan verka: att minska förbrukningen.

När Kapstaden under 2018 till slut lyckades få bukt med den akuta vattenbristen så var minskad förbrukning en av de avgörande faktorerna. Men det satt långt inne och krävde bland annat en omdiskuterad webbkarta som i realtid visade vattenförbrukningen på fastighetsnivå, så att invånarna kunde se vem som låg över och under maxförbrukningen på 50 liter per person och dag. Kritiken handlade om intrång i den personliga integriteten, men resultaten pekade tveklöst i rätt riktning.

Enligt miljöbeteendevetaren Johanna Brühl på University of Cape Town var många människor inte medvetna om att deras konsumtion var hög. Först när allas förbrukning offentliggjordes och deras fastighet markerades med en grön eller röd prick på webbkartan insåg de hur de låg till.

– Det var mycket effektivt och vi kunde se en omedelbar nedgång i vattenkonsumtionen. Vi vet från andra studier att social jämförelse och beröm till de som sköter sig fungerar oerhört väl. Det gäller framför allt hög- och medelinkomsthushåll och i Kapstadens fall var det just de som var de största vattenförbrukarna. Låginkomsthushåll är å sin sida mer mottagliga för ekonomiska påtryckningar i form av straffavgifter för överkonsumtion, säger hon.

Kapstadsexemplet visar också att när man väl har lyckats förändra ett beteende till det bättre så finns goda förutsättningar att effekten består. Snart tre år efter att normala regn återvände till Kapstaden ligger den genomsnittliga förbrukningen fortfarande långt under vad den var före torkan.

– Information och kunskap är andra viktiga komponenter i ett åtgärdspaket. Tack vare att vi genomlevt några år med tuffa vattenrestriktioner så är vi i dag medvetna om vår konsumtion och vi vet vad som är mycket eller lite. Vi vet hur mycket vatten som går åt när vi kör diskmaskinen, och om vi bara får konsumera 50 liter per dag så inser vi att vi inte kan ta ett bad som kräver 200 liter, säger Johanna Brühl.

J oyce Mwale vandrar tillbaka mot hemmet med sina två dunkar vatten. 40 liter som ska räcka för henne själv, maken och de tre barnen. Hon är aktsam med varje droppe och återanvänder så mycket hon kan. Flera personer kan tvätta sig i samma balja innan vattnet används till att bevattna odlingslotten. Och efter maten diskar hon utan diskmedel och ger det överblivna vattnet till familjens två grisar. Blir det något över sparar hon det ibland i en tunna bakom huset, men oftast ger hon det till någon granne som inte har tillräckligt.

För Joyce och drygt två miljarder andra människor är de ständiga vandringarna till närmaste vattenkälla skillnaden mellan liv och död. Innan hon lägger sig på kvällen inspekterar hon dunkarna för att se så att de inte läcker. Vattnet kan aldrig tas för givet och hon hanterar de gula plastbehållarna som vore de hennes mest värdefulla ägodelar. På många sätt är de också det.

***

FAKTA: Bristländer

Det finns många olika sätt att mäta hur allvarlig vatten­situationen är i världens länder, men samtliga mätningar toppas av länder i Mellanöstern. Enligt forskningsinstitutet World resource institutes rankning lever sammanlagt en fjärdedel av jordens befolkning, fördelade på 17 länder, med extremt hög »vattenstress« (det högsta måttet på hur stor konkurrensen om de befintliga vattenresurserna är):

Qatar

Israel

Libanon

Iran

Jordanien

Libyen

Kuwait

Saudiarabien

Eritrea

Förenade arabemiraten

San Marino

Bahrain

Indien

Pakistan

Turkmenistan

Oman

Botswana.

Text: Andreas Karlsson

Toppbild: TT