Veckans Fokus

O Gud, det är folket!

Demokratin går hand i hand med en skräck för folket, vulgofobi. Den är inte alltid ogrundad, men lösningen är inte att försöka gå förbi folket.

Kulturjournalisten Mikael Timm träffade rätt i P1, redan ett dygn efter händelsen: stormningen av Kapitolium liknade mest av allt en karneval. Inte de moderna, gemytliga gatufesterna, utan de medeltida utbrotten som ställde makthierarkierna på huvudet. Ett våldsamt symbolspel där de som känner sig osedda tar sig makten att synas.

Annars var det mest mjukisbyxan som engagerade svenska proffskommentatorer. Ivar Arpi menade att statskupper inte genomförs av personer iklädda mjukisbyxor. Mjukisbyxbäraren Göran Greider anade klassföraktet:

»Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.«

Karneval eller mjukisbyxor, det diskussionen egentligen verkade handla om, var folklighet och mer precist om den pöbel som stormade kongressen var folklig. Var det verkligen undanskuffade människor som fått nog? Eller var det privilegierade människor som försvarade sin position? Ville de vända på makthierarkierna, eller bevara dem?

Medierna började kartlägga individer i mobben. En lätt triumfatorisk ton smög sig in i rapporteringen varje gång det kunde presenteras en hyfsat välmående egenföretagare, en partner till en läkare, eller ett hem i en övre medelklassförort. Det här, var undertonen, är knappast »folket«.

Varför var det så viktigt?

Eller var det inte det?

Andra verkade trots allt stilla acceptera att det här var en folklig resning, men vad spelade det för roll? Black Lives Matter-rörelsen var den tidvis våldsamma revolt som var legitim, inte bråkstakarna i Kapitolium. Och BLM hämtar sin legitimitet i att företräda en minoritet, inte en majoritet. Inte den vita normen, snarare de som »folket« förtryckt i alla år.

Något sprang i dagen.

***

Det finns ingen spegel i dr Jekylls laboratorium när han först dricker sin märkliga häxbrygd. Robert Louis Stevenson låter den nyuppståndne mr Hyde smyga in i doktorns sovrum för att få en första glimt av sig själv.

Det han ser är hiskligt.

Mr Hyde har ett »deformerat, fördärvat utseende«. Han är en »frånstötande gestalt«. Ändå välkomnar mr Hyde sin egen groteskt djurlika uppenbarelse. Ondskan och egennyttan må lysa ur mr Hydes ögon, men just därför är han »naturlig och mänsklig«, mer »levande och vital, mer uttrycksfull och sann« än den pliktdrivne gentlemannen dr Jekyll.

»Autenticitet«, kallar vi sådant.

Stevenson skrev Det sällsamma fallet med dr Jekyll och mr Hyde på några få dagar 1885, efter att historien kommit till honom i en feberdröm. Den gavs ut i januari året efter och blev en omedelbar bästsäljare.

Boken slog an en sträng hos viktorianerna och har fortsatt att göra det i efterkommande generationer. Varje tid har sina tolkningar av vad den egentligen handlar om:

Den viktorianska dubbelmoralen. Det undermedvetna före Freud. Viktorianernas obehag inför människans släktskap med djuren. Undertryckt homosexualitet. Missbruk.

En aspekt, nästan oundviklig i den tid och på den plats som Stevenson levde, nämns förvånansvärt sällan.

Dr Jekyll bor på en ospecificerad adress, uppenbart i Londons West End, som »med sina nymålade fönsterluckor, välputsade portklappar i mässing och allmänt välstädade och glada intryck« väcker »uppmärksamhet och förtjusning«. Mr Hyde skaffar sig rum i den »trista stadsdelen Soho, med sina leriga gator och ovårdade invånare«.

Vid slutet av 1800-talet hade Soho förslummats. På Charles Booths »beskrivande kartor över fattigdom i London« kan man se hur de blåa (kroniskt armod) och svarta (brutala, semikriminella) områdena sträcker sig in i Soho, som ett solkigt finger från East End.

Hur skulle man hantera dessa »ovårdade invånare«?

Segregering, repression och välgörenhet var några sätt att försöka kontrollera den urbana underklassen, men kraven på bredare delaktighet växte.

Från slutet av 1830-talet krävde chartisterna allmän rösträtt för alla vuxna män. Då hade redan huvuddelen av den växande medelklassen fått rösträtt för män genom reformakten 1832. Chartisterna förlorade i styrka, men reformerna för ökat politiskt deltagande fortsatte. I slutet av 1860-talet antogs den andra reformakten som fördubblade antalet röstberättigade män till två miljoner av sju miljoner. Den tredje reformakten antogs 1884, knappt två år innan Dr Jekyll och mr Hyde nådde boklådorna. Nu fick 60 procent av männen rösträtt.

Den politiska delaktigheten gällde ännu inte de utblottade i East End, men det var tydligt åt vilket håll utvecklingen gick. Stevensons roman trycks i en tid då det började gå upp för de gamla samhällsbärarna att de skulle tvingas fråga även de grövsta av sina landsmän om lov att styra landet. Tusentals mr Hyde var på väg att få något att säga till om i staten.

Hur i all världen skulle det kunna sluta i annat än katastrof?

Man kan läsa Dr Jekyll och mr Hyde som en neuros i demokratins väntrum.

***

»Vulgus« är latin för folk eller allmänhet, men också för pöbel. I Svenska Akademiens ordbok finns samma dubbelhet. Vulgärt är det som helt enkelt är utbrett bland »vanliga människor«, det som är »folkligt« och »allmänt«. Men vulgärt är också det som »vittnar om dålig smak« och »brist på kultur«, det som är »grovt«, »ohyfsat« och »oanständigt«.

Den där dubbelheten är inte så besvärande i statsskick som är öppet elitistiska. Snarare tvärtom: den dubbla betydelsen av det vulgära blir ett rättfärdigande av elitismen. Platon formulerade saken i Staten och hans dröm om filosofkungar har levt i olika skepnader i snart 2 500 år. Men för demokratin är folkets vulgaritet ett grundproblem. Spänningen mellan det vulgära i beskrivande mening och nedsättande mening, mellan folk och pöbel, går genom hela vårt styrelseskick.

Å ena sidan finns inget anständigt alternativ till att låta folket styra sig självt. Å andra sidan har folket dålig smak och bristande kultur, det kan vara grovt och ohyfsat och rösta fram oanständiga representanter. Så vi högaktar demokratin, från den antika grekiskans demos, eller folk, men vi avskyr populism, från latinets populus, eller folk.

Demokratin, folkstyret, föder förr eller senare vulgofobi, en skräck för det folkliga.

Det var det som sprang i dagen efter stormningen av Kapitolium. Vi fick syn på vår tids mr Hyde.

***

Vulgofobin är som många andra fobier: inte utan grund. Ormar och spindlar kan faktiskt vara farliga. »Folket« också. Historien är otvetydig.

De romerska tribunerna Tiberius och Gaius Gracchus förkunnade redan på 100-talet före Kristus att folkviljan är högsta lag och genomdrev långtgående jordreformer. De var representanter för plebejerna, av latinets plebs, »folk«, och sägs ibland ha varit de första kända populisterna.

Farhågorna bland de etablerade eliterna var desamma som vid rösträttsstriderna 2000 år senare och visade sig välgrundade. Bröderna Gracchus släppte det romerska folket löst och red på dess kraft, rätt in i sin egen och andras död.

I stor och liten skala utspelar sig liknande kraftmätningar mellan demokratikrav och vulgofobi genom århundradena. Det mest slående är egentligen hur likartade problemen, attityderna och resultaten är, oavsett när och var konflikterna utspelas. Runt 1 900 år efter bröderna Gracchus stormar revolutionärerna Bastiljen i Paris. De sporras av upplysningsideal och tänkare som inga romare hört talas om, men krafterna är desamma. Ur den omvälvningen kom, talande nog, både fröet till de moderna demokratierna och skräckväldet, en föregångare till de totalitära staterna i folkets namn.

Revolutionsåret 1848 börjar i Paris och drar som en våg genom Europa. Revolterna har en aning olika karaktär på olika håll – mer eller mindre liberala, mer eller mindre nationalistiska – men i botten ligger kraven på ökat demokratiskt deltagande. »Folket« är viktigt.

Så här nära vår egen tid blir vissa saker nästan spöklikt bekanta.

I Thomas Manns släktkrönika Huset Buddenbrook kommer revolutionsåret 1848 till Lübeck. Det är konsulinnan Buddenbrook, som redan hört ryktena från resten av Europa, som märker det först:

»Plötsligt hördes skrik och rop, ett slags övermodigt skränande, visslingar och trampet av mångas steg på gatan, ett oväsen som kom närmare och tilltog  …

›Mamma, vad är det där?‹ sade Clara som tittade ut genom fönstret och i skvallerspegeln. ›Alla de där människorna  … Vad är det med dem? Vad är de så glada för?‹

›O Gud!‹ ropade konsulinnan i det hon släppte breven, ängsligt rusade upp och skyndade fram till fönstret. ›Skulle det kunna vara  … O Gud, ja, revolutionen  … Det är folket  …‹

Saken var den att det hela dagen hade rått oroligheter i staden. På Breite Strasse hade tyghandlar Benthiens skyltfönsterruta på morgonen krossats genom stenkastning, varvid Gud allena visste vad herr Benthiens fönster hade med storpolitiken att göra.

›Anton?!‹ ropade konsulinnan med bävande röst bort mot matsalen, där betjänten höll på med silvret. ›Anton, gå ner! Lås porten! Stäng överallt! Det är folket  …‹«

I Manns version är det inte en särskilt skräckinjagande folksamling som ansätter parlamentet i Lübeck. Några »unga hamn- och lagerarbetare, stadsbud, folkskolepojkar, några sjömän från kofferdifartyg och andra karlar hemmahörande i de simpla stadsdelarna […]«. Konsul Buddenbrook kliver ut på parlamentstrappan och spänner ögonen i en ung lagerarbetare »med krumma ben«, »mössan i handen och munnen full med bröd«. Han klämmer åt honom på bredaste plattyska:

»›Tala nu, Corl Smolt! De e på tiden! Nu har ni brölat å gått an här hela långa eftermiddan  …‹

›Ja, konsuln‹, fick Corl Smolt fram medan han tuggade. ›De e nu som så att  … men  … De har nu gått så långt att  … Vi gör revoluschon nu.‹

›Va e de där för strunt, Smolt!‹

›Ja, konsuln, de kan ni säja, men de har nu gått så långt att  … vi ente nöjda längre me saker å ting  … Vi kräver en annan årning nu, å de e ju åsså inte alls längre så att  …‹

›Hör nu, Smolt, å ni andra! Den som e en klok karl, han går hem nu å bryr sej inte om nån revolution å låter bli å störa ordningen här  …‹

›Den heliga ordningen!‹ avbröt herr Gosch honom väsande.

›Ordningen, säjer jag!‹ avslutade konsul Buddenbrook meningen.«

Av »revoluschonen« blir inte mycket, för konsul Buddenbrook får skrattarna på sin sida. I Manns berättelse blir både revolutionärerna och samhällets stöttepelare pajasar, men han både kan och förstår att beskriva komplexiteten i det underliggande problemet: de styrande eliternas arrogans och ointresse i förhållande till de folkliga lagren; folkets nyckfullhet och bristande insikt; pöbelns hunger efter auktoritet; kraften i några enkla slagord; skräcken för att ordningen – rättmätig eller ej – ska ersättas av kaos, vulgofobin.

I Washington DC stod ingen senator Buddenbrook på Kapitoliums trappa och hällde kallt vatten över revolutionen. I stället fanns en president Trump som eldade på upprorsmakarna. Men Thomas Mann skulle ha känt igen sig. Historien är inte slut.

***

En författare av helt annat slag: det är i Svante Foersters roman Klasskämpen från 1964, som den romantiska passagen smyger sig in:

»›Vilket är det vackraste ord du vet‹, frågade hon späd i min famn.

Och jag svarade med samma uppriktighet: ›Votering är begärd och skall verkställas.‹«

Det var där, eller möjligen av Foersters dikt I detta land, kamrat som Göran Persson lät sig inspireras till samma omdöme, upprepat i tal efter tal. I dikten finns strofen:

»Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket

som demokratins grundlag blivit formulerad:

›Votering är begärd

och skall verkställas.‹«

Det är kraften i argumentet att folket ska styra sig självt, som gör det så farligt. Ur den styrkan har det växt folkrepubliker och förordnats folkkommissarier. Folkets suveränitet lånar sig lätt till dess förslavning. Men i länder med bättre tur har insikten om folkstyrets kraft i stället fött institutioner, normer och auktoriteter för att tygla och tämja kraften.

Representativ demokrati, snarare än direkt demokrati. Parlament med två kamrar och kvalificerade majoriteter. Indirekta val, som i USA genom elektorskollegiet, eller i Sverige via landstingen, så länge vi hade en första kammare. »Checks and balances«. Och så, förstås, mötesordningen.

»Votering är begärd och ska verkställas« är inte bara demokratins grundlag, den är formeln för att förvandla en pöbel till en samling medborgare. Det är metoden för att göra en majoritet till något annat än ett krasst konstaterande av styrka.

Det här var den reformistiska arbetarrörelsens paradgren. Den var väl medveten om att den red på en tiger. Den interna och ibland skoningslösa kampen mot revolutionära avvikare bottnade i den insikten. Folket skulle styra, men först måste det formas, kanske rent av skapas, för ett folk utan disciplin och regler är just bara en pöbel. För att vinna, skulle man kunna säga, måste folket lära sig förlora och acceptera att beslut kan gå det emot, så länge det sker på rätt sätt.

»Votering är begärd och ska verkställas« är både ett erkännande av majoritetsprincipen och en trohetsed mot en process, snarare än ett visst utfall.

Det som hände sedan var att arbetarrörelsen växte samman med staten. Det gav de regler och normer som tyglade folkviljan en annan betydelse, som ibland närmade sig folkrepublikens. Folkviljan hade tyglats till den grad att den ansågs vara ett med staten. Att ifrågasätta »demokratiskt fattade beslut« blev därför en självmotsägelse, i det närmaste en form av personlighetsklyvning. Samhället och staten betraktades som ett.

När folkviljan så tydligt hade blivit identifierad med staten började arbetarrörelsen glömma att den hade att göra med en tiger. Institutionerna för att tygla folkviljan började uppfattas som odemokratiska.

Det var här liberaler och reformistiska socialister skildes åt. Så länge kampen gällde rösträtten var arbetarrörelsen och liberalerna enade för att ge majoriteten politiskt genomslag. Det var trots allt själva poängen med allmän rösträtt. Men så snart rösträtten fanns började liberalerna, själva en minoritet, att intressera sig för minoriteternas rättigheter. Liberalerna fick en flank gemensam med de konservativa, låt vara av olika skäl, som inte bestod i att vidga den demokratiska makten, utan i att definiera gränserna för den.

Arbetarrörelsen, bärare av majoriteten, gick åt motsatt håll. Hinder för folkviljan, från första kammaren till andra konstitutionella och rättsliga hämskor, borde rensas bort. Vi fick en ny grundlag, lidbommeri och försök att förstatliga ekonomin.

Det var som om demokratin trodde sig ha klivit ut ur historien. »Folket« förvandlades till ett kastrerat honnörsord i maktens tjänst. Det togs för givet.

Det dröjde till åttiotal innan det började krackelera. Först med avvikare av sinsemellan helt olika slag som punkare och yuppies, skinheads, miljöpartister, kristdemokrater och nydemokrater. Enhetsstaten rämnade: privat-tv, video, mobiltelefoner, billiga flygresor och till sist internet. Sociala medier, alternativa medier och så Sverigedemokraternas osannolika tillväxt.

Folket, som egen maktfaktor, är tillbaka. Ur det politiska etablissemangets synvinkel är det otyglat och varken reformistiska socialister eller liberaler verkar komma ihåg hur man tyglar det eller ens ha ett språk för det längre. Den här tigern ryter dem mitt i ansiktet.

Kan man klandra dem om de blir rädda?

Ett sätt att beskriva Noam Chomsky, i decennier härförare för en viss typ av bångstyrig vänster, är att säga att han gjort sitt bästa för att bevisa att skillnaderna mellan demokrati och diktatur mest handlar om yta. Folkstyret är i Chomskys ögon på det stora hela en chimär.

Men lyssna ändå på hans formulering om hur det politiska etablissemanget ser på demokratin: »Det är bara när man har överkommit det hot som folkligt deltagande utgör, som demokratiska ordningar kan övervägas utan risk.«

Vi kommer tillbaka till det.

Chomsky populariserade ett annat begrepp, »manufacturing consent«, att producera samtycke, för att beskriva hur han tycker att främst amerikanska medier fungerar som propagandamaskiner för det rådande systemet. Han hämtade begreppet ur en bok från 1922, Public opinion, skriven av den legendariske amerikanske journalisten Walter Lippmann, annars mest känd för att ha myntat begreppet »kallt krig«.

Om Chomsky ser produktionen av samtycke som en djupt omoralisk verksamhet, som tömmer demokratin på innehåll, är Lippmanns perspektiv ett annat. Han var ett slags föregångare till socialkonstruktivisterna, som i varierande grad ser samhället som en konstruktion av föränderliga föreställningar. Lippmanns utgångspunkt är att världen är alldeles för komplex och snabbrörlig för att vi ska kunna förstå den som den faktiskt är. Därför skapar vi våra egna pseudovärldar som är subjektiva, förenklade och vridna efter våra egna önskningar och farhågor. Det är de pseudovärldarna vi använder som grund för att fatta beslut, som vi sedan försöker förverkliga i den sanna världen.

Vi »lever i samma värld, men tänker och känner i olika världar«.

För Lippmann var slutsatsen att demokratin riskerade att bli oförmögen att skapa »optimal samhällelig sammanhållning«, när medborgarna agerade utifrån sina fördomar och stereotyper. »Det är inte längre möjligt«, skrev han, »att tro på de ursprungliga trossatserna om demokrati; att kunskapen som behövs för att hantera mänskliga angelägenheter uppstår spontant ur det mänskliga hjärtat«. Det demokratin behöver, menade han, var en professionell klass experter som kan beskriva den verkliga världen i statistik och fakta och presentera sina slutsatser för politiska beslutsfattare. Deras uppgift är sedan att övertala allmänheten om de beslut som är nödvändiga.

Man kan höra ekot av Platons filosofkungar.

Lippmann menade att demokratiska ideal hade mystifierat begreppet »folkopinion« och gjort det till något givet. I själva verket fanns nu både kunskaper och verktyg för att forma folkopinionen på ett ändamålsenligt sätt. Just det borde vara politikernas uppgift i en demokrati.

De ska producera samtycke. Gör de inte det hotar samhället att falla sönder.

Varje politiker med självbevarelsedrift skulle lägga sig närmare Chomskys indignation över en manipulativ process av det här slaget, än Lippmanns teknokratiska elitism. Men vore de ärliga?

De grekiska väljarnas stöd för Syriza i valet 2015. Britternas ja till brexit och amerikanernas val av Donald Trump 2016. Femstjärnerörelsens och Legas framgångar i Italien. Sverigedemokraternas tillväxt i Sverige.

En rad resultat i olika val de senaste åren har en sak gemensamt: de har alla beskrivits som misslyckanden för demokratin. Men om man tänker som Chomsky finns en annan likhet: de har alla varit val där det, för en gångs skull, funnits just ett verkligt val. Det politiska etablissemanget har stått på ena sidan. Verkliga utmanare på den andra.

Läs Chomskys påstående igen: »Det är bara när man har överkommit det hot som folkligt deltagande utgör, som demokratiska ordningar kan övervägas utan risk«. När man läser det, efter att ha påmint sig alla demokratiska val som på sistone förklarats hota demokratin, låter det mindre långsökt.

Det handlar inte om huruvida man gillar Trump, brexit och allt det andra. Inte om Lippmanns manipulativa sida. Det handlar om att behålla en klar blick för hur de demokratiska system vi har faktiskt fun­gerar, eller inte fungerar. Hur politiska etablissemang faktiskt agerar och vilka premisser som den politisk debatten utgår ifrån.

På många sätt verkar vi vara tillbaka i det spända och obalanserade förhållande som med jämna mellanrum uppstått mellan etablissemang och folk genom årtusendena, när det saknats en förmåga att producera samtycke: revolutionsåret 1848, 1789, plebejtribunerna Gracchus. Det är inte en kamp för rösträtt, för den har vi, men det är ändå precis samma spänning. En bred opinion som inte anser sig vara representerad. En samhällstopp som räds konsekvenserna av att släppa fram ett oborstat, otyglat folk. Mr Hyde knackar på.

Det politiska etablissemanget är besviket på väljarna och sticker inte under stol med det. Det är väljarna som är »eurozonens svagaste länk« kan man läsa i Financial Times. Åtminstone hälften av dem som röstar på Donald Trump är bedrövliga bortom all räddning, »deplorables«, menade Hillary Clinton. »74 miljoner amerikaner röstade på en person som var helt öppen med att han inte kandiderade för att bli landets president utan dess totalitära ledare«, skriver Dagens Nyheters Björn Wiman. De som röstade för brexit är besatta av den »kortsynthet och godtrogenhet som präglar dårar som tror på vad som helst de får höra, snarare än att ta reda på mer innan de gör ett val«, lyder en kommentar i The Guardian.

Som den brittiske filosofen John Gray påpekat: Liberaler brukade tala om »the wisdom of crowds«, folksamlingars vishet. Nu handlar de dominanta tongångarna i stället om »the folly of the masses«, massans dårskap.

Det är inte så märkligt om vulgofobin leder till resonemang slående lika Lippmanns. När Greta Thunberg och andra klimataktivister efterlyser en expertkonstruerad verklighetsbeskrivning, som politiker sedan ska se till att folkviljan godtar, är det som taget ur Lippmanns hundra år gamla text. Och den modellen verkar ganska öppet locka många, även i andra ämnen, till exempel i pandemibekämpningen. »Expertmyndigheter« ska tala om hur det är och i praktiken fatta beslut om åtgärder. Politiker ska tillverka samtycke kring vad experterna sagt. I USA diskuteras till och med »sanningskommissioner« och »verklighets-tsarer«, för att producera samtycke i det bångstyriga folket.

Och allt därför att det politiska etablissemanget förlorat sin gamla förmåga att producera samtycke.

Skälen är många och komplexa, men för att ta ett exempel: de politiska partierna är inte längre folkliga. Efter kollektivanslutningens avskaffande 1990 har medlemsantalet i svenska politiska partier fallit från drygt 625 000 till 268 000. Det är en minskning med närmare 60 procent, samtidigt som Sveriges befolkning ökat med 20 procent. Förra året tappade Socialdemokraterna hela 17 procent av sina medlemmar.

Hur har partierna svarat? Främst genom att frikoppla de ekonomiska stöden till partierna från antalet medlemmar.

En följd av att partierna förlorat sina breda baser är att de blir instabila. De ligger öppna för fientliga övertaganden, som när aktivistgruppen Momentum tog över brittiska Labour. I USA, där partierna alltid varit svagare, kapades Republikanerna först av Teapartyrörelsen, sedan av Trump. I Frankrike gick Emmanuel Macron den andra vägen. Han såg till att bli vald till president som oberoende och skräddarsydde sedan sitt eget parti. I Italien har partisystemet sprängts till den grad att antietablissemanget knappt har ett etablissemang att utmana.

Den här typen av övertaganden, okontrollerade massrörelser och självskapade kandidater eldar på det politiska etablissemangets vulgofobi. Bestyckade med sociala medier ser de dr Jekyll bli mr Hyde och reagerar snarare som konsulinnan Buddenbrook än konsul Buddenbrook.

»O Gud, ja, revolutionen  … det är folket  …«

Vulgofobin växer, men den gör det egentligen på grund av fobikernas egen oförmåga att producera samtycke.

Så vad gör man när folket börjar framstå som fiender? En ledtråd:

Häromveckan lade regeringen fram en lagrådsremiss om inrättandet av en ny myndighet med ansvar för mänskliga rättigheter. Det är en märklig konstruktion, som både ska vara oberoende och lyda under regeringen, både vara stark och sakna sanktionsmöjligheter. Det är samtidigt en mycket tidstypisk konstruktion.

Inom det som man skulle kunna kalla den postdemokratiska vänstern är ett sätt att hantera sin vulgofobi att överge majoriteten för minoriteten och politiken för juridiken. Det är just det som är postdemokratiskt. Historikern Lars Trägårdh skrev en kort kolumn om en aspekt av den här trenden redan för fem år sedan i Göteborgs-Posten: inom delar av vänstern har mänskliga rättigheter blivit ett slags juridisk religion som används för att slå tillbaka vad som uppfattas som en oupplyst, eller senfärdig opinion. Det finns naturligtvis goda skäl att hävda rättigheter som kränks, men det har gått längre än så. Dels tolkas de mänskliga rättigheterna allt vidare, dels ersätter juridik och domstolar opinionsbildning och valurnor.

Det är ingen slump att Miljöpartiet varit drivande bakom den nya myndigheten. För några veckor sedan dömde förvaltningsdomstolen i Paris till fördel för några miljöorganisationer som stämt den franska staten för att den drivit en alltför slapp klimatpolitik.

»Vi har sett årtionden av kämpande på miljöbarrikaderna. Här ser vi hur det tar sig en helt annan väg, den juridiska vägen, där klimatfrågan kopplas till den skarpa säkerhetspolitiken. Jag tror att det är oerhört viktigt«, kommenterade den svenska miljöprofessorn och aktivisten Johan Rockström och önskade sig liknande stämningar i Sverige.

En sådan förbereds nu av några jurister som rekryterat unga miljöaktivister. Flera liknande fall är redan under behandling eller avgjorda i olika delar av världen. Inom miljörörelsen blir det allt vanligare att tala om politiken som »impotent« och långsam och den allmänna opinionen, så som den kommer till uttryck i val, som ett släpankare.

Att lita till juridiken är ett sätt att försöka göra sig oberoende av det folkliga förtroende som demokratin bygger på. Att slippa producera samtycke.

Ett annat sätt att hantera ett folk som verkar opålitligt är att överge majoriteten för olika minoriteter. Här har det skett en spegelvändning av den politiska skalan.

Omtanken om minoriteters rättigheter brukade i första hand engagera liberaler och konservativa. De ville ge den demokratiska majoritetsmakten gränser. Nu är det i stället inom vänstern som minoriteter fått en huvudroll, men för vänstern syftar inte omtanken om minoriteter till att begränsa statens makt. Snarare handlar det om att utvidga den.

Minoritetsrättigheter blir ett slags murbräckor. Med hjälp av minoriteter kan den alltför långsamma och efterblivna folkopinionen tvingas åt rätt håll. Det är det här som gör att Black Lives Matter-rörelsen, även när den blir våldsam och hotfull, eller uttrycker sig direkt rasistiskt, förblir bortom kritik för stora delar av vänstern. Särskilt i USA uppfattas en minoritetsrörelse av det här slaget, inte utan fog, som vänsterns starkaste kort mot de 74 miljoner amerikaner som, med Björn Wimans ord, röstade för att USA skulle få en »totalitär ledare«.

Minoriteterna är helt enkelt vänsterns tillflykt när majoriteten blivit opålitlig. För konservativa i USA har motsvarande förskjutning inträffat: de är inte längre intresserade av att skydda minoriteter, de vill beskriva sig som en majoritet och minoriteter som ett hot mot landets sammanhållning. Och både inom vänstern och högern leks nu med tanken på att demokratin kanske är överskattad. Inom vänstern på grund av konservativa framgångar i valen, rädslan för fascism, misstanken att sociala medier gjort folket så lättlurat att det inte förmår skilja sanning från fantasi och upplevelsen av en hotande klimatkollaps. Bland militant konservativa därför att de misstror själva systemet. »Folket« är okej, men systemet är riggat.

***

Frågan tränger sig förstås på: Kan det vara så att vulgofobin inte är sjuklig, överdriven och utan förnuftsbas, utan tvärtom rimlig och motiverad? Borde vi inte oroa oss när så många väljare ser Donald Trumps karaktär, precis som mr Hyde såg sig själv i spegeln, och drar slutsatsen att det motbjudande gör Trump »naturlig och mänsklig«, »levande och vital, mer uttrycksfull och sann«?

Jovisst. Både skräckväldet och de moderna demokratierna växte som sagt ur den franska revolutionen. Ingen kan veta hur det går den här gången.

Folkopinionen formas, såsom Lippmann förutsåg, men inte för att uppnå samtycke, utan söndring. Misstänkliggörandet av själva det demokratiska systemet som vi sett i USA och som letar sig genom världen, är särskilt oroväckande. Inte bara för att det river upp det Svante Foerster kallade »demokratins grundlag«, utan därför att det verkar saknas alternativa idéer om processen. Republikanerna har inte längre några verktyg för att lära sina anhängare att förlora. De har länge underlåtit att bekämpa extremister i sina led. I båda dessa avseenden skiljer sig den här omstöpningen, i grunden, från när arbetarrörelsen var med och tvingade fram allmän rösträtt. De kämpade inte bara mot ett system, utan för ett annat: »votering är begärd och ska verkställas«. Den radikala högern lider snarast av vulgofili, en blind kärlek till idén om »folket«.

I avsaknad av en alternativ ordning kan makten visserligen komma att tillhöra majoriteten, men då bara baserad på rå styrka.

Folket är en tiger. Tigrar kan bitas. Men det finns ett väsentligt tillägg: just den här tigern går inte att göra sig av med.

Varje samhälle måste producera samtycke för att överleva. Folket försvinner inte. Det går inte att komma runt genom att ersätta politik med juridik. Inte heller genom att ersätta majoriteten med minoriteter.

Och att vara rädd för folket, mjukisbyxor eller inte, hjälper inte, det heller.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera