Elaf Ali: »Den som revolterar drar stor skam över sin familj«

Text:

Foto: Hugo Thambert

Elaf Ali fick idén till sin bok redan 2017. På den tiden var hon krönikör på Expressen och skrev om sin uppväxt, om hedersvåld och förtryck.

– Jag fick jättemycket mejl av utsatta tjejer och av pojkvänner till utsatta tjejer. Och mycket från läsare som inte kände till ämnet. Från personer som hette Peter, Lotta och Johanna. Då föddes idén. Men skriva började jag inte göra förrän året därpå, och då skrev jag bara lite.

– Jag skrev under månader då jag inte hade jobb, eller på kvällar. Sedan under den här jobba-hemifrån-perioden, då kunde man disponera sin tid så då började jag skriva  på riktigt kan man säga.

Frågan om hur hon gått till väga när hon skrivit känns omöjlig att undgå. Inte bara som en följd av invant snokande efter hur en intellektuell förvaltar och mejslar fram idéer, utan för att Elaf Ali i sin självbiografiska debutbok Vem har sagt något om kärlek? så strängt sammanhållet lyckas gestalta sin uppväxt i en hederskultur. Som i prologens gastkramade scen: ett telefonsamtal hem en vanlig vardagskväll. Elaf går i sjuan och har på Lunarstorm träffat en kille som heter David och han har tjatat till sig hennes hemtelefonnummer för han vill höra hennes röst. Men det blir pappans han får höra. Och den är inte blid när den främmande killen frågar efter hans dotter. Med bestämda steg stolpar pappan till henne och vrålar: Vem ringer dig klockan åtta en vardagskväll? Elaf säger lågt att hon inte vet och hoppas att David inte ska höra hur vettskrämd hon låter.

»Ljug inte. Är det någon kille du träffar?« skriker pappa och hans ansikte blir blodrött. »Din äckliga hora.«

»Jag ville så gärna skriva en bok som förklarar på riktigt, jag vill att de som läser ska lära
sig vad det handlar om, och komma så nära sanningen som möjligt …«

Jag, som brukar vara kvicktänkt och ha svar på tal, blir stum. Inte ett ord får jag ur mig. När pappa blir så här arg finns det sällan något jag eller någon annan kan göra för att lugna ner honom. Men han har aldrig kallat mig hora förut.

Familjen som ett inferno. Men också skyddsänglarnas boning. Elafs bror stormar ut ur sitt rum med en lika blixtsnabb som fyndig förklaring som visar hur nöden är den sanna kreativitetens moder. Lillasyster räddad. Tillsvidare.

De oskyldiga flickåren var över. Elaf var fyra år när hon flydde med sin familj från krigets Bagdad och hamnade i ­Kristianstad i Skåne. Hon lärde sig perfekt svenska, var duktig i skolan, men som muslim blev hon enligt seden kvinna när hon fick sin första menstruation, när hon var tio. Redan i tredjeklass fick hon sluta gå på simlektionerna, bestämde hennes mamma och pappa. Skolan sa inte emot.

För varje år växte listan med tabun hem­ifrån. Elaf fick inte äta ute med kompisar, inte sova över hos någon som hade en bror eller pappa innanför väggarna, inte gå på bio eller på stan. Man fick lära sig att leva med sådant, på samma sätt som man fick lära sig leva med rasistiska tillmälen, glåpord och hot på skolan.

– Jag har strukit ungefär halva boken, säger Elaf Ali. Den som revolterar drar stor skam över sin familj. Jag vet att jag gör det med den här boken, men jag vill slå mig fri på riktigt. Jag skrev den här boken för att jag vill inspirera unga tjejer och killar att våga bryta med dessa normer. Visa dem att det finns hopp och en väg ut. Jag vill också upplysa alla som inte är insatta i hur ett hederstyrt liv i Sverige kan se ut. Den här boken är för alla: de utsatta, de som jobbar med hedersfrågor och för dem som inte alls är insatta.

– Men jag kan inte ta hänsyn till allt och alla, jag skriver också för min skull.

När Elaf var 15 år började det pratas om giftermål. Bilder på henne skickades runt i Irak med frågan: Vem ska bli hennes man? Frågan ställdes utan Elafs vetskap eller samtycke. Inom islam måste tjejen gifta sig med en muslim och helst ska det vara en som ­familjen valt ut, skriver Elaf Ali i ett av faktakapitlen i sin bok. Sådana kapitel i ­biografiska böcker kan vara proble­matiska, signalera att berättelsen inte bär av egen kraft, inlevelsen kvävs lätt av realia, men här länkas de in på sätt som omärkligt trollar bort sådana läsupplevelser.

– Jag ville så gärna skriva en bok som förklarar på riktigt, jag vill att de som ­läser ska lära sig vad det handlar om, och komma så nära sanningen som möjligt, och inte ens min redaktör kunde ju ämnet.

– Om jag inte hade haft faktakapitlen hade läsarna kunnat tänka: det där var hennes pappa, det där var hennes familj, men poängen är att så här ser det ut för de flesta. Hade jag fört in faktaavsnitten i historien hade det blivit för överlastat och onaturligt. Och i slutet hade nog ingen läst dem, och skolan och de som jobbar med hedersutsatta i skolorna är en målgrupp för boken.

Hedersvåld har varit en svensk verklighet under decennier. I november 2001 höll 25-åriga Fadime Sahindal tal i Sveriges riksdag. Två månader senare mördades hon med två skott av sin egen far. Men det är inte de trots allt ganska få hedersmorden som är Elaf Alis ärende.

– Hederskulturen uppmärksammas i princip i Sverige bara på Fadimes dödsdag, och då talar man om mord, men det är det vardagliga förtrycket som många inte ser, som är det jobbiga att prata om, för man vill inte ställa ut sina föräldrar.

I slutet av boken har Elafs pappa genomgått en förändring, omprövat sin stränga syn på hur dottern ska leva. Elaf frågar honom om hur det gick till. Han säger att barnen, i synnerhet Elaf, äldsta dottern och den som blev hårdast drabbad, har spelat en stor roll: »Jag blev galen om jag såg dig prata med en kille.«

Han säger också: »Och här tilläts jag reagera så. Sverige uppmuntrar till och med praktiserandet av hedersnormer genom att till exempel tillåta separata badtider för tjejer och killar och inte våga införa något så självklart som ett slöjförbud för barn. De som vill förtrycka ges fritt spelrum. Jag upplevde aldrig att samhället försökte motarbeta mig och de krav och begränsningar jag utsatte dig för.«

Genom Elaf Alis berättelse pendlar ansvaret för hedersförtrycket på detta sätt också över till Sveriges handfallna sätt att hantera sin mångkulturella identitet. Politiken upprätthåller och förstärker hederskulturen.  Det är i stället barnens strävan efter att smälta in i det nya landet som luckrar upp den. Pappan säger att han förändrades på grund av barnen. Genom sina barns ögon, och genom att titta på svensk tv och röra sig i samhället insåg han att andra regler och förhållningssätt rådde här. Här badade flickor och pojkar ihop och det var ingen stor grej, det är ingen grej alls. »Sedan var det så klart till stor hjälp att ni växte upp i ett område som i princip enbart bestod av svenskar.«

Håller du med din pappa om det där?

– Jag vill inte säga att jag håller med eller inte, men pappa lyfter upp flera punkter som han inte tycker är en positiv grej, saker som försämrar mer än de förbättrar, som att man vill mycket hellre få ett eget jobb än att få skilda badtider.

Vem har sagt något om kärlek? är också en skildring av ensamhet, av upplevelsen att komma från ett land där människor umgås nära och mycket, bjuder varandra på middag i stort sett varje dag, till ett land där man är ensam hemma, dag ut och dag in. Och att hederskultur kan bli ett desperat sätt att klamra sig fast vid det sista man har.

Medan Elafs pappa har omprövat sin hållning till hederskulturen har Elafs mamma gjort motsatsen. Elaf Ali säger att hon tror att det inte är ovanligt: papporna är mer ute i samhället och utvecklas, mammorna isoleras.

Samtalet med Elaf Ali sker över telefon vid två tillfällen. Hon är den första kvinnan i Sverige som öppet vågar gå ut med namn och bild och berätta om hedersförtrycket i familjen i bokform.

– Det var förstås svårt att skriva. Jag skulle in och rota i gamla minnen i min hjärna. Först skrev jag bara ner minnen, så många jag kunde komma på. Det behövde inte vara snyggt, jag kom med hur mycket som helst till min redaktör på förlaget som tog den högen och delade upp den i kapitel. Eftersom det var mitt eget liv var det svårt att se vad som var intressant. Det här är en bok jag aldrig hade kunnat skriva själv, det är så svårt att highlighta sitt eget liv  … när man vant sig vid ett förtryck är det svårt att veta vad andra tycker är hemskt och extra viktigt. Jag kan berätta historier och folk blir skärrade, men för mig är det vardagsmat. Jag började dock gå hos en psykolog när jag skrev, mycket kom ju upp till ytan.

–Jag har alltid älskat att skriva, alltid velat skriva en bok, och hade först tänkt skriva en roman om det här ämnet, men trodde inte att min egen historia skulle hålla eftersom den inte slutar med en tragedi som kidnappning, tvångsgifte eller mordförsök. Men alla bokförlag som jag mötte sa att de inte var intresserade av romanen utan av min egen berättelse med mitt sanna lyckligare slut.  <

***

Namn: Elaf Ali

Gör: »Nu jobbar jag på Melodifestivalen. Jag älskar Mellon, och är community manager, Mellos röst i sociala medier.«

Bor: Stockholm.

Familj: Två äldre bröder, två yngre systrar, fyra syskonbarn.

Intressen: »Jag tittar jättemycket på film och tv, och  … hm  …  jag låter som en 70 plus-kvinna  … men jag älskar att promenera.«

Aktuell: Med självbiografiska debutboken Vem har sagt något om kärlek? (Rabén & Sjögren).