Rädda folkstyret – demokratin kan avskaffas på åtta månader

Den svenska demokratin är skör. Olle Wästberg föreslår ett rejält upprustningsprogram.

Text: Olle Wästberg

Foto: Henrik Montgomery/TT

Amerikanska Freedom House är en ansedd tankesmedja och forskningsinstitution. Den har konstaterat att demokratin under det senaste dryga decenniet befinner sig i sin värsta kris på flera årtionden. Endast 4,5 procent av världens befolkning lever i full demokrati, enligt Freedom House. Och en tredjedel i starkt auktoritära stater som Kina och Filippinerna. Vi i Sverige tillhör lyckligtvis de 4,5 procenten.

 Demokratins kräftgång handlar inte om militärkupper och rena diktaturer, utan om att auktoritära regimer installerats av en majoritet i demokratiska val. Det gäller såväl Ryssland, Turkiet som Ungern och Polen. Och i hela Europa växer högerpopulistiska rörelser.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

I hög grad är de populistiska rörelserna rädslans kolportörer. Populismen är apokalyptisk. Den förutspår att nationen kommer att gå under. Bland det vanligaste är påståendet att Europa i framtiden kommer att domineras av islam. När rädslan breder ut sig slås samhörigheten i landet sönder.  Framtidstron har blivit betydligt lägre såväl i Sverige som i USA. Det som gör att vi är många som är pessimistiska om framtiden handlar både om kriminaliteten och klimatet. Dessutom har framtidstron bland unga påverkats negativt av pandemin. Många som känner en sådan stark pessimism vänder sig mot makthavarna, den politiska eliten. Och populistiska rörelser i många länder klarar att göra en karta under den pågående jordbävningen.

Enligt flera undersökningar är unga svenskars uppslutning bakom demokratin numera tämligen låg.  En Novus­undersökning visade exempelvis för drygt ett år sedan att 48 procent i gruppen 18–29 år tycker att det vore bra om experter – inte regering och riksdag – fattar beslut om vad som är bäst för Sverige. En ganska knapp majoritet, sex av tio svenskar, tar starkt avstånd från påståendet att Sverige borde styras av en stark ledare som inte behöver bry sig om allmänna val. I World values survey för några år sedan, svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 år att de inte ansåg det viktigt att leva i en demokrati och var sjunde, 15 procent, tyckte att det skulle vara bra om Sverige styrdes av militären. Hela 80 procent ansåg att politikerna blir alltmer avskärmade från väljarna.

En undersökning vi gjorde i Demokratiutredningen visade att endast 15 procent av svenska väljare anser sig ha något inflytande på politiska beslut mellan valen. De flesta anser sig inte bli lyssnade på eller ha en egen politisk representation och de ser sig inte som politiskt respekterade.

Detta ska ses mot bakgrund av att Sverige har längst mellan valen av alla demokratier – i och med att vi har nationella och lokala val samtidigt. Inte i någon annan demokrati har människor chans att rösta enbart vart fjärde år. Valdeltagandet är rekordhögt i Sverige men samtidigt är det knappast möjligt att göra sin röst hörd mellan valen. Därigenom skapas en grogrund för populismen.

Det som givit både högerpopulismen och exempelvis den mittenpopulistiska italienska Femstjärnerörelsen luft under vingarna är dels antielitismen, dels människors känsla av att inte vara lyssnade på.

Människors vardag påverkas i hög grad av lokala beslut. Samtidigt innebär den gemensamma valdagen att den lokala politiken ofta hamnar i rikspolitikens slagskugga. Regeringsfrågan dominerar de flesta valrörelser. Den lokala demokratin skulle vinna på att den gemensamma valdagen avskaffas och kommunalpolitiken därmed skulle komma i centrum i vartannat val.

I Demokratiutredningen föreslog vi dessutom – hämtat från Finland – att Sverige skulle införa möjligheten till »folkmotion«. Den som samlar ihop 1 procent av väljarna i en kommun, en region eller i hela landet bakom ett förslag, får det väckt som motion i fullmäktige eller riksdagen. På det sättet fick Finland samkönade äktenskap; det fanns varken en proposition eller enskilda motioner om att införa sådana, men när förslaget hamnade på bordet röstade en majoritet för. Just insamlandet av namn – delvis på nätet – bidrar till en saklig politisk diskussion i olika frågor. Demokratiutredningen ville också ta bort en del grus i maskineriet när det gäller medborgarinitiativ för lokala folkomröstningar. Inget av dessa förslag genomfördes av riksdagen.

I Sverige är ofta de folkvalda – såväl i riksdagen som region- och kommunfullmäktige – tämligen okända hos väljarna. I en studie som statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson gjorde om de personliga kontakternas betydelse för demokratin uppgav 3 respektive 16 procent av svenskarna att de var bekanta med en riksdagsledamot eller en kommunpolitiker.

Corona har medfört att endast 55 riks­dagsledamöter för närvarande deltar i voteringar i kammaren, i stället för 349. Eftersom reduktionen är proportionell efter partitillhörighet utfaller omröstningarna som om alla ledamöter vore närvarande. Detta har inte fått någon större uppmärksamhet och knappast några väljare vet huruvida deras valda riksdagsledamot finns med och fattar ett beslut. Det säger en hel del om anonymiteten.

 I riksdagen och kommunfullmäktige saknar många grupper representation. Utrikes födda, personer med låg utbildning, låg inkomst, funktionsnedsatta och äldre är underrepresenterade i landets fullmäktige. Det är också symtomatiskt att ordet »förtroendevald« används alltmera sällan; nu heter det »politiker«.

Expressen skrev i en ledare om »riksdagsfrälset«, en illustration av att de folkvalda inte ses som väljarnas representanter utan som en överhet.  Ute på högerkanten talas det om »PK-ism«, det vill säga att den politiska korrektheten dominerar och att politiker bestämmer just som politiker, inte som folkvalda representanter. Det är en överdrift, men något som har förändrats de senaste 50 åren är att allt fler är anställda som ­politiska sekreterare eller sakkunniga och har stort inflytande utan att vara valda.

 I en Novusundersökning som journalisten Jan Scherman beställde för några år sedan uppgav nästan nästan varannan riksdagsledamot att de hade för lite tid att träffa väljare. Många menade att halva deras arbetsdagar gick åt till administration och mer än hälften av ledamöterna sa att de inte fick tillräckligt administrativt stöd av sitt parti.

1979 hade riksdagspartierna 1 582 000 medlemmar. Siffran var visserligen uppblåst av att LO kollektivanslöt sina medlemmar till Socialdemokraterna. Men även efter att kollektivanslutningen avskaffats hade partierna 1992: 625 000 medlemmar.  År 2017 var siffran endast 255 883. Detta samtidigt som antalet invånare ökat från 8,3 till 10 miljoner. Partierna blir alltmer elitiserade och centralstyrda; bara 34 procent av dem som är partimedlemmar anser att de har något inflytande i sitt parti.

Foto: Janerik Henriksson/TT.

Samtidigt har digitaliseringen stora konsekvenser för demokratin. Sociala medier har blivit alltmer centrala för opinionsbildning och politisk aktivitet. Det extrema partiet Alternativ för Sverige – som leds av politiker som uteslutits från Sverigedemokraterna  – var i förra svenska riksdagsvalet mer frekvent på nätet än varje annat parti, bortsett från Sverigedemokraterna. Och SD var mer aktivt på Facebook än samtliga andra partier tillsammans. Till detta kommer att Ryssland och Kina under valet till Europaparlamentet 2019 spred falska rykten på nätet. Så det är inte orimligt när jag i min nya bok Hotet mot demokratin varnar för »digitatur«.

Inför nästa val måste samtliga etablerade politiska partier bli långt mer aktiva på sociala medier. Det är knappast Sverigedemokraterna som är överrepresenterade på sociala medier, utan de andra partierna är underrepresenterade.

Vi vet ju att i Ungern och Polen har de auktoritära regimerna dels tagit kontroll över medierna och över domstolarna, dels infört regler som gynnar de dominerande partierna. I flera fall genom grundlagsändringar. Och vi ska veta att i Sverige går det teoretiskt att via grundlagen avskaffa demokratin på åtta månader. Riksdagen kan med en rösts majoritet ändra i grundlagen. Statsministern kan därefter omedelbart utlysa extraval. När det genomförts kan riksdagen på nytt med en röst konfirmera grundlagsändringen. I Sverige är det lättare att ändra grundlagen än i nästan alla andra länder.

Olle Wästberg är tidigare bland annat riksdagsledamot (L) och ordförande i Demokrati­utredningen. Han har skrivit nyutkomna boken Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid.

För att skydda demokratin krävs att de etablerade partierna tar tag i de frågor – till exempel kriminaliteten – som oroar många av dem som stöder populismen.  Det är också centralt att medierna och domstolarna har ett i grundlagen opolitiskt och skyddat oberoende av politiken.

Grundlagen borde bli svårare att ändra. Också här är Finland en förebild. Där sker grundlagsändringar genom att riksdagen med majoritet fattar beslut, därefter inväntas nästa ordinarie val och den nyvalda riksdagen måste konfirmera beslutet med två tredjedels majoritet. I Norge och i Tyskland får grundlagarna inte ändras i de grundläggande frågorna som statsskick och demokrati, utan de får bara ändras i detaljer.

Sammanfattningsvis hotas den svenska demokratin av invånarnas känsla av brist på inflytande och av de folkvaldas tveksamma representativitet. Dessutom ligger Sverige öppet för demokratindragning om vi politiskt skulle få inflytande av populister. Det måste alltså vara nödvändigt att genomföra reformer, men främst förändra opinionsbildningen. Om detta handlar min nya bok.