”Regeringen har kapitulerat – V är samtidens doers”

Sveriges nya parti för jobb och företagande börjar inte på S. Det börjar på V, skriver Ida Gabrielsson.

Text:

När finansministern skanderar »Nyliberalismen är död!« och samtidigt kör rakt in i väggen med Centern som kartläsare, blir den kognitiva dissonansen total. Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, skrev nyligen i Fokus (nr 17/21) om hur Socialdemokraterna kan vinna valet 2022. Han diskuterar om en vänstersväng är på gång inom S och varnar samtidigt partiet för att göra om misstagen från 2006 och 2010. Hans strategi är det inget fel på, men även den mest inbitna socialdemokrat förstår att den hamnar i dokumentförstöraren på Regeringskansliet snabbare än Annie Lööf hinner ropa »skattesänkningar«.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

I regeringens vårproposition slås fast att arbetslösheten fortsatt kommer ligga på en hög nivå efter pandemin. Regeringspartierna sätter nittiotalet på repeat och sjunger med i den gamla slagdängan It’s all about the money. Vänsterpartiet har i stället ägnat året åt att prata med fackliga organisationer och det svenska näringslivet. Beskedet är otvetydigt. Ekonomin kan växa, men då krävs en aktiv näringspolitik som leder till jobb och omställning. Sverige kan stå inför en ny guldålder.

Arbetarklassen stod i cent­rum under efterkrigstiden och som Daniel Suhonen skriver låg fokus på arbetslöshetsbekämpning, inte nedmonterade skyddsnät. Men innovationskraften har sedan länge ersatts av dopade marknadskrafter inom välfärden som har en obegränsad tillgång till skattemedel. Kapitalet stannar hos passiva ägare i stället för att investeras i en växande ekonomi, det finns en stor potential för starka industrier och fler jobb. Sverige har inte råd att slarva bort den här chansen. Investeringar i infrastruktur, utbildning och bostäder behövs i det nya samhällsbygget.

Ida Gabrielsson är uppvuxen i Sandviken. Hon var ordförande för Ung Vänster 2005–2011 och valdes in i riksdagen 2018. Sedan 2020 är hon vice partiledare i Vänsterpartiet.

Den nuvarande modellen har nått vägs ände. Ekonomin stagnerar. Slentrianmässiga skattesubventioner leder inte till fler jobb utan blir ytterligare bidrag till redan välgödda aktieportföljer. Socialdemokratin byggde tidigare välfärden stark och hos delar av högern fanns idéer om ett mer långsiktigt företagande. I dag måste man undra varför dessa partiers ledare gett sig in i politiken, när svaret från samtliga är att någon annan ska skapa förutsättningar och lösa problemen. Är det bemanningsbranschen som ska fixa detta också, måhända? Ring Poolia.

Det är här som Vänsterpartiet skiljer sig från resten. Vi är Sveriges nya parti för jobb och företagande. I det pågående arbetet för att utveckla vår ekonomiska politik kommer det att bli tydligt.

I den allmänna debatten framstår det ibland som att Vänsterpartiet brottas med att bli ett modernt parti. Men det är inte där skon klämmer, den resan är redan gjord. Det vänstern tampas med nu är snarare bristen på stöd i delar av löntagarkollektivet. Daniel Suhonen menar att vänstern inte »smutsar ner händerna med politik« men den bilden hittar man endast i arbetarrörelsens arkiv. Vänsterpartiet är samtidens doers. Vi gav oss inte in i något gyttjebad i januari 2019, men vi är inte för fina för att kavla upp ärmarna och arbeta hårt för en kraftfull reform­agenda. Nu behöver vi ta nästa steg för att på allvar bli hela det mångfacetterade folkets maktparti. Då har vi en del hemläxor att göra.

Mona Sahlins socialdemokrater gick all in för att för att återerövra medelklassen från Alliansen. Men butlers i tunnelbanan hjälpte föga när partiets ekonomiska politik inte förändrades. Mellan 1994 och 2018 har den röda sidan förlorat 25 procent av LO-väljarna. Investeringstakten är låg och arbetslösheten har bitit sig fast. En arbetarrörelse utan arbetare är inte mycket att hänga i julgranen. Så i avsaknad av en trovärdig jobbpolitik fastnar socialdemokratin i att jaga sin egen skugga. Till slut finns inga andra säljargument kvar än motståndarens. »Tack vare att vi stramade upp lagstiftningen har antalet asylsökande sjunkit med 90 procent, vi har nu lägsta asylmottagandet på 20 år« stod det på S twitterkonto den 2 maj, dagen efter arbetarrörelsens internationella högtidsdag. När migrationen framställs som vår tids största samhällsproblem är det inte konstigt att väljarna ser det så.

Vänsterpartiet är samtidens doers.

Den som följer John blir ingen röstmagnet, det har konstaterats i ett flertal internationella studier. Erbjuds man originalet gratis betalar man inte gärna för kopian. För att väljare ska positionera sig utifrån andra parametrar än i dag behöver politiken ge dem anledning till det. Ett nytt projekt för klassmobilisering, bortom högerextremismens berättelse och vänstersidans ständiga svar på tal, krävs.

Anton Antonovsky, professor i medi­-cinsk socialpsykologi, lanserade begreppet KASAM. Enligt detta utgör män­ni­skors känsla av sammanhang, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet grundstommen i en hälsobringande förståelse för omvärlden och individens egen plats i den. SD-väljare som lämnat S är de som upplever sig ha lägst status i samhället. Tidigare beskrevs bruksorter som navet i den svenska ekonomin, i dag som hopplöst omoderna. Storindustrin Sandvik, ett av landets mest framgångsrika exportföretag, krävde fram till för några år sedan att dess vd var bosatt i Sandviken. I dag har huvudkontoret flyttat till storstan och vd:n likaså. Saknar man en roll i den stora berättelsen så letar man efter den i alternativa motberättelser. Exempelvis i SD:s. Vänstern ska erbjuda ett annat sammanhang.

De materiella villkoren för många av oss är vid första anblick ingen katastrof. Så länge du har sparat ihop en insats till dotterns lägenhet, inte får problem med visdomständerna eller blir sjukskriven på grund av en arbetsskada, vill säga. Men det är smällar man får ta i medelklassidealets paradis. Försäkra kroppsdelarna. Och ställ dig i bostadskön, som Tage Erlander sa redan på sextiotalet.

I nätforumet »Nära föräldraskap« skriver några av storstadens progressiva att de har skaffat »nanny« för att säkra barnens anknytning. Förskolorna håller inte måt­tet. »Men det värsta är om hon plötsligt slutar«, skriver en, »så oansvarigt«. Som om en annan kvinnas arbete och hela liv kan reduceras till ett kall för hennes fyraåriga sons välbefinnande. Herrskap och tjänstefolk, tänker jag. Bakgrundsbilden på nannyförespråkarens egen Facebook-sida bär texten »Aint I a woman«. Citatet är flitigt använt av den antirasistiska rörelsen och myntades av amerikanen Sojourner Truth i ett tal mot slaveriet. Du store tid, vad gör du med oss människor som lever här? Det var inte länge sedan vi krävde rätten till daghem tillsammans. Även om inkomstskillnaderna i mittfåran inte har skenat dramatiskt är det ett faktum att vi inte går i samma skola längre. Borta är den tid då jag, butiksbiträdets dotter, delade bänkrad med direktörens son i en bruksort i södra Norrland.

Vänsterpartiets förre ordförande Jonas Sjöstedt i ett förstamajtåg i Göteborg.

En text som ständigt dyker upp i olika varianter är knäcket som ska avslöja att »SD-väljare är rasister«. Snark, känner jag. Och framför allt vad ska »avslöjandet« bidra med? Kristina Lindqvist skrev i DN (180917) »klassfrågan har blivit en favoritförklaring för den vänster som vidhåller att SD-väljare inte alls är rasister«. Vad som är hönan och ägget kan vi diskutera i det oändliga. Så länge rådande ordning ges näring är det svårt att lägga om kursen. Hos väljare som övergett arbetarrörelsen och fått sin föreställning bekräftad är revanschismen stark.

Kulturdebattörer på den andra sidan, som utger sig för att vara de sanna marxisterna, uppehåller sig även dem i överbyggnaden. Åsa Lindeborg, Aftonbladets tidigare kulturredaktör, återkommer ofta till att hon själv varit naiv och att vänstern ska prata om integrationen. Göran Greider har lyft migrationsfrågan som vänsterns aber. Men att förstärka den delen av »folkets« identitet, som samtidigt suddar ut en gemensam löntagar­identitet, är fel väg att gå.

Kanske för att hantera sin egen me­del­klassångest riggar medias redaktioner samhällsdebatten med syfte att visa att de minsann är tummis med »vanlisarna«. Det spelar ingen roll att Sverige nu i princip klappat igen gränserna. Migrationen är ändå standardtema i varje diskussion. »Sverige möts« tänker redaktörerna efter jobbet när de kliver av tunnelbanan hemma på Södermalm. Siffror från Eurostat visar att Sverige har klart flest fattigpensionärer i Norden. I en färsk undersökning från Novus uppger 65 procent av LO-väljarna att de oroar sig för sin pension. Bara en fråga till redaktionerna: Kunde vi prova att byta samtalsämne?

En text som ständigt dyker upp i olika varianter är knäcket som ska avslöja att »SD-väljare är rasister«. Snark, känner jag.

Utan en bred klassmobilisering är vi illa ute. Högern är inget att hålla sig i när det blåser, Liberalerna har redan packat ner »rör inte min kompis märket« för att snöra på sig kängorna. Marsch i takt. Annie Lööf knyter ena näven mot Åkesson, men med den andra handen tvingar hon fram marknadshyror, lönedumpning och en usel sjukförsäkring. Centrala vägval som spelar roll för vanligt folk men som sällan diskuteras av makten. Ett nationalkonservativt block har formerats, borgerligheten är mer sugen på att genomföra sin ekonomiska politik än på att vara anständig. Så hur får vi diskussionen att handla om det här i stället?

I stället för att ge svar på tal måste vi byta samtalsämne. Hillary Clinton kal­lade under sin tid som presidentkandidat i USA Trumps väljare för bedrövliga. Men Bernie Sanders och Joe Biden struntade i att springa på Trumps alla bollar. Fler hittade ett vi kring något annat.

Bara Vänsterpartiet kan vara motorn i en samhällsberättelse som tar oss bort från rasismen. Här ska vår nya ekonomiska politik och reformer för sjukförsäkringen och pensionerna utgöra grundbulten till ett nytt »vi«. Men det handlar också om ett nytt förhållningsätt.

I dag byggs identiteter i relation/motsättning till den andre. Folk i storstad är något annat än hålornas lantisar. Innerstadsfolkets levnadssätt är upphöjt och klimatsmart, men i bruksorten tar man bilen till jobbet. I förorterna bor kriminella och missanpassade, till skillnad mot alla oss andra. Inte ens innerstadsbon kan tycka att det här är sunt. Vänsterpartiet har fler väljare i dag i Stockholms stad än vi hade i succévalet 1998. Samtidigt har Socialdemokraterna tappat stort i tidigare klassiskt röda bruksorter. Arbetarklassen i förort och bruksort framstår i dag enbart som statister, en belastning. En arkitektförening listar på nätet Sveriges fulaste städer. »Hit vill du inte åka« står det om Sandviken där jag växte upp. No-go-zon är förortens motsvarande utmärkelse.

Om man inte har något att komma med ska man inte öppna munnen, brukar min pappa säga. Det ska Vänsterpartiet ta till sig. Att skriva »Stoppa massbilismen!« högst upp på plakaten gör ingen klimatomställning. En sådan måste dock ske och därför behövs massiva investeringar som också ger jobb. De som behöver använda bilen ska kunna göra det utan att känna sig skammade. Vi kommer aldrig lägga klimatomställningen i knät på vanligt folk. Inte heller klimatkrisen. Man ska givetvis få ha en ekologisk livsstil men det ska inte ge mer kred i en ny vänsterberättelse än en charter till Sunny beach. För det är inte vår livsstil i bemärkelsen tågluffen till kontinenten som är hotad, det är hela demokratin som står på spel. Att få leva med vem man vill eller att få skydd när det är nödvändigt. Här behövs Väns­terpartiets nya gröna industripolitik och stora offentliga investeringar.

När V beskrivs medialt är det som de svagas försvarare. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, drog i podden Åsiktskorridoren slutsatsen om Nooshi Dadgostars installationstal att hon hädanefter borde skriva sina tal själv. Det verkar helt otänkbart för Lindberg att en ledare från vänster skulle välja att fokusera på arbetare, jobb och det gröna stålet. SVT:s Mats Knutssons kommentar om Dadgostars förstamajtal var att det handlade om svaga grupper, trots att talet nästan uteslutande handlade om jobben och företagen. Expressens Viktor Barth Kron verkar dock ha snappat upp en del. »Nooshi Dadgostar är lite som ett materialistiskt troll i ett gal–tan-forum«, twittrade han om partiledardebatten i SVT.

Den amerikanska filosofen Nancy Fraser lanserade tankarna om att kombinera ett ekonomifokus med en »erkännandepolitik« som syftar till att viktiga värden kopplat till individers frihet ska ha en självklar roll inom vänstern. Det är helt nödvändigt. I dag är den urbana normen, i bemärkelsen storstadens, ställning stark. Statusskillnader mellan den som flyttar, och den som blir kvar är tydlig. Erkännandet behöver därför också omfatta en klassidentitet som inkluderar människor i hela landet.

Vi lanserar nu ett nytt sätt att vara vänster på tillsammans. Mer tid behöver ägnas åt hur vi får med oss folk på våra förslag. Annars blir det endast skrivbordsprodukter. Förslagen, teorierna, ställningstagandena är inte mycket värda om folk inte går i gång på dem. Då blir det inte av.

Jag leder i dag ett arbete för ett bredare Vänsterparti. Reformisterna och tankesmedjan Katalys har en viktig roll i samhällsdebatten. Vänsterpartiet har en annan. Fackföreningsrörelsen ska hålla hårt i och ställa krav på sitt parti, Socialdemokraterna. Ingen tvekan om det. Men som Karl-Petter Thorvaldsson, LO:s tidigare ordförande, sa på Vänsterpartiets konferens i början av mandatperioden »det är inte mellan V och S det står i dag inom fackföreningsrörelsen«. Så låt oss fylla fler möjliga roller framåt. På den röda sidan kan endast V nå fram till den »egensinnige arbetaren«, den som beskrivits som en slags motsats till Ronny Ambjörnssons »den skötsamme«. Tidigare röstade de egensinniga vänster men i dag återfinns de på annat håll.

Det som gör en del vänsterfolk mest arga är att påtala avsaknaden av arbetare i vårt arbetarparti. Men det är ett faktum som ingen kan bestrida att vi är otillräckliga där. I Katalys utmärkta bok Klass i Sverige lyfts fram att många arbetarväljare fortfarande uppger höga siffror gällande stoltheten för sin egen klasstillhörighet. Vänsterpartiets väljare ligger i lä där, eftersom vi har för få med den bakgrunden. Här finns alltså potentialen till klassmobilisering. Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin skriver med förhoppningar om en socialdemokrati som mobiliserar arbetarklassen: »Låt MP stå upp för skyddet av naturen  …, låt Vänsterpartiet stå upp för att det offentliga ska ta allt större ansvar, vi bygger arbetarklassen«. Alla väljare är lika mycket värda, men för arbetarrörelsen är en stark förankring i basen avgörande. Ingen skulle bli gladare än jag om S tog sig an den rollen. Men det kommer inte att ske. Har jag fel så lovar jag att äta upp den där berömda skon.

Socialdemokratiska väljare är tröga, käkar falukorv och kollar på Farmen, sa en vänstersnubbe till mig en gång om klassröstningen, som enligt honom bevisade att S-väljare var hopplöst passiva. Jag har inget till övers för en vänster som gör sig lustiga över folket de säger sig kämpa för. Gör man det är man ingen i klasskampen. Det ska erkännas att jag en gång i tiden avundades socialdemokratin dess förankring. Nu finns inte mycket kvar av den. Det som skiljer mig och Daniel Swedin är tron på att ett och samma parti kan samla brett. Ett modernt samhällsprojekt måste förmänskliga fler. Inte baserat på föreställningar om en svunnen tid, i stället ska vi bygga nytt tillsammans. Birollen går inte att spela när huvudrollsinnehavaren har tappat manus och fått scenskräck. »Kamrat 4 procent« kommer inte tillbaka. Vänsterpartiet ska ha ett reellt inflytande.

De med »rätt« livsstil måste erbjudas bekräftelse/värde/samhörighet kring något annat än sina val. Något som kan delas med fler. Vi kommer inte att kunna förändra hela synsätt på en kafferast, men det måste finnas mer i oss människor än destruktiva idéer om den andre. Arbetarklassen är bred och vi ska inte vara färg- eller könsblinda. Baristan i förorten, sjuksköterskan på landsbygden men också industriarbetaren i bruksorten ska samlas i ett vänsterprojekt. Alla ska med på riktigt den här gången.

Till och med hipstern har börjat förstå att det är kring pengarna det står. Det är det nya hippa. Flera TCO-yrken åläggs alltmer ansvar men tilldelas samtidigt mindre makt. Vänsterpartiet har fortfarande en väg att gå, men skillnaden mellan V och S är att Vänsterpartiet inte gett upp. Vår tid är nu.

I flödet ser jag att S dragit i gång valrörelsen genom att lova att ägaren till en mångmiljonvilla i Danderyd ska betala samma avgift i fastighetskatt som den som har ett litet hus i Sandviken.

I rest my case.