Stamtänkandet växer i USA – ”börjar likna Somalia”

Dagens amerikanska samhälle påminner mig om min somaliska klan, skriver Ayaan Hirsi Ali.

Text: Ayaan Hirsi Ali

Foto: Farah Abdi Warsameh/AP

För ungefär ett decennium sedan, när jag arbetade för American Enterprise Institute (AEI), fick jag tvinga mig själv till att luncha med en vän. Jag bävade för mötet, eftersom jag visste att hon skulle försöka övertyga mig om att lämna mitt arbete. AEI är en näringslivsinriktad, konservativt färgad tankesmedja i Washington DC. Min vän var en lidelsefull liberal.

Sedan mina ursäkter sinat kom till slut dagen, och förutsägbart nog så började min vän efter några minuter av småprat att fyra av en tirad om Irakkriget, vilket flera av mina kolleger var starka anhängare av.

»Du hör inte hemma där, Ayaan«, sa hon.

Jag minns att jag försökte styra konversationen mot faktisk politik. Jag hade röstat för att stödja USA:s koalition i Irak när jag var parlamentsledamot i Nederländerna – och nu började jag förklara varför.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna

Men hon var inte intresserad av en förnuftig diskussion. Hon avbröt mig efter halva meningen och inledde en monolog om John Bolton, den förre FN-ambassadören och knuten till AEI (och därefter nationell säkerhetsrådgivare till president Trump).

Bolton, framhöll min vän, var en avskyvärd, förhatlig, rasistisk, neokonservativ krigshetsare. Listan fortsatte och fortsatte, tills hon slutligen sa att han såg ut som en mustaschprydd valross. Man såg på hans fysionomi, förklarade hon, att han var psykopat.

»Men politiken då?« svarade jag, i ett försök att styra samtalet bort från personliga egenskaper. Ju mer hon talade, desto mer kände jag igen hennes förhållningssätt som någonting jag hade upplevt tidigare i livet. Hennes inställning var så gott som fullständigt klanmässig.

Särskilt två saker utmärkte sig: ett nästan blint hat mot en särskild grupp (Republikaner); och sättet att göra djupt personliga angrepp på enskilda forskare, för att rättfärdiga hat.

I dag, tio år senare, tycks en sådan attityd vara den rådande normen. Ett flertal studier stöder hypotesen att det amerikanska samhället – inte bara det politiska livet, utan livet generellt – har blivit djupt polariserat. Det kluvna samhälle vi lever i numera, påminner mig alltmer om klan- och stambeteenden i Afrika.

Ayaan Hirsi Ali.

I Somalia, där jag är född, var min mamma blint lojal med vår klan. Så pass rent av att hon gjorde anspråk på att kunna avläsa de onda avsikterna hos en individ från en främmande klan, bara utifrån formen på hans panna.

Hon kunde till exempel ofta varna min pappa för att någon försökte utnyttja honom, baserat på sättet som personen rynkade pannan.

I boken Culture and conflict in the Middle East återger antropologen Philip Carl Salzman hur han mötte stammedlemmar i den pakistanska provinsen Baluchistan. 

De frågade Salzman vad han skulle göra om han mötte en verklig fara i sitt hemland. Tja, svarade Salzman, jag skulle ringa polisen. Stammedlemmarna började gapskratta, sedan tittade de medlidsamt på honom: »Åh nej, nej, nej«, sa de, »bara dina släktingar skulle hjälpa dig.«

I stamkulturer kan helt enkelt inte neutrala civila samhällsinstitutioner som västerlänningar tar för givna – som polis, opartiska domstolar eller rättssäkerheten – existera, och existerar inte heller.

I sådana samhällen handlar allt om stam eller klan och uppdraget att bygga medborgerliga institutioner är behäftat med en rad svårigheter.

I Somalia fick jag lära mig att vara misstänksam mot vem som helst som kom från främmande klaner, att alltid tänka att onda saker var i faggorna och att vara på min vakt mot den som var en »annan«. Jag kommer från Darod-klanen och blev undervisad att ständigt lyssna på språkliga accenter, granska ansiktsformer och överanalysera alla icke-verbala tecken, för att leta efter vilka indikationer som helst på en främmande stam.

Jag kan fortfarande identifiera en somalier (och vanligtvis deras klan) tvärs över ett rum.

Vi var fångar i en ekokammare, ständigt varse ondskan hos våra grannar i Hawiyeklanen. Vi lärde oss från mycket unga år att Hawiye skulle våldta, råna och förstöra oss. Som gensvar på detta lade vi upp lager av vapen, samlade mat och uppmanade unga män (så unga som tolv år) att ta värvning i militären.

Det överhängande hotet från Hawiye­klanen var så stort att min mamma till slut skickade mig och min syster utomlands.

På grund av de långdragna stamspänningarna kollapsade i slutändan Somalia i ett inbördeskrig. Varje försök att medla visade sig inkapabelt att hantera den djupt rotade misstron och hatet som hade ackumulerats hos de olika klanerna genom åren: de stamäldste var obenägna att kompromissa och kunde inte avladda situationen.

Med så höga nivåer av misstro eskalerade konflikten till blodsutgjutelser.

Även om sådant våld ännu inte har drabbat USA, så är alla stamkomponenter närvarande. Här finns blind lojalitet med det ena eller det andra partiet; känslorna rusar och det finns en bristande tillit till medborgerliga institutioner. Om sådant klantänkande inte bekämpas är det bara en tidsfråga innan situationen eskalerar.

Delar av detta har sina absurda sidor: till exempel att folkhälsoåtgärder som att bära munskydd eller vaccineringar egendomlig nog har blivit politiserat, så till den grad att jag känner till fullt vaccinerade personer i Kalifornien som säger att de kommer att fortsätta bära munskydd för att inte riskera att bli förväxlad med en republikan. Bisarrt? Självfallet. Men det är också symtomatiskt för en farlig trend av stamtänkande.

Foto: Joe Raedle/AP

Jag fruktar att vi är nära gränsen till allvarlig destabilisering. Många amerikanska städer är antingen militariserade (Washington DC) eller i socialt hänseende nära en kokpunkt (Minneapolis), alternativt har kapitulerat inför anarkistiska protester och påtryckningar (Portland, Seattle).

Dessa stamorienterade konstigheter sitter djupt hos båda sidor. Många republikaner fortsätter att ifrågasätta legitimiteten hos valresultatet från det senaste presidentvalet; hos vänstern eroderar wokerörelsen det demokratiska partiet inifrån, då identitetspolitik ersätter universella strävanden. En del medborgare ses som delar av förtryckande grupper, medan andra ses som förtryckta. En persons individuella handlingar kan generellt göra mycket lite för att rubba de eviga kännetecknen för den stam man tillhör.

I likhet med vad jag lade märke till när jag lunchade med min vän, finns det en känslomässig fientlighet mot den som lutar ens en aning åt höger. I dag baktalas, särskilt i universitetsvärlden, de som inte anpassar sig till det »progressiva« narrativet. Oavsett hur moraliska de är som individer kallas de rasister, vit överhöghet, homofober eller transfober. Individer kan bli angripna, avbokade, utfrysta eller rent av avskedade för den minsta verbala överträdelse. 

Den här typen av intolerans har sedan en tid även varit uppenbar på gymnasiet. En annan vän till mig har en dotter som går i en privat skola utanför San Francisco. När det förra året avslöjades att hon hade uttryckt milt stöd för president Donald Trump blev hon knuffad ner för trapporna av en skolkamrat.

Det var en hemsk och, hoppas man, ovanlig incident. Samtidigt finns det något väldigt slående med stamtänkande: det är ett grundläggande mänskligt drag, precis som hudfärg eller kön. Men trots att det är ett naturligt tillstånd för många människor, så är det inget positivt eller nyttigt drag, särskilt inte i vår moderna tid.

Tribalism utvecklades som en ofullkomlig social överlevnadsmekanism i de tidiga stadierna av den mänskliga civilisationen. I ett modernt samhälle kan sådant tänkande leda till socialt sönderfall och allvarligt våld mellan grupper.

Foto: John Minchillo/AP

Många republikaner fortsätter att ifrågasätta legitimiteten hos valresultatet … hos vänstern eroderar woke-rörelsen det demokratiska partiet inifrån.

Den vackra historien om Amerika, anledningen till att så många människor över hela världen fortfarande trånar efter att komma hit, beror till stor del på att vi har avvisat stamtänkande och etablerat medborgerliga, neutrala institutioner, grundade på den fundamentala principen om likhet inför lagen. Dessa institutioner är förstås inte perfekta, men de är ändå vida överlägsna det stamtänkande som härskar i andra delar av världen. Att vi har övervunnit en sådan naturlig drift är en prestation.

När »woke«-politiken blir starkare och när dess grepp om våra institutioner – från utbildningssystemet till medierna och nu också näringslivet – hårdnar, så undergrävs dessa. Att förutsätta oskuld tills motsatsen bevisats, åtagandet att ha en opartisk rättvisa och hela idén om en rättssäker process – allt faller offer för de falska begreppen »equity« (social rättvisa) och »antirasism« – vilka bägge rymmer en inneboende avsikt att diskriminera på grund av ras.

Om vi fortsätter i denna riktning kommer törsten efter stamtänkande bli osläckbar. Därför måste sansade liberaler stå upp mot de destruktiva krafter som tar över det Demokratiska partiet, liksom de behöver stå emot impulsen att stamtänka som ofta kommer som en reaktion mot den andra sidans överdrifter.

I Somalia misslyckades vi med detta. I USA är det alldeles nödvändigt att vi lyckas.

Ayaan Hirsi Ali är forskare vid Stanford University. Hennes nya bok Villebråd kommer ut på svenska i juni.

Artikeln är tidigare publicerad i nätmagasinet UnHerd. Översättning: Nina Solomin.