Snart är politiken en enda påklädd porrfilm
Det brukade heta att politik är showbusiness för fula människor. Nu har snyggheten och valbarheten krokat arm – och det kan sluta illa.
Bild: TT / AP / Rebecca Blackwell
Vi var på bjudning, det fanns en pool, jag var en aning rund under fötterna och Hey, presto, som amerikanerna säger.
Poolkanten mötte kindbenet strax under högerögat, vilket strängt taget var hänsynsfullt, med tanke på vad nya tänder och porslinsögon kostar. Men när jag stod där framför badrumsspegeln en aning ruelsefull morgonen efter, var det inte det jag tänkte på. Det jag tänkte på var den kuriösa Tiktok-trenden ”bone-smashing”.
En brasklapp redan här: det kan mycket väl röra sig om ännu en råtta i pizzan. Å andra sidan kanske bone-smashing är en alldeles verklig sak. Inget, utom det vardagligt normala, kan förvåna längre.
Bone-smashing är precis vad det låter som. Man – främst unga killar, förtäljer legenden – slår sönder ben i ansiktet med hammare i förhoppningen att mikrofrakturerna ska läka på ett estetiskt tilltalande sätt. Just högre, vassare kindben lär vara eftertraktade.
Nu är det väl oklart hur vackert mitt högra kindben kommer att bli efter att svullnaden lagt sig. Min benägenhet att gå lös på motsatt sida är dessutom begränsad, så det finns en risk att resultatet blir mer Picassos Kvinna med blå krage än Michelangelos David. Men det vore intressant att veta hur många, om några, som kommer att misstänka att jag ägnat mig åt bone-smashing när de får se mig.
Man vet aldrig vad folk tänker. Försöker man lista ut det slår det nästan alltid tillbaka.
Det finns en härlig passage i den gamla torypolitikern och rouén Alan Clarks dagböcker som handlar om hans solbränna. Han har, mitt i april, rymt från underhuset till sitt châlet i Zermatt. Tillbaka med kollegorna i underhusets lobby kommer Margaret Thatcher, som Clark idoliserar, gående åt hans håll. Han samlar sig snabbt till ett ”underdånigt leende”, men järnladyn ser rakt igenom honom. ”Jag antar”, skriver Clark, ”att jag var för brun. Att vara brunbränd betyder lättja och (den här tiden på året) utlandssemestrar.”
Vem vet vad som försiggår i ungdomsförbundens kommunalfinansierade studiecirklar?
Det där kan jag också identifiera mig med, eftersom jag, på grund av vår migrerande livsstil, de senaste två-tre åren varit ganska brunbränd året om. Vad brukade jag själv tänka, i mina ljushyllta dagar, när jag såg gravt brunbrända, mogna män i mars eller april?
Golfresa, antar jag. Ingen hög status i mitt protokoll. Nu, har jag insett, är risken att folk tror man har samma dermatolog, eller åtminstone samma estetiska sinne, som president Trump. Inte heller något man utan vidare har lust att uppmuntra.
Men mina problem av det här slaget är trots allt privata. Annat är det för alla dessa hoppfulla och makttörstande kandidater som vill att vi röstar in dem i olika församlingar denna höst. De kan inte låta bli att tänka på hur andra människor ser dem. Tar de fel kan det kosta dem hela karriären.
Det brukade ju heta att politik var showbusiness för fula människor, men som min hustru brukar påpeka är det nattståndet. Nu har snyggheten och valbarheten krokat arm. Det är förstås, som alltid, tydligast i USA, där varje republikansk kvinna förvandlat sig från fotbollsmorsa till sexdocka på mindre än ett decennium och de republikanska männen är mer lika Ken än någonsin.
Vi är säkert på väg åt samma håll. Bone-smashing är, så vitt jag vet, inte del av den partipolitiska kampanjportföljen ännu, men vem vet vad som försiggår i ungdomsförbundens kommunalfinansierade studiecirklar?
Själv skulle jag inte ha något emot ett politikergalleri av Narkissosar och Sköna Helenor – easy on the eyes, för att åter tala med amerikanerna – men jag undrar om det är vad vi får när majoriteten får bestämma. När det kommer till kritan har svenskarna kanske lika dålig smak som amerikanerna och vips är partipolitiken en enda påklädd porrfilm.
Man vet aldrig vad folk tänker. Det bästa vore nog att man slipper få reda på det.
***
