Hormuz kan inte bli ett nytt kallt krig

Det finns inga långlivade gråzoner i Persiska viken.
Antingen leder förhandlingarna till en form av stabilitet  eller så glider regionen mot en konfrontation som omformar energimarknader, säkerhetspolitik och världsekonomi samtidigt.

Därför är det svårt att föreställa sig att USA eller det internationella samfundet på längre sikt skulle acceptera ett scenario där relationen till Iran och särskilt Hormuzsundet förvandlas till ett slags permanent kallt krig. Ett tillstånd där Washington hotar med militära operationer och sjöblockader, medan Teheran svarar med att hota den internationella sjöfarten genom världens viktigaste energikorridor.

Under månader har signaler och krav utväxlats mellan Washington och Teheran via regionala mellanhänder, bland annat Pakistan. Men den diplomatiska tiden är inte obegränsad.
Världen kan inte under lång tid leva med ett strategiskt havsområde där en stor del av den globala energiförsörjningen passerar, samtidigt som området styrs av militära varningar, oljeoro och ständiga hot om eskalation.

Det som nu gör situationen ännu mer explosiv är omfattningen av de krav som cirkulerar mellan parterna. Enligt uppgifter som sprids i regionala diplomatiska kretsar kräver Teheran bland annat ett fullständigt hävande av amerikanska sanktioner, frigivning av iranska tillgångar, kompensation för krigsskador och ett amerikanskt erkännande av Irans rätt till full suveränitet över Hormuzsundet.

Washingtons krav går i motsatt riktning: överlämning av iranskt anrikat uran, kraftiga begränsningar av Irans kärntekniska kapacitet, fortsatt frysning av stora delar av iranska tillgångar utomlands och att varje vapenvila kopplas direkt till nya förhandlingar  utan amerikanska garantier i förväg.

Redan här framträder konfliktens kärna.

Båda sidor förhandlar med kravbilder som antyder att motparten befinner sig i ett svagt eller besegrat läge. Det är en logik som gör kompromisser extremt svåra.

Både Iran och USA försöker just nu visa strategiskt tålamod. Men tålamod har ett pris.
Iran pressas av sanktioner, ekonomisk isolering och konsekvenserna efter den senaste militära konfrontationen. Samtidigt vet Washington att ett långdraget lågintensivt krisläge i Persiska viken inte heller är gratis,  vare sig ekonomiskt, militärt eller politiskt på hemmaplan.

Här börjar förhandlingarna likna ett överlastat fordon. Det kan fortsätta rulla ett tag, men utan bärande strukturer som klarar vikten kommer sammanbrottet förr eller senare.
Och när den punkten nås förändras kalkylen snabbt. Då riskerar begränsade militära operationer att ersättas av betydligt hårdare amerikanska angrepp utan samma återhållsamhet som präglade perioden före vapenvilan. Det kan handla om skärpta marina blockader, ökat tryck mot iranska oljeexportvägar och direkta angrepp mot logistiska och strategiska infrastrukturer.
Iran verkar samtidigt hoppas att omvärlden fruktar regionalt kaos mer än iransk upptrappning. Men den kalkylen är osäker.

USA arbetar stegvis för att omdefiniera Hormuzfrågan från en bilateral konflikt till ett globalt säkerhetsproblem. Ett hot mot sjöfarten i Hormuz framställs inte längre som en amerikansk angelägenhet, utan som ett direkt hot mot världshandel, energiförsörjning och internationell stabilitet.

Det är också här konfliktens farligaste skifte sker. Om Washington lyckas förankra den bilden internationellt, kommer en framtida militär konfrontation inte att presenteras som ännu ett amerikanskt Mellanösternkrig  utan som en internationell operation för att skydda den globala ekonomiska ordningen.

Än så länge finns ett diplomatiskt spår som kan förhindra att elden tänds på nytt. Men tiden är begränsad.

De kommande veckorna kan bli avgörande: antingen når parterna en kompromiss som räddar en minimal balans eller så går regionen in i en fas där militär logik blir starkare än diplomatin.

Och i Persiska viken förblir en sak konstant: när politiken misslyckas, stannar kriserna aldrig inom regionens gränser.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut