Högervågen svepte bort S

Hyror i all ära, men oviljan att acceptera en stor och hittills beständig förskjutning till höger var det som fällde regeringen och gör Sverige svårt att regera.

Det blev ändå ett slags kompromiss. Den bestod i att gemensamt ta sig dit ingen ville.

Nooshi Dadgostar är en tuffing, det var alla porträttörer – och de var många den här veckan – överens om. Men ingen förvånades över darret på hennes stämma. Det var där redan i torsdags, när de 48 timmarna var över. Det var där i söndags, när Löfven och Lööf fick nobben. Det var där i måndags, när hot blev verklighet.

Det fanns inga spår av triumf i tonen. Inte i ordvalet heller. Det var lättare att höra något vädjande.

Allvar är en bister kamrat.

Liksom alla inblandade, bara än mer, hade Dadgostar åtminstone två saker att hålla reda på: vad förväntade sig hennes eget parti? Och vad kunde man förvänta sig av de andra partierna?

En felbedömning i någon av de där frågorna och plötsligt tappar man taget om tigerns nackskinn och blir hängande i dess svans. Det där darret speglade antagligen en oro över att hon missförstått något, eller snarare någon.

Läst Lööf fel. Sett något som inte fanns där hos Löfven.

Det finns förresten en tredje, i sådana här sammanhang lätt förbisedd grupp, som man också måste hålla koll på: väljarna. Det blir särskilt viktigt om ingen viker sig och man måste vända sig ut från partikanslierna, mot resten av världen.

Men stopp ett tag: ständigt detta spel. Det finns ju faktiskt en sakfråga.

I lunchekot, strax efter att Sveriges statsminister för första gången i demokratins historia förlorat en misstroendeomröstning i riksdagen, kommenterade Sveriges Radios Kristian Åström varför marknaderna inte brydde sig ett dyft.

»Inga reaktioner, inte på aktiemarknaden, valuta- eller räntemarknaden, så det är faktiskt noll.«

Varför?

»Det var väntat, Sverige är en stabil demokrati, det finns ett grundmurat förtroende för systemet och om vi ser rent politiskt: inte ens frågan som regeringen föll på är en stor ekonomisk fråga, inte ens för bygg- och fastighetsbranschen.«

En skitfråga, alltså. Som utlöst ett historiskt nederlag.

Nu består förstås samhället av mer än »marknaderna« och ingen kunde tvivla på Vänsterpartiets och särskilt Dadgostars genuina intresse för hur hyrorna sätts, det var också de många porträttörerna ense om. Precis som med den andra »röda linjen«, den om anställningstryggheten, handlar det i Vänsterpartiets ögon om maktbalansen i samhället.

Skatter kan höjas och sänkas. Anslag ökas eller minskas. Det är en del av det politiska spelet. Men när man ändrar själva spelreglerna, är det något annat. Det sätter djupare spår. Skapar strukturer.

Det här förstod förstås även Stefan Löfven och Annie Lööf, även om de låtsades som om Vänsterpartiets hållning var obegriplig. Visst, det rörde sig inte om att införa marknadshyror. Men kunde verkligen någon med trovärdighet hävda att Väns­terpartiet hade fel, då det påstod att det var en öppning och ett första steg på väg dit? Om reformen var så obetydlig som Socialdemokraterna försökte ge sken av, varför skulle den då vara så viktig för Centern?

Till och med Aftonbladets Lena Mellin, som i varje skede av processen dök upp och förklarade att allt var ännu mer snurrigt och ofattbart än det hade varit i skedet innan, kunde nog egentligen förstå den saken.

Så visst, sakfrågan är inte oviktig, även om marknaderna kvävde en gäspning.

Men hur vi än gör kommer vi inte ifrån hur de röda linjerna drogs upp. Och då är vi tillbaka i spelet.

Jonas Sjöstedt (V) och Stefan Löfven (S) under riksmötets öppnande 2018.

Många har nog glömt hur mycket Jonas Sjöstedt fick fotarbeta för att landa utan kras under de där långa månaderna av regeringsbildning 2018 och 2019. Han hade, precis som Nooshi Dadgostar, ingen annan statsministerkandidat än Stefan Löfven. Men Löfven vände ryggen mot honom, trygg i förvissningen att Vänsterpartiet inte hade någonstans att ta vägen. Särskilt nu, när Sverigedemokraterna fanns i andra änden.

Det var egentligen ingen nyhet, utan den traditionella socialdemokratiska arrogansen mot vänsteravvikarna i det gamla kommunistpartiet. Men ett och samma beteende kan få helt andra konsekvenser om förutsättningarna har skiftat.

Det här var socialdemokrater som hade tappat stort. Obehaget över att behöva luta sig mot Miljöpartiet hade knappt lagt sig och nu behövde de rekrytera Centern och Liberalerna också. Partiets styrkeposition var mer en fråga om ohejdad vana, än om röstetal.

Även i Vänsterpartiet var stämningen annorlunda än tidigare. Det gick rätt bra i opinionen, självförtroendet fanns där, liksom en plan: att kliva in och ta den position som Socialdemokraterna, i vänsterns ögon, spelat bort. Stärka banden med LO, Hyresgästföreningen och andra organisationer med folkrörelsekredd. Det fanns inspiration på annat håll i Europa och en övertygelse om att tiden var mogen för en ny, modern vänster, som inte bad om ursäkt för sig.

Januariavtalet, när det dök upp, var både ett problem och en möjlighet för ett sådant vänsterparti.

Möjligheten bestod i att Socialdemokraterna, för att behålla regeringsmakten, lovade att hålla till höger om sin egen politik. Bättre rekryteringsgrund än så, kunde Vänsterpartiet inte be om. Problemet bestod förstås i att Socialdemokraternas arrogans kunde visa sig befogad på så sätt att Vänsterpartiet blev januariavtalets fånge. Det bestod mer akut i att Vänsterpartiets medlemmar, uppfyllda av självförtroende som de var, krävde av sin partiledning att den satte sossarna på plats.

Det var då Jonas Sjöstedt satte upp sina röda linjer.

Sakfrågorna var väl valda och viktiga för Vänsterpartiet, men själva konstruktionen var en fråga om strategi. På det här sättet kunde Vänsterpartiets ledning få den statsminister den ville ha, den fördelaktiga vänsterposition den sökte i förhållande till Socialdemokraterna och sina egna medlemmars förtroende.

Exakt hur de röda linjerna skulle användas kunde ingen veta då, men Jonas Sjöstedt hade köpt sig en option som åtminstone skulle tvinga Stefan Löfven att kasta en blick över axeln då och då. Det var en skicklig politisk manöver, som skapade förhandlingskapital ur ingenting, eller i alla fall ur en ytterkantsposition som inte gav Vänsterpartiet den vågmästarroll Centern med frustande entusiasm klivit in i.

Vad gällde arbetsrätten hjälpte det inte. I ett slags politiskt jujutsugrepp använde Stefan Löfven Vänsterpartiets egen önskan om att bli LO:s bästis, för att desarmera hela frågan. Men när han försökte göra samma sak i frågan om hyrorna, sprack det.

Det var inte alls särskilt obegripligt. Hade Vänsterpartiet gått med på något sådant hade det varit detsamma som att kasta Sjöstedts hela strategi överbord. Då hade Socialdemokraterna fått rätt: Vänsterpartiet kan man hunsa hur som helst.

Varken Socialdemokraterna eller Väns­terpartiet ville egentligen hit, men nu var det där de hamnade.

Löfven kanske missbedömde Dadgostar. Dadgostar kanske missbedömde Löfven. Men det är inte säkert. Socialdemokraterna satt fast i sin strategi, låst i varje detalj i ett dokument som försökte förvandla politik till ett leveransavtal. Vänsterpartiet satt fast i sin strategi, som var den enda de kunnat sy ihop från sin isolering på vänsterkanten. Det fanns ingen mellanväg, hur väl partiledarna än läste varandra.

Vad mera var: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var inte de enda som blivit sina strategiers fångar.

Det var inte Moderaterna som bistod Vänsterpartiet med en misstroendeomröstning, men när den väl låg på bordet var det bara för Ulf Kristersson att följa med. Varje rörelse innebar dödlig risk för Liberalerna, stadigt parkerade under tre procent, men om Sabuni nu skulle ta sig ur januariavtalet, var det här den chans som gavs. Och ju mer det blåste, desto rigidare blev Centerpartiet. Annie Lööf verkade till sist försöka betvinga de andra partierna med ren viljekraft.

Det här var inte partier som framstod som härskare över sina egna öden, utan snarare som slavar under sina egna tankefigurer.

En annan egenhet: det här var till stor del ett ombudskrig.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar under en pressträff efter misstroendeomröstningen.

Socialdemokraterna ville inte ha marknadshyror. Vänsterpartiets egentliga motståndare var förstås Centerpartiet. Stefan Löfven satt bara fast i korselden. Och Väns­terpartiet ville inte avsätta Stefan Löfven, han var trots allt deras enda statsministerkandidat. Men Sverigedemokraterna såg en möjlighet att göra det, med hjälp av Vänsterpartiet.

Jimmie Åkesson gav Nooshi Dadgostar en komplimang strax efter omröstningen i riksdagen. Han och Dadgostar må ha olika syn på det mesta, men hon tar åtminstone sina väljares intressen på allvar, konstaterade han. Amineh Kakabaveh, tidigare vänsterpartist och nu riksdagsvilde, hade något annat att säga Dadgostar från talarstolen: det vänsterparti Kakabaveh hade tillhört, höll sig med skriftliga garantier för att aldrig någonsin under några som helst omständigheter rösta på ett förslag från Sverigedemokraterna.

Det smärtade henne att den tiden uppenbarligen var förbi.

Och det var verkligen en av de stora händelserna i den här stora händelsen, att Sverigedemokraterna levererade den begäran om misstroendeomröstning som Vänsterpartiet hotat med och att Väns­terpartiet tog emot gåvan. Det var en stor händelse och även en nyckel till vad allt det här egentligen handlar om.

Om Sverigedemokraterna. Förstås. Eller mer exakt: om att Sverige har ett parlament där den samlade vänstern – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och, om man så vill, Miljöpartiet – trendmässigt krympt.

Efter valet 2006: 171 mandat. Efter valet 2010: 166 mandat. Efter valet 2014: 159 mandat. Efter valet 2018: 144 mandat.

Trender kan vända. Men den här har inte vänt än. Det var ingen slump att Vänsterpartiet behövde hjälp från högerkanten för att kunna sätta kraft bakom orden.

Aftonbladets Peter Kadhammar var en av få som skrev om den saken inför omröstningen i måndags. En »massiv högervåg« sköljer över Sverige, om man tittar på i vilken grad svenskar beskriver sig som höger eller vänster, påpekade Kadhammar. Den är mycket starkare och mer uthållig än den omtalade vänstervågen 1968. »SD behandlas som ett tillfälligt fenomen trots att hela samhällets vandring åt höger pågått i decennier«, konstaterade han.

Och problemet är att få verkar vilja kännas vid det, trots allt tjat om Sverigedemokraterna. Partiernas instinkt, både till väns­ter och höger, har varit att leta tillfälliga lösningar på en förvandling som verkar vara permanent. Det ledde till december­överenskommelsen och till december­överenskommelsens fall. Till januariavtalet och nu till januariavtalets fall.

Det kan mycket väl leda till ett tredje försök av liknande art. Dagens Nyheter slog fast redan i tisdags att det enda vettiga alternativet till det bortgångna januariavtalet är att återuppliva januariavtalet. Men det börjar bli svårt att betrakta pakter av det här slaget som något annat än ett sätt att vinna tid.

Men vinna tid till vad? En framtid där allt blivit som vanligt? Hur många tror längre att en sådan finns?

Nog såg Nooshi Dadgostar ännu lite blekare ut, sedan Liberalerna tackat för kaffet och lyft sina tjänstemän ur Regeringskansliet?

I början av veckan var slutet av veckan höljt i dunkel. Inte av det slag som beror på att någon avskärmar ljuset, utan för att ljuset saknades. Inte ens de närmast inblandade verkade veta åt vilket håll de skulle gå.

Nog såg Nooshi Dadgostar ännu lite blekare ut, sedan Liberalerna tackat för kaffet och lyft sina tjänstemän ur Regeringskansliet? Ville Centerpartiet, med sin välfyllda kassa och orubbliga självkänsla, rent av ha extraval? Men hur skulle partiet göra sedan, då, om det gick bra och Centern stod där igen och hade att välja mellan ett regeringsunderlag med stöd av Vänsterpartiet och ett regeringsunderlag med stöd av Sverigedemokraterna?

Och hur skulle Ulf Kristersson trolla med det där nesliga talet 174 – ett mandat kort en minimal majoritet – som han kunde samla, i det rätt osannolika fall att ingen liberal vägrade att följa sin partiledare i den nya färdriktningen?

Den långsamma, plågsamma och obönhörliga omstöpningen av partipolitiken malde vidare, utan särskild hänsyn till vad partierna önskade var sant. Den hade fört dem till en plats där ingen, utom sverigedemokrater, egentligen kände sig hemma. Och hur det än gick eller går, är det nog ännu en bra bit kvar av vägen innan de når något slags försoning med en ny verklighet.

Text:

Toppbild: Anders Wiklund/TT