Världens mest kända sopgubbe

Det tog tid för Ann-Sofie "Soffan" Hermansson att släppa politiken. Men livet som sopgubbe är bra, det också.

Det var en tuff tid innan Soffan förstod att det var meningslöst att ta en fight med partiet i Göteborg. Men som sopgubbe har hon ett bra liv.

Efter jobbet, en varm junieftermiddag när Göteborg firade 400 år, satt hon på en hård träbänk vid Eriksberg.

– Jag körde med en kille som hade färskt C-kort. Han höll på att greja för att komma runt. Du kommer runt, sa jag.

Hon hade slutat köra klockan tre. Nu halsade hon mineralvatten med melonsmak. Sa att det var förjävla gott. Att melon var en underskattad smak. Nere vid älven samlades folk inför kanonsalvor och fyrverkerier. En del av det som för stunden pågick i Sveriges nästa största stad planerades under Ann-Sofie Hermanssons tid som kommunstyrelsens ordförande. De dagarna var inte mer än drygt två år bort, men kändes avlägsna. I dag hade hon som vanligt kört sopbil. I Lundby på Hisingen, som ofta på fredagarna.

–Regel nummer ett för mig är ju: om du inte måste – så backa inte.

Det måste man ändå göra oftast, för att komma så nära sopkärlen med sopbilens kärlstege så att man bara kan haka på kärlen på bilen.

– Men när det är möjligt är det bäst att hitta andra sätt att ta sig runt än att backa. Man kör ju helst inte upp på cykelbanor, och helst inte på trottoaren, och jag försöker undvika att backa när det går.

Varför vill du undvika det?

– För att det är alltid då det kan hända något som man inte är beredd på.

Man tänkte på politiken, att det kanske var den som hon pratade om?

I ett sms några dagar tidigare skrev Ann-Sofie Hermansson: ”Jag är verkligen angelägen om att inte grotta ner mig för mycket i gammal skit. Känns destruktivt bara, skrev hon och infogade en dödskalleemoji. ”Vi hörs. Vänligen soffan”.

Det hon syftade på hade avhandlats en spöregnsdag, när älven var grå och kajerna svarta, när Ann-Sofie Hermansson hade kört både hushållsavfall och trädgårdsavfall och stått länge i duschen på jobbet. Ombytt mötte hon upp i receptionen på Renova och frågade receptionisten var vi kunde sitta. Jag framförde en hälsning från en Fokuskollega, som intervjuat henne. Ann-Sofie Hermansson skrattade till, upprepade tankfullt kollegans namn.

– Hon intervjuade mig en gång för jätte … jätte … jättelänge sen, kanske åttiosju. Då var jag fackligt aktiv och jobbade mycket med det goda arbetet. Det var väl det intervjun handlade om också tror jag. Eller om miljöfrågor. Hon var med på nån miljökonferens som Metall och SSU ordnade. Anna Lindh var där och pratade. Blomman var ordförande för Metall och ja, det var längesen.

Tystnad. Ett elegisk leende.

– Jag har kvar det reportaget. Det är en gammal tidning. Jag är jätteung, har hockeyfrilla.

Begrundan. Förundran. Kort skratt.

– Jaja, ska vi gå upp?

Ett öppet våningsplan med några soffgrupper och bord.

– Det finns en kaffeautomat där. Om du vill ha kaffe. Jag ska inte ha, jag tog varm choklad, det är som godis, jättegott. Men kaffet är också bra.

Regnet mot de stora rutorna. Fy fan, när man kör trädgårdsavfall … Först regnar det. Sedan dammar det så mycket när man tömmer. Så det blir bara värre och värre allt eftersom dagen lider.

–Tisdagar är så. Först kör vi vårt vanliga pass, sedan den här perioden, årstiden, tömmer vi trädgårdsavfall, det är jätteuppskattat bland kunderna. Åh, Gud va´ bra, säger de. Men det är en lång dag för oss.

Slån- och rosentaggar?

– Nej, allt ligger i speciella kärl. Vi har ett 370-kärl. De är tunga och måste stå vid tomtgränsen. Vi ska bara komma och ta dem, är de inte där tar vi dem inte utan bara registrerar att de inte är där och kör vidare, men på andra kan kunderna beställa dragmeter. Det betyder att de betalar för att vi ska dra kompostkärlen.

En hej-då-för-i dag-vinkning till en kollega på väg mot trappan.

–Det finns tvåfackskärl. Ett vanligt 240-kärl som är avdelat på mitten. Du slänger kompost i det ena, och det vanliga hushållsavfallet i det andra. En annan bil tar papper och plast. Så jag kör i Kungsladugård måndag och tisdag och på tisdagar har vi ett extralass med trädgårdsavfall.

En utmattad suck, ett skratt.

–Kvart över sex börjar jag, slutar femton. Jag går upp halv fyra ungefär, tar en buss fyra och femtio, jag behöver tid på mig att starta … sedan vidtar ju bara jobbet och när man kommer hit, då kan man inte göra annat.

– Den 15 juni har jag deadline på utredningen om kommunens brottsförebyggande ansvar. Då överlämnar vi det till regeringen. Det har varit jätteviktigt, intressant. Det kan väl vara kul att det inte bara är en riksdagsledamot eller jurist utan en renhållningsarbetare som sköter det.

Kort paus.

– Jag har gjort min del på kvällarna. Men lejonparten har mina utredningssekreterare gjort. I praktiken är det ju så att på andra jobb kan man slira lite, göra ikapp på lördagen. Det kan jag inte här, då får jag ta ledigt en hel dag, och det jag gjort ibland men har inte råd att göra så hur ofta som helst.

Hon tog av sig glasögonen.

– Fan vad det immar. Du … jag måste nog gå och hämta … något.

Hon gick och tvättade dem rena. Sa att det var med Yes. Alltid bäst, lade hon till med ett grin.

–Jag har egentligen köpt nya glasögon men de sätter man ju fan inte på sig på jobbet.

ANN-SOFIE HERMANSSON ÄR UPPVUXEN i Kållekärr på Tjörn. Sin pappa, som var 21 år när hon föddes, beskriver hon som liberal, en klassisk folkpartist. Hennes mamma tog arbete inom hemtjänsten när Ann-Sofie och hennes två yngre syskon blivit lite större. I gymnasiet gick Ann-Sofie Hermansson på konsumtionslinjen och 1984 anställdes hon på Volvo, 19 år gammal. Blev truckförare. Hon långpendlade till Hisingen i ett år innan hon flyttade in en hyreslägenhet, en etta i Länsmansgården. På Torslandafabriken väcktes hennes fackliga engagemang. I slutet av åttiotalet moderniserade Volvo metoden att bygga bilar. I stället för att var och en gjorde sin del på löpande bandet fick ett arbetslag bygga bilen – från grunden till färdigt fordon.

– Från den ena dagen till den andra började vi använda hjärnan på jobbet. Det gjorde att vi kollektivt rätade på ryggen.

– De erfarenheter jag gjorde de åren är ett bevis på vad människor är kapabla till när de får självständighet. Diskussionen om arbetslivet landar ofta i lön, och kortare arbetstid, men det som händer när arbetet blir intressant, att man utvecklas, är mänsklig frigörelse. Det är fan i mig det goda arbetet, och det där har präglat mig.

– Tyvärr varade det en kort tid.

Hon berättar att i början på nittiotalet, när lågkonjunkturen kom och lagren Volvo fylldes permitterades personalen.

– Och Volvo personvagnar la ner sina moderna fabriker i Kalmar och Uddevalla, och behöll Henry Fords löpande band … inte särskilt kul.

Soffan körde truck en tid. I längden var inte heller det tillräckligt stimulerande och hon började läsa sociologi på universitetet.

– Jag tyckte först att det var … jätteknäppt

På vilket sätt då?

– Allt … akademisk kvart … för att folk inte orkar komma till skolan klockan nio …Men sedan … när vi började läsa Marx alienationsteori insåg jag direkt: det här är linen på Torslandaverken. Det är genom arbete vi blir människor. Var det något man gjorde på Torslandaverken var det att alienera sig, titta på klockan, längta bort … till sin arbetsfria tid …

– Ämnesrubriker med frågeställningar som ”Vad är arbete?” … (kort skratt) Ja, vad i helvete … (kort skratt)

– Om det, insåg jag, kunde jag mer än mina akademiska klasskamrater. Det gjorde att jag kom över min spärr och min känsla av motstånd. Från och med då blev mitt akademiska liv alltmer lustfyllt.

Hennes C-uppsats handlade om feminismen i arbetarrörelsen och gavs ut av LO i en serie småskrifter. När hon nästan var klar med sin fil kand ringde nytillträdda statsrådet Mona Sahlin. Socialdemokraternas hade just vunnit valet 1994. Ville Soffan komma och arbeta på regeringskansliet? Som sakkunnig på jämställdhetsfrågor. Gärna, men först en rejäl examen! Gick det att börja i februari? Jorå, sa Sahlin.

Men regeringskansliet blev ett kortvarigt gästspel. Ingvar Carlsson avgick. Sahlin, den tänkta efterträdaren, tog timeout från politiken. Politiskt sakkunniga slutade med sina stadsråd. Soffan blev kvar i Stockholm, började jobba med jämställdhetsfrågor på LO, delade ett tag lägenhet i Tensta med Nalin Pekgul. När Göteborgs starke man, kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson ringde år 2003 och frågade om hon ville bli politisk sekreterare i kommunen, var huvudstaden ett avslutat kapitel för Ann-Sofie Hermansson. För en socialdemokrat med rötterna i Göteborg var det inget konstigt. Under Göran Johanssons tid hade Göteborg blivit ett stabilt s-fäste. Och till skillnad från i riket, där Göran Persons regeringsparti efter tre mandatperioder med dunder och brak förlorade makten 2006, röstades Socialdemokraterna kvar både 2006 och 2010. Många av stadens moderata väljare splittrade sin röst. Det egna partiet till riksdagen, i Göteborg till Göran, kullagerarbetaren, den facklige förhandlaren, den pragmatiske fixaren och skrupelfrie folklige pampen. Som ansåg att ett handslag oftast räckte för att fatta beslut och ordnade ny fotbollsarena, opera, ostindiefarare, evenemangsstråk, och en ny stadsdel i Trollhättans storlek på de gamla varvsområdena på Norra Älvstranden. Cityuniversitet, Världskulturmuseum och en – mindre populär – sammanslagning av stadens tre storsjukhus blev det också.

Johansson fixade pengar till projekt och byggen med hjälp av sina handslag. När han på finansieringsresa i huvudstaden för en stor infrastruktursatsning, kallad ”västsvenska paketet”, skakade hand på att – mot ett löfte om stora statliga pengar – införa trängselskatt i Göteborg blev det upptakten till en träta som under hela tiotalet, långt efter att Johansson slutat, försatte stadens politiker i ett dilemma.

Biltillverkarstadens folkmajoritet ville inte veta av trängselskatt. Men utan den som delfinansiering skulle det inte heller bli statliga pengar till ”västsvenska paketet”. Så samtliga partier undertecknade 2009 ett avtal om att införa den förhatliga skatten. Starka röster inom Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna förespråkade trotsigt en kommunal folkomröstning om saken och bildade senare ett nytt parti, Demokraterna. Med tidningen GT:s hjälp blev det också folkomröstning 2014, som Nej-sidan till trängselskatt vann. Till ingen nytta. Om politikerna skulle genomföra göteborgsmajoritetens vilja skulle man tvingas offra hela ”västsvenska paketet”. Få ville det.

I det nya politiska landskapet sökte Göteborgs socialdemokrater en ledare av annat snitt. En som förankrade beslut. I det egna partiet, i andra partier och i förvaltningen. Annelie Hulthén hade dessa egenskaper, användbara när tidningar och tv började rapportera om Muteborg, om år av tystnadskultur, nepotism och beslut utan papper. Hulthén lyckades hålla Socialdemokraterna kvar vid makten i två val. När Ann-Sofie Hermansson tog över 2016 menade många att hon förenade Johanssons driv och energi och Hulthéns resonerande, lyssnande stil. Soffan ordnade dialogmöten, pratade om hedersförtrycket i förorterna, samtalade med kritikerna till trängselskatten som varje vecka stod i brandgula overaller på Gustav Adolfs torg. Stadens politiska landskap såg annorlunda ut. Nya politiska konstellationer verkade ofrånkomliga med tanke på de nya frågorna och partierna. Hon hade en idé om hur hon ville profilera socialdemokratin.

– Lite mindre identitetspolitik och back to basics. Ja, jag erkänner det. Och ja, jag gillar näringslivsfrågorna … det som är bra för stan är fan i mig bra för partiet med.

– Jag tycker det i alla fall. Men det är klart att man kan ha olika uppfattningar om det, och det är klart att jag naturligtvis bröt med den här rödgröna attityden som vi har haft.

– Jag tycker att den har gagnat oss väl genom åren, men det var lättare när socialdemokratin var större … när det var tydligt vad som var socialdemokratisk politik och vad som var de andra partiernas politik.

Det illustrerades vintern 2018 när Göteborg stadsledningskontor ställde in en planerad visning av filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal i stadsdelen Angered. En tjänsteman fattade beslutet, med motiveringen att panelen som var inbjuden att diskutera filmen efteråt var för ensidig, att röster som inte köpte filmens bild av den heltäckande slöjan som ett identitetpolitiskt frihetsbudskap saknades i panelen, någon enda som kunde peka på att slöjan, om den nu skulle vara föremål för politisk tolkning, också och oftare var ett uttryck för patriarkalt kvinnoförtryck, en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter.

Omedelbart efter tjänstemannens beslut skrev Ann-Sofie Hermansson till kommunens tjänstemän på sin blogg: Heja er, snyggt jobbat. Och att Göteborgs stad inte behöver agera plattform åt de här ganska extrema rösterna.

– Jag tror att det var bra för tjänstemännen, för ska man vara tjänsteman och agera på de här frågorna så kan man inte ha ett vingligt politiskt ledarskap, för då vågar man inte göra något. Jag använde min makt och understödde det här. Det var det de blev arga på.

Kort därpå polisanmälde Fatima Doubakil på Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Maimuna Abdulahi, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet, Hermansson för förtal. Polisen svarade att politik inte var deras bord och lade ner förundersökningen. Doubakil och Abdulahi gick vidare med enskilt åtal mot det socialdemokratiska kommunalrådet.

Ann-Sofie Hermansson:

– De skickade ett mejl till mig: Soffan, om du tar tillbaka allt du har skrivit i de här bloggarna och raderar det och ber om ursäkt offentligt, då stämmer vi dig inte.

– Men herregud kände jag bara, tror ni jag är helt jävla … då var det bara en filmreplik som surrade i mitt huvud: See You in Court. För mig var det enkelt vad som var viktigast: 15 procent av niondeklassarna i förorterna i Göteborg lever under hedersrelaterade normer.

NÄR ANN-SOFIE HERMANSSON sommaren 2018 tillsammans med Nalin Pekgul bedrev valkampanj i Göteborgs förorter och pratade mot hedersvåld upplevde hon att hon hade stöd för det i partiet. Att det dessutom var ett sätt att nå nya väljargrupper. Men hon noterade samtidigt att det var ett stöd med reservationer:

– Man sa att det bra var att jag pratade om de här frågorna, men man sa också: ”du pratar för mycket om dem.” Jag tror att det är precis tvärtom. Vi pratar för lite om det. Eftersom det ser ut som det gör. Eftersom vi har haft en förskräckande andel som har rest till Syrien och är radikaliserade. Deras föräldrar river sönder deras pass och går till polisen och säger: Hjälp, min son håller på att bli radikaliserad.

– Hade det rört sig om att mitt barn har blivit nazist tror jag att det hade funnits mer hjälp att få, då hade antagligen socialtjänsten gått in. Nu är de muslimer och då får de inte lika lätt hjälp, de vet inte vad de ska göra.

– Och när de själva protesterar mot de här krafterna, jävlar vad med skit de får. Man kan tycka att jag fick betala ett pris, men det är ingenting mot priset de betalar.

Flera av landets kultursidor uttryckte större misstro mot kommunalrådet än mot filmen och panelens sammansättning. Aftonbladet krävde en ursäkt från Hermansson. Göteborgs-Posten skrev att politiker borde hålla fingrarna borta från kulturen. En reporter på P1 ställde frågan om inte politiker skulle ha armlängds avstånd till konsten.

– Jag sa att Göteborgs stad inte behöver agera plattform, vi behöver inte upplåta lokaler till vad som i det här fallet var en ensidigt sammansatt panel. Journalisterna pratade om censur och armlängds avstånd, trots att de visste att mitt beslut inte handlade om filmen utan om panelen.

– En av dem som MMRK bjöd in skulle ju skära halsen av en reporter på Jyllands-Posten, jag tyckte jag var i min fulla rätt att kalla dem för extrema. Det är väl en understatement och det e la en smaksak vad man väljer att kalla det, men sedan tyckte tingsrätten att det var orimligt att kalla det förtal.

Domen som friade Hermansson kom i februari 2020. Tingsrätten skrev att man bedömde att det har funnits skälig grund för Ann-Sofie Hermanssons uttalanden på grund av uttalanden som Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil själva hade gjort.

Abdulahi och Doubakil överklagade.

– Är det något jag inte ångrar är det att jag lyfte de frågorna. Ibland är man odiplomatisk, det kan uppfattats som hårt. Men det är inte för mycket, tvärtom.

Tycker du att de svenska socialdemokraterna bör bli mer som de danska?

Det danska är svårt, jag vill fortsatt ha en generös asylpolitik, men vi ska vara en socialdemokrati och inte bli uppblandade med miljöpartiet och vänstern, för det är inte samma sak, även om man kan samarbeta.

De partierna blev inte heller glada över att jag ville profilera socialdemokraterna, det innebär i någon mening att man måste vara tydligare i vissa frågor.

På vilket sätt?

Om man ska vinna förorterna tror jag att klassisk politik bättre än identitetspolitik. Det är inte raketforskning. Genuint reformistisk pragmatisk politik.

Mer Martin Luther King än Malcolm X, säger hon.

– Hudfärg ska inte spela roll. Det ska vara din begåvning, din talang, dina intressen som avgör vem du blir.

– När jag körde truck på Torslanda kom r:arna och man skulle övertygas, de var på med att diskutera, och jag var så jävla uppe i det här med det goda arbetet då och kopplade det också till min sorts socialdemokrati. Jag är inte revolutionär. Det är förföriskt, men hjälper inte.

–Du, sa av en r:arna, som också var truckförare, du verkar inte så intresserad av oss, men om du ändrar dig så har vi cirklar.

– Det är mer hederligt. Ibland tänker jag att det där kommunistiska, du vet den där röd-röda diskussionen som man nästan vuxit upp med, det var rätt vitaliserande diskussioner.

– De påminner om de identitetspolitiska i att det ska vara fight, men de identitetspolitiska är mer intoleranta: du är per definition inte en av oss, du kan aldrig företräda oss. Hur roligt är det, hur bra är det?

I valspurten 2018 lyckades Soffans socialdemokrater med vad som ansågs omöjligt någon månad innan valet, att försvara sin position som stadens största parti, och lägga uppstickarna Demokraterna bakom sig. Men strax över 20 procent i staden som man styrt i 24 år var likväl ett odiskutabelt misslyckande.

När det stod klart sa Hermansson att hon inte såg några möjligheter att fortsätta samarbeta med sina tidigare koalitionspartner, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet. De fyra skulle tillsammans ha samlat 36 av 81 mandat. Ann-Sofie Hermansson tyckte att det var för svagt.

– Jag tyckte att vi suddades ut av samarbetet helt enkelt.

Inom resten av vänsterblocket blev man irriterad. V, FI och MP som tillsammans samlade fler mandat (19) än S (17) valde att ta fram en egen gemensam budget. När beskedet kom att det nya vänsterblocket skulle få ta hand om alla andre vice ordförandeposter, så hade S både förlorat makten. Allt för att man inte ville försöka styra med 36 mandat.

Vägen låg öppen för Alliansen att ta över Göteborg med sina 24 mandat. Valets allra största förlorare, Moderaterna, som förlorat var tredje väljare, fick tillsätta posten som kommunstyrelsens ordförande.

Det politiska livet i Göteborg var upp och nervänt. Och socialdemokraterna började slipa knivarna mot Ann-Sofie Hermansson.

När började du känna att det vände, att de ville ha bort dig?

– Efter valet började det kännas internt. Inte i hela partiet, men i de maktkoncentrationer vi har. De ville inte ha mig där. Det tog en stund innan det gick upp för mig. Men tar man sig igenom det så kommer man ut på andra sidan.

– Det gick rykten om att jag var halvrasist. Är ni galna heller? Det ena knäppare än det andra. Jag tror att jag var på väg att lyckas och profilera partiet åt det hållet jag tyckte var bra. Men de ville behålla det här rödgröna man etablerat här under några mandatperioder. Jag sa att även om ni vill det så har vi inte majoritet för det. Vi har inte de rösterna. Demokraterna dök upp som stans näst största parti och vi har ju ett extremt svagt alliansstyre. Vi hade kunnat samarbeta med Demokraterna. Men de gillar inte den här sortens antietablissemangs arbetarparti.

Vad gjorde du när du insåg att de ville ha bort dig?

– Å ena sidan laddar man för fight, fylls av ilska för att de går bakom ryggen på en. Å andra sidan får man släppa taget om det. Det är ingen ide att försöka hålla fast vid det eller försöka förstå så jävla mycket. Ibland får man bara tänka: okej, de beter sig som skitstövlar. Då kanske jag inte ska hålla på och tänka på dem så mycket.

– Jag har ju inget dåligt liv, ska inte klaga. Det finns ju också nånting i detta att man ska kunna se sig i spegeln, gå ut rakryggad. Det är rätt gött.

Soffan röstades bort en söndag i mars 2019 på en extrainkallad partistämma i Folkets hus vid Järntorget och avsattes som gruppledare:

– Det pågick i fyra timmar. Man ska ju sitta och titta på dem som talar om att man är en dålig person. Titta på dem och hålla masken. Lisa, min pressis, tittade på mig vid ett tillfälle och sa: Äh Soffan, ska vi gå ut och ta en fika.

– Sorry, sa jag, nu kan jag inte jag gå ut längre, jag måste sitta här och titta på dem som är uppe och talar illa om mig för annars tror de att jag går ut och grinar, och det vill inte jag.

– Den jobbigaste perioden var ju innan. Det var några månader där. Innan jag förstod vidden av vad de hade tänkt, de som körde detta racet, innan man tog in det. Det var jobbigt. När det var klart var det tvärtom. Snarare en befrielse. För mitt under av alla de timmarna, då ville jag inte längre att de skulle rösta kvar mig. Då ville inte jag vara gruppledare längre.

– Utan att överdriva detta. Det är ju så … ibland blir det: ojojoj vad hemskt allting är, men så jävla hemskt är det inte.

– Jag har inte gjort nåt kriminellt. Jag dömdes politiskt, för vad jag tyckte att partiet borde vara. Jag har kompisar. Det kommer att ordna sig.

– Sen att det blev det här jobbet. Jag sökte andra, det finns ju rätt mycket välavlönade lastbilsjobb, att köra på kontinenten, men jag … äh, jag är för gammal, jag orkar inte med det. Ska jag ligga där själv och köra? Nej, hemma i Göteborg, köra med arbetskamrater, det är jättebra.

I regnet inne på Renovas övervåning vinkade hon åt en ännu en kollega som kom ut genom en dörr och försvann ner för trappan:

– I morgon ska Sture, som jag kör med, ta sin andra spruta. Klockan tolv. Det får vi lösa.

HON HADE HAFT EN ALLDELES vanlig dag. Gått upp halv fyra, druckit kaffe, läst tidningar, ätit något, tagit bussen till jobbet, bytt om, gått ut till lastbilen, vridit på nyckeln. Sett alkomätaren starta. Blåst in tills den pep. Slagit på datorn, registrerat sig med anställningsnummer, fått upp dagens lista över vilket kärl hon ska ta och hur lasset ser ut, testkört kärlstegen, gnuggat in händerna med handsprit och börjat köra. Nu var arbetsdagen över och hon skulle ta bussen hem i störtregnet.

Hur kom det sig att du började här?

– Jag ringde dagen efter att jag blivit nedröstad och fick veta att hade jag 80 procent av lönen som heltidsanställd i tre månader för varje år jag jobbat. Det betydde nio månader för mig.

– Så jag hade en stund på mig. Dels att tagga ner. Dels att hitta något. Jag ska vara ärlig. Jag vet inte om det hade varit så uppskattat om jag sökte jobb som låg för nära det jag gjort innan. En dag en tid därpå satt jag på En Deli i Haga och åt lunch när körde en Renovabil förbi. Fan, tänkte jag, jag har ju c-kort. Jag ringer Renova.

– Det första de sa var: Har du YKB? Vad är det, sa jag. Yrkeskompetensbevis, sa de och upplyste mig om att det har riksdagen beslutat om, i all sin visdom. Jaha, sa jag, det hade jag ingen jävla aning om.

Soffan köpte en kurs på 35 timmar, gick den och ringde igen.

– Nu har jag YKB också, sa jag. De sa: Aaa, men vi har inget just nu. Men sedan ringde de en stund senare och sa att det fanns ett jobb i centrum. Baklastare fanns det en tjänst som. Du hänger på ett kärl, så tippar det i bilen.

– Man är två i bilen, man kör inte så jävla mycket uppriktigt sagt, man kör väldigt korta sträckor.
– Arbetstiderna är jättebra. Säkert var det funderingar här och där, folk som tyckte det var lite märkligt. Jag har blivit väl mottagen, vänligt.

– Jag tror också att det var ett bra beslut, när livet ändrar sig gör det inget att prova något annat.

Hon tog fram sin telefon.

– Jag brukar ta kort på mina arbetskamrater och berätta något kort om dem på Facebook, vad de är intresserade av. Stefan är bra på att fota kyrkor. Glenn otroligt bra på att teckna. Sådant, bara för att visa att det här är människor som är mer än sopgubbar.

– Ibland får jag kommentarer, av typen att jag ändå nedvärderar dem, särskilt när jag har lagt ut en bild på nån av de svarta killarna som jobbar här som mina kollegor. Han kan väl göra andra saker än att köra sopor, skriver de. Ja, men nu gör han det, och han är en bra arbetskamrat, vi har roligt ihop och vårt jobb är viktigt, svarar jag.

– Vi är samhällsbärare, vi vet alla vad som händer när soporna inte hämtas, det är så med den här sortens jobb, de syns först när de inte blir utförda.

BRITTISKA MEDIER HAR UPPMÄRKSAMMAT kommunalrådet som blev lastbilschaffis. Vladimir Putin har enligt uppgifter sagt till sina närmaste: ni behöver inte vara oroliga för mig efter att jag slutat, jag kan göra som en politiker i ett skandinaviskt land och börja köra sopor.

Har du en långsiktig plan med det här, att en dag komma tillbaka till politiken?

– Någon comebackplan? Nej, du. Man ska kanske aldrig säga aldrig, men det är en förtroendebransch och det fanns inget förtroende för mig när jag slutade och det kommer inte att ändras här i Göteborg på ett tag i mitt parti. Och det är väldigt tyst runt mig i partiet, så jag har svårt att se det.

Fotnot: Hovrätten för Västra Sverige tar upp Abdulahis och Doubakils överklagan mot Ann-Sofie Hermansson i förtalsmålet den 7-9 september.

Text: Mats Holm

Toppbild: Ola Kjelbye