Vem har rätten att förtala?

I mediernas debatt om förtal bedöms anklagelser olika utifrån vem förövaren är och vem offret är, skriver Åsa Linderborg.

Text: Åsa Linderborg

Foto: TT

Jag läser Mick Hume samtidigt som Justitiekanslern väcker åtal mot Cissi Wallin för grovt förtal och Ebba Busch erkänner sig skyldig till samma brott. Hume är en brittisk journalist, samhällsdebattör och marxistisk yttrandefrihetsintellektuell – jag har lärt mig mycket av honom.

Mick Hume har naturligtvis inte en aning om vilka Wallin och Busch är och vad de har gjort, men hans plädering för det fria ordet trycker ändå på några ömma punkter vad gäller vår förmåga till moralisk och principiell konsekvens: Vad får man säga och vem får säga vad om vem?

»Utan friheten att tänka, säga, skriva, publicera, läsa, höra, älska och hata vad vi vill, är alla andra friheter svåra att föreställa sig«, hävdar Hume i boken There is no such thing as a free press – And we need one more than ever (2012). Denna liberala hållning är varken okontroversiell eller meningslös; i dag har ju ett ord som demokrati gjorts till synonym med rätten att slippa bli kränkt.

Särskilt bråkig blir Hume när han låter portalparagrafen ligga till grund för alla sorters publiceringar: fri press är »a messy business«, konstaterar han. Priset man får betala för fri publicistik är att man måste stå ut med det man ogillar: »Det kommer kanske som en chock för många, men alla som skriver i en tidning eller på nätet har inte en fromhet som Jesus, klokhet som Sokrates och renhet som Hugh Grant«.

Man kan vidga resonemanget och säga att demokratin per se kan vara en nog så »messy business«, i alla fall när den fungerar som den är tänkt.

I senare böcker, som den polemiskt magnifika Trigger warning – Is the fear of being offensive killing free speech? (2015), utvecklar Hume hoten mot det fria ordet. Förr var det präster, furstar och penningstinna som motarbetade åsiktsfriheten. I dag är det ättlingarna till dem som en gång offrade allt för demokratin – vänstern, liberalerna och medborgarrättsrörelsen – som i demokratins namn relativiserar yttrandefriheten.

»I’m a democrat but«-människorna, kallar Hume alla dem som talar om tolerans, men uttrycker motsatsen genom sitt prat om »troll«, »etik« och »frihet under ansvar«. De magistrala moralfraserna fungerar som en deus-ex-machina för att legitimera de egna, lite bättre, åsikterna.

Det är nio år sedan There is no such thing as a free press kom ut. Hume skrev den i samband med avlyssningsskandalen kring News of the World, då diverse celebriteter krävde att pressen skulle underkastas en för brittiska mått mätt kraftigt begränsande lagstiftning.

Storbritannien är inte Sverige. Vi har olika publicistiska traditioner, regelverk och tidningsmarknader.

Det är också mycket som har hänt under det här knappa decenniet. Åsikts- och pressfriheten må vara under attack i den goda sakens namn, men ingenstans är den så kringskuren som i Ungern, för att ta ett europeiskt exempel. Viktor Orbán får dock inte skymma sikten här; det pågår saker i Sverige inom en rad branscher som vi måste sluta bagatellisera. Det är allt från det nya kravet på att presstödet, liksom den högre utbildningen och forskningen, ska villkoras med en särskild »värdegrund«, till hot om uppsägning vid facklig anslutning.

Dessutom skrev Mick Hume sin bok innan metoo bröt ut. Då var det plötsligt de »progressiva« och »upplysta« krafterna som ansåg att medierna skulle publicera kränkningar, anklagelser och påståenden som trotsade all praxis.

Jag vet inte hur en yttrandefrihetsfundamentalist som Mick Hume ser på de pressetiska övertramp som var en del av metoo-revolutionen. Förmodligen skulle han framhärda att en elak, förgiftande och oetisk press som ändå är fri alltid kommer vara bättre än en god, ren och ädel press som inte är det. »The media must have the right to publish, and be damned«, skrev han i The Sun hösten 2018. I artikeln går han till attack mot det faktum att välbeställda som gjort sexskandal har möjlighet att köpa sig pressens tystnad.

Som sagt, Storbritannien är inte Sverige.

Men jag tror också att Mick Hume i en diskussion om medierna och metoo skulle säga att »Instagramfeminismen« och mediernas klickjakt förstärkt det han alltid har sett som ett problem; hur det privata blir politiskt bortom rimlighetens gräns och hur detta påskyndar förvandlingen »from journalism to voyeurism«.

I december 2019 dömdes Cissi Wallin i Stockholms tingsrätt för grovt förtal av Fredrik Virtanen. Påföljden blev villkorlig dom och ett skadestånd på 90 000 kronor. Några av de mediehus som hösten 2017 publicerade Wallins anklagelser fälldes av dåvarande Pressens Opinionsnämnd. Ett och annat mediehus betalade också Virtanen okända belopp för att han inte skulle driva saken vidare juridiskt.

Domen mot Wallin överklagades till hovrätten, där den ännu inte behandlats. Under tiden har Cissi Wallin upprepat anklagelsen om våldtäkt i boken Allt som var mitt, som utkom på eget förlag för två år sedan. Bokförlaget Atlas drog sig i sista stund ur då deras jurist avrått publicering. Mycket riktigt har nu JK väckt åtal för grovt förtal.

Metoojournalistiken är ett öppet sår i Sverige och det kommer den vara tills de ansvariga vågar vända ut och in på sig själva. Det dröjer kanske ända in i evigheten, alla tycks vilja blunda och glömma. Men då och då hinner historien ikapp, men då utan att man låtsas om det.

Som nu med Cissi Wallin: samma mediehus som sensationslystet och »i allmänhetens intresse« spred Wallins anklagelser mot Virtanen rapporterade ett par år senare om den fällande domen i Stockholms tingsrätt – som om Wallin agerat helt ensam. Ingen publicist av storformat diskuterade domslutet och hur den pekar rätt in i mediehusen själva.

Intressant nog har JK:s åtal mot Allt som var mitt twistat kommentariatets hållning ytterligare ett varv. En rad kulturskribenter och förläggare menar att JK gör fel; staten ska inte ägna sig åt detta då »konsten ska vara fri«.

Det är också så Wallin argumenterar. Det är en nyfunnen hållning; för ett par somrar sedan deplattformerade hon artisten »Mr Cool« för att han skrivit låten Knulla barn. Det har hon nu bett om ursäkt för, något hon hånats för av ett gäng präktiga skribenter, som inte reagerade när Wallin var i farten och som själv aldrig bett om ursäkt för någonting men ändå anser sig ha rätt att tala om hur en riktig ursäkt ska formuleras.

De som anser att JK gör fel säger ingenting om huruvida de även menar att PON gjorde fel som fällde 26 artiklar märkta »#metoo« (varav en som jag själv skrivit). Inte heller säger de något om de menar att tingsrätten gjorde fel som dömde Cissi Wallin, men mig veterligt är hon den enda som dömts för grovt förtal och sedan upprepar anklagelsen i en bok.

Varför ska det vara fritt fram att tillskriva någon ett grovt brott i ett skönlitterärt verk om det inte är tillåtet att påstå samma sak i en tidning eller på sociala medier? Varför ska »jaglitteraturen«, som är fruktansvärt stark i just Sverige och till vilken Allt som var mitt måste räknas, utgöra en gräddfil? Min fråga är uppriktig, jag författar själv i den hänsynslösa genren.

Allt som var mitt har nämnts i samma andetag som Lars Noréns »stygga« dagböcker. Jämförelsen är bisarr. Norén kunde skriva för jävliga saker, men han anklagade ändå aldrig någon för att vara kriminell. Sånt här sysslar vi inte med i Sverige, är en annan försvarslinje. Det har bara hänt en gång tidigare att en bok fällts för tryckfrihetsbrott: Ing-Marie Erikssons roman Märit från 1965. Det är inget argument. Fler skulle ha dragit böcker inför rätta om de bara orkade och vågade, lagstiftaren skulle ge dem rätt.

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke ser inget problem med att Cissi Wallin anklagar Virtanen för en våldtäkt han inte är dömd för. Däremot menar Funcke att Mikael Marcimains spelfilm Call girl från 2012, där en fiktiv Olof Palme anklagas för att ha varit sexköpare, borde prövats juridiskt.

Här tydliggörs en annan av Mick Humes käpphästar: det finns fina och fula offer, ädla och oädla aktörer. Virtanen är ett »fult offer«, ett kvällstidningsdrägg som vi inte ska bry oss om. På samma sätt är kristdemokraten Ebba Busch en oädel aktör; just hennes förtalsvurpa anses vara ett oerhört övertramp, till skillnad från feministen Cissi Wallins.

Fri konst är liksom fri press »a messy business« och hellre det än att den är ointressant, menar Mick Hume. Det är sant, men hur höga jag än vill att trösklarna ska vara – högre än nu – måste det ändå finnas en gräns för vad man kan säga och skriva offentligt. Så snart den publicistiska etiken upphör att gälla en särskild person avhumaniseras hen. Ett sånt samhälle vill nog de flesta inte leva i.

JK:s åtal kan tvinga oss som talar oss varma för konstens frihet att problematisera vad som nu är en klyscha. Det är en konservativ föreställning att konsten ska få göra vad den vill. Det betyder att den avpolitiseras på fel sätt men också att den devalveras: Det där är bara konst och inget att bry sig om. Det är när kulturen betraktas som en lekskola för skönandar som den blir ointressant. Varför ska man ta en kulturarbetares skapande på allvar om hen behandlas som ett barn som inte behöver ta ansvar för sina handlingar?

Dessutom är det en pedagogisk uppgift som heter duga att inpränta i det allmänna rättsmedvetandet att »trollen« ska fördömas samtidigt som en författare ska kunna gömma sig bakom en genrebeteckning som »skönlitteratur«.

Det här är Mick Humes blinda fläck, han vars marxistiska grundackord är att aldrig tappa blicken för etablissemangets folkförakt. Nu menar han visserligen inte att någon alls ska jagas över stock och sten eftersom yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. I praktiken blir dock ändå de som kan verka inom »den fria pressen« och »fria konsten« ett slags elit som kan utnyttja friheten att säga och skriva vad de vill på ett helt annat sätt än gemene man.

Det är att leka med den eld som redan är lös.