Arvet efter Löfven: Mittblock och jobbfiasko

Stefan Löfven skapade ett pragmatiskt mittblock i svensk politik och återförde S till arbetslinjen. Men en misslyckad jobbpolitik och oförmågan att stoppa de kriminellas framfart solkar eftermälet.Liksom arbetarnas flykt från partiet.

Text:

Foto: Andreas Nilsson

Vad är det för ett parti som Stefan Löfven lämnar ifrån sig när han avgår som ordförande för Socialdemokraterna i början av november? Och hur skiljer det sig jämfört med det han tog över 2012 efter Håkan Juholt? Ett första svar anmäler sig omedelbart – det juholtska kaoset förbyttes i stabilitet och förutsägbarhet. Med Löfven vid rodret fick  mardrömmen ett slut. Att det blev just han berodde i hög grad på att  den tidigare fackordföranden visste hur man leder en stor organisation, samtidigt  som han stod vid sidan om olika konkurrerande partigrupper. Löfven hade också en annan viktig egenskap – han låtsades inte bara att han inte ville ha jobbet, han ville faktiskt inte. Det gjorde honom till den perfekta personen att stoppa vad som kunde ha blivit ett fortsatt kattrakande.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Stefan Löfven var alltså en övergångsfigur som ett  bemanningsföretag (IF Metall, även leverantör av LO-ordföranden  Karl-Petter Thorwaldsson) tillhandahöll för att återskapa gravitationscentrum i ett poröst parti. Men övergångsfiguren visade sig ha egenskaper som behövdes i en annan kaotisk situation – den som uppkom 2018 när Löfven bildat en regering som fick sin budget bortröstad. Många spådde att en fackföreningsman som Löfven inte skulle klara av att bemästra den politiska pappslöjden i riksdagen. Men  det visade sig vara tvärtom. Han gjorde vad facket gör när  förhandlingarna kört fast och motparten är trög. Han varslade. Om  extraval. Och fick de andra partierna att under nesliga former krypa  till korset. I detta lyckades han också splittra Alliansen, ett värv han sedan fortsatt att fördjupa.

Men Stefan Löfven lyckades inte bara desarmera ett hot mot den socialdemokratiska hegemonin. Han fortsatte också det som en gång var Mona Sahlins ambition, nämligen att skapa en plattform i mitten av svensk politik. Ett pragmatiskt  handlingskraftigt centrum omgivet av diverse gnällmånsar på  höger- respektive vänsterflanken. Löfven har sagt upprepade gånger att blockpolitik är fördummande. Och som gammal industrigubbe haft ambitionen att hitta lösningar som ger jobb och välfärd, baserat på ett livaktigt näringsliv och en effektiv offentlig sektor. Men det har varit en pragmatism med ett undantag – inställningen till Sverigedemokraterna.

Förvisso ärvde Löfven den taktik som socialdemokraterna har försökt möta SD med – att utmåla dem som ett nyfascistiskt och kryptonazistiskt hot mot demokratin – och vid något tillfälle låtit denna tankefigur ta överhanden i debatten. Det finns de som menar att det bakom den pragmatiske svetsaren finns en person som har djupa etiska principer och som reagerar starkt mot rörelser med rasistiska eller fördomsfulla undertoner. Han är helt enkelt kristen, fast inte på ett utlevande okulärt vis, utan med norrländsk tyst övertygelse. Och om det stämmer så finns där en rimlig förklaring till hans engagemang för att dra gränsen mot populistiska och auktoritära strömningar.

Men var ringandet i varningsklockorna för att den liberala demokratin är utsatt för  ett hot verkligen motiverat? Och var det engagemang som Löfven – och många med honom – visade för att avskärma SD från politisk makt rimligt? Eller var det taktik för att vinna kortsiktiga fördelar? Vi får se.

Det finns en annan punkt där det är oklart vad Stefan Löfven egentligen har åstadkommit. Jag tänker på flykten av arbetarväljare till moderaterna och SD som visserligen inleddes innan han tillträdde, men som han inte har förmått stoppa, än mindre vända. Det har blivit tufft på en del arbetsplatser för fackliga representanter att »möta gubbarna« och övertyga om att socialdemokraterna är deras parti. Där duger det inte att gaffla om nazism, utan SD måste konfronteras i andra frågor som har med arbetsmiljö, anställningsförhållanden och arbetsgivarnas metoder att göra. Sakfrågor, inte ideologiska krumbukter. Kanske lyckades Stefan Löfven ta till sig detta, främst genom att lägga fast en politisk linje som är tänkt att på sikt vinna tillbaka arbetarklassen, exempelvis genom att tydligt prata om  arbetslinjen.

Det parti han övertog tolkade arbetslinjen som ett öppet och generöst erbjudande från en välmenande välfärdsstat: Alla som vill ska få sysselsättning. Under Löfven blev detta hårdare formulerat som »alla som kan ska jobba«. Men frågan är om partiet lärt sig detta? Är det arbete eller bidrag som gäller? Varje socialdemokratisk partiledning tvingas navigera mellan å ena sidan sina väljare (och för närvarande många före detta väljare) och å andra sidan aktivisterna i partiet. Det blev uppenbart under valrörelsen 2018. Strategin var då att redan på vårkanten städa undan  migrationsfrågan genom att tydligt markera för väljarna att det är slut  på flyktingmottagandet och att partiet nu återgår till sin njugga  invandringspolitiska tradition. Och att göra detta med stark övertygelse så att inget tvivel kunde råda inför framtiden. Därefter skulle S under sommaren gå fram  med de traditionella välfärdsfrågorna – vård, skola, omsorg etc – för  att vinna de traditionella väljarna. Men strategin saboterades när flera av partiets  sidorganisationer började väsnas om att det var »fel tonalitet« i  migrationsbudskapet. Väljarna fick således inget tydligt besked på en av de punkter som intresserade dem mest och migrationsfrågan kom att leva kvar i valrörelsen.

En och annan kan nog komma att minnas om Stefan Löfven att han som partiledare  och statsminister blev en allt bättre talare och debattör. Förvisso har många klagat över att han inte var tillräckligt tillgänglig för intervjuer och debatter och tolkat detta  som en insikt om att han skulle undvika de risker sådana medför. Det har förstås delvis handlat om att han inte varit helt bekväm i rollen, men i än högre grad har det handlat om att framställa honom som en ledare för hela landet, inte bara för socialdemokraterna. Löfven ska vara den där vuxne i rummet som många saknat. Andra i partitoppen har fått ta »de våta jobben«. Och oppositionen har framstått som bråkstakar medan Löfven emellanåt talat lugnande till nationen med  blågula flaggor i bakgrunden. Hans tillbakadragna stil har också varit ett sätt att låta yngre krafter visa vad de går för. Är det något Stefan Löfven har lyckats med så är det att släppa fram ett stort antal tänkbara efterträdare. Och av allt att döma trygga en ordnad överlämning av partiledarposten. Vilket innebär  att Sverige nu står mycket nära att för första gången få en kvinnlig statsminister.

Således. Om det finns en »Löfvensk linje« som han lämnar efter sig – och  gör att han inte blir en av dessa partiledare som försvinner in i den  historiska tapeten när några år har gått – så är det följande: Stefan Löfven lade  grunden till ett pragmatiskt mittblock i svensk politik. Han drog ett kritstreck mot den auktoritära populismen. Han återgick till den traditionella arbetslinjen om att alla som kan ska arbeta, samt att invandringen måste vara kontrollerad. Han blev också den förste statsminister att fällas i ett misstroendevotum, men han lyckades ändå kravla sig tillbaka till makten och få oppositionen att framstå som ett gäng gapiga kapuner. Sist men inte minst återförde han socialdemokratin till ett ordnat partiledarskifte.

På minuskontot får vi föra upp ett jobbfiasko som inte bara kan skyllas på pandemin. Hans tid som statsminister kommer också att bokföras som en period när gängkriminaliteten bredde ut sig och gjorde Sverige till ett blodigt undantag i Europa. Detta, och hans »vi såg det inte komma« eller »det är  inte okey«, är vad folk utanför partiet kommer att minnas.

Internt kommer nog en annan fråga, som kanske kommer upp redan på kommande kongress, att spöka. Den är att under Löfvens ledarskap instiftades en öppen partifraktion av den typ som Socialdemokraterna inte har tolererat sedan kommuniststriderna på tjugo- och trettiotalet. Med undantag för EU-omröstningen har partiet varit »hårt« i meningen strikt hierarkiskt och strömlinjeformat. Inte ens tendenser till parti-i-partiet har accepterats. Men nu finns Reformisterna. De har skapat en hel del entusiasm inom arbetarrörelsen, men också oroat många för att socialdemokraterna nu kommer att lockas in i en vänstersväng av den typ som varit förödande för exempelvis Labour i Storbritannien. Den interna glädje i partiet som vänsterfraktioner av detta slag väcker har inte motsvarats av entusiasm från väljarnas håll. Vi får se vart detta tar vägen. Men kanske – med tanke på den »vänstersväng« vi ser i samhällsdebatten med tal om massiva satsningar på offentlig sektor efter coronan, behovet av mer samarbete mellan stat och näringsliv för att möta klimatomställningen och rop från alla partier om fler inträngande politiska beslut bland annat  för att stävja kriminaliteten – så kanske tiden är kommen för en  socialdemokrati som åter driver reformer.

Det som Socialdemokraterna har försökt göra under Stefan Löfvens överinsyn är att samla alla de traditionella välfärdsfrågorna hela vägen till kriminaliteten under parollen: »Trygghet!« På så sätt ska även besvärliga frågor – om etnicitet och brott exempelvis – göras till välfärdsfrågor, är tanken. Men det kommer givetvis inte att lyckas så länge  skjutningarna fortsätter. Och partiet har därför inrättat sig efter att  väljarna kommer att behöva minst en mandatperiod till innan de ser att  socialdemokraternas linje fungerar. Vilket också beräknas vara den tid –  minst – som behövs för att vinna tillbaka SD-väljarna.

Men för att detta ska lyckas krävs något mer än snack, det krävs verkstad också. Och i arvet efter Stefan Löfven ingår också att han – som den förste  arbetaren som ledare för det socialdemokratiska arbetarepartiet – lade grunden till en modern arbetsmarknadspolitik. Det blev tydligt vid den senaste partikongressen som kom att fokusera på att få fram ett kunskapsprogram (»Kunskap för framtiden – trygghet för fler och konkurrenskraft för Sverige«). Den politiska linje partiet lade fast innebdar egentligen – om det tas på allvar och börjar omsättas i praktiken – ett radikalt förslag om att väva samman utbildningssystemet med näringslivet. Det är också det som skedde med »Las-överenskommelsen«, som egentligen blev en  »kompetensöverenskommelse«. Arbetsliv och utbildning ska växa samman.  Och det handlar inte om kurser i genusteori eller om fredsfostran, utan  yrkeshögskola och högskola – och möjligtvis en släng universitet. Betoningen har lagts inte på teori och vetenskap, utan på att  förse företag och verksamheter med en kontinuerligt uppdaterad  och kvalificerad personal. Det gäller alla nivåer, från globala  toppföretag till långtidsarbetslösa. Och i det förra kommer forskningen  in, i det senare integrationen.

Om detta fortsätter att utvecklas i tangentens riktning kommer  vi att om något tiotal år kanske säga att Stefan Löfven inte bara  återförde den socialdemokratiska retoriken kring arbetslinjen, på temat  att folk kommer att ha jobbiga mornar men ett bättre liv, utan också lade  grunden för att förverkliga detta. I så fall kommer dagens jobbfiasko att glömmas bort. Vi kommer att se hur det blir lättare att låna till egen kompetensuppbyggnad, hur arbetsplatser utvecklas till lärandemiljöer, till utbyggda nationella  specialistutbildningar och fler disputationer, digitalisering av den  högre utbildningen, professorer som undervisar och att gymnasiet blir  skolpliktigt. Liksom en utbildningsplikt för nyanlända.

Och att arbetsmarknadens efterfrågan styr utbudet av  utbildning, inte människors längtan efter självförverkligande. Vilket  säkert en del har synpunkter på, men som i så fall ska framföras i en  situation där näringslivet skriker efter kvalificerad arbetskraft,  samtidigt som långtidsarbetslösheten blir allt allvarligare. Om nästa generations socialdemokratiska ledare lyckas förvalta denna del av Stefan Löfvens arv finns en chans att vi kommer ihåg att han går till historien som kaos­piloten som blev en systembyggare.

Stig-Björn Ljunggren är doktor i statsvetenskap och politisk chefredaktör i Sydöstran (S).