”Inte gärningen som kommer diskuteras, utan åsikterna”

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 7 september inleder hovrätten sin huvudförhandling i målet. Fokus rapporterar och sammanfattar rättegången och publicerar här inledningen ur en alldeles nyutkommen bok. “Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman.

INLEDNING

”Vill du skriva en bok om Soffanrättegången?”

Frågan fick jag bara några dagar efter det att det tidigare göteborgska s-kommunalrådet Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, friats från förtal i den rättegång som hållits i tingsrätten i Göteborg.

Då hade jag under två dagar i början av januari 2020 suttit som åskådare i sal 29 i tingsrätten.

Jag hade bevittnat den första politiska rättegången i Sverige i modern tid. Och jag var skakad.

När jag fick frågan, var det ett drömuppdrag för en oberoende journalist och författare.

Fakta:

Titel: Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten

Författare: Helene Bergman

Förlag: Vulkan

Min uppdragsgivare förklarade också att hen närde en egen dröm om att kunna förändra det socialdemokratiska partiet inifrån. Hen var bekymrad över vad som hänt den socialdemokratiska toppolitikern Ann-Sofie Hermansson, som blivit djupt sviken av sitt eget parti. Anledningen var att hon talade för mycket och för högt om våldsbejakande extremism och hederskultur.

I maktkampen i partiet förlorade Soffan sin kommunalrådsplats i Göteborg. Partiet verkar ha valt sida i denna helt avgörande kamp för hur det framtida Sverige skall se ut.

Nu försörjer hon sig som renhållningsarbetare. Soffan är inte den enda kvinnan med tidigare politisk topposition i Socialdemokraterna som rensats ut. Det finns fler som agerat whistlerblowers i fråga om religiös extremism och hedersförtryck som uteslutits. Nalin Pekgul, tidigare ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet är ytterligare en. I den förbundsstyrelsen satt också Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot och medlem av utrikesutskottet. Carina Hägg kritiserade utnämningen av Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse. Det skulle hon inte gjort. Hon rensades också ut.

Med sin expertkunskap och insikt har Carina Hägg för övrigt fungerat som researcher för den här boken.

När Soffan var kommunalråd hade hon modet att stötta sina tjänstemän för att på sin personliga blogg@soffangbg kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK för extremister.

Maimuna Abdullahi polisanmälde då Soffan för förtal, men varken polis eller åklagare tog upp fallet till allmänt åtal.

Då åtalade istället de två kvinnorna, via juristfirman Folkets Juristbyrå, Soffan i ett enskilt åtal för förtal.

Det var den rättegången jag bevistade i Göteborgs tingsrätt i januari 2020. Soffan friades, men representanterna för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén överklagade. Nu väntar en ny rättegång i Hovrätten för Västra Sverige.

Den bok du nu håller i din hand ger en så detaljerad bakgrund som möjligt till varför Soffan blev åtalad för förtal första gången. Bokens innehåll bygger i stort på tingsrättens dokument; förhören med de inblandade, expertvittnenas utsagor och advokaternas pläderingar. Men här finns också material från mediebevakningen, andra tidningsartiklar och hur det göteborgska kulturlivet agerade. Dessutom har jag beskrivit mina egna upplevelser och erfarenheter, som göteborgare i Göteborg, och min erfarenhet under mitt engagemang bland annat som Goodwillambassadör i GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Våren 2017 ägnade jag åt att djupintervjua åtta av de mest publika invandrarkvinnorna som kämpar mot hedersförtrycket; Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad, Sohelia Fors med mera. De intervjuerna samlades i boken Förortens Grupp 8 som kom ut på hösten 2017.

Ödets ironi var att på samma dag och på samma tid som jag höll min presentation av Förortens Grupp 8 visades filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal vägg i vägg på Stadsbiblioteket i Göteborg. Det var också då och där som upprinnelsen till Förtalsrättegången startade.

Att skriva boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten krävde mycket tid, energi och kraft. Att få den utgiven var en väg kantad av törnen och fallgropar.

För tanken med den här boken, från början, var att den skulle ges ut på Tiden, Socialdemokraternas tankesmedja. Men så blev det inte. Varför har jag aldrig fått någon förklaring på.

Men under arbetets gång förändrades förutsättningarna, lite smygande, lite undanglidande, lite hemlighetsfullt kombinerat med märkliga telefonsamtal och aggressiva sms.

Vi hade ett kontrakt, men det spelades över.

För när väl manuset var färdigskrivet och genomläst i oktober 2020 och uppskickat till Tiden, gled tankesmedjan undan. Min uppdragsgivare backade från ursprungsidén om en reportagebok. Istället skulle den här boken ingå som en del i annan mer politisk bok. Eller så skulle delar av boken användas av en annan författare utan min tillåtelse och med intrång i min ideella upphovsrätt. Det fanns också en tanke på att boken skulle reduceras till ett studiematerial.

(…)

Jag började efter ett tag inse att den här boken troligtvis är för obekväm för socialdemokratin. En bok som inte passar när valet 2022 närmar sig.

Men när jag tänker på Soffan och hennes mod, ett mod, en övertygelse och ett försvar för det demokratiska samhället och yttrandefriheten och alla människor lika värde, som hon ger uttryck för då kan ju inte jag fega ur.

Helene Bergman

RÄTTEGÅNGEN

Den första dagen

Måndagen den 27 januari 2020 klockan halvåtta på morgonen låser jag dörren till min lägenhet.

Då vet jag ännu inte att jag ska vara med om en politisk rättegång i Sverige. Men jag har mina misstankar.

Bakgrunden är att Göteborgs Stad två år tidigare, i mars 2018, ställde in den planerade filmvisningen av Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal.

En av de två kvinnorna i panelen, Fatima Doubakil, benämndes sedan tillsammans med Maimuna Abdullahi av Göteborgs dåvarande kommunalråd, Ann-Sofie Hermansson, (S), på hennes blogg, @soffangbg som extremister.

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil väckte därefter under hösten 2018 enskilt åtal mot Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv.

Det är den rättegången som jag nu är på väg till, en januarimåndag 2020.

När jag hör ytterdörren slå igen bakom mig i det av brunrött tegel byggda hyreshuset från 1930-talet, har jag ännu inte hört rättens ordförande Mats Hagelin flera gånger påminna deltagarna om att det är en brottsmålsrättegång som äger rum i sal 29 i Göteborgs tingsrätt.

Trots hans ivriga påpekanden utvecklas den ändå till en politisk rättegång.

Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna. Vem som har rätt att ha en åsikt och i så fall vilken åsikt. Vilka som utnyttjar demokratin för sina egna syften, men inte tillåter andra samma sak.

Den kommer att handla om vilka som är offer och vilka som är förövarna.

Den kommer att handla om huruvida Sverige är en rasistisk apartheidstat som instiftar terrorlagar för muslimer eller inte.

Syftet är alltså inte att i första hand vinna, utan att visa på vilket pris (personlig och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.”

Mitt hyreshus ligger i Johanneberg, stadsdelen i Göteborg, som blickar ut över Världskulturmuseet och Liseberg.

Jag har räknat ut att det kommer att ta mig drygt en halvtimme att gå till Göteborgs tingsrätt som ligger vid Fattighusån, mellan Gamla och Nya Ullevi.

Det är en gråkall, fuktig vinterdag, som det brukar vara i Göteborg den här tiden på året. Inte det bästa promenadvädret.

Jag känner mig lite spänd, orolig. Jag vet ju vad det handlar om efter min erfarenhet av hur min bok Förortens Grupp 8 mottogs när den kom ut på senhösten 2017.

I den boken har jag intervjuat åtta av de mest publika invandrarkvinnorna i Sverige.

Kvinnor som vittnat om sin kamp mot hederskulturen i det svenska samhället och om hur de har utsatts för förföljelse och hot. De har kallats rasister och islamofober av sina motståndare, men även av det officiella Sverige.

Flera av dem tvingas leva under Säpobeskydd. Några av dem har tystnat av rädsla för sina egna liv.

Men jag känner också oro över hur Soffan, Ann-Sofie Hermansson som är åtalad för grovt förtal kommer att hantera den här rättegången.

Min egen oro, i ärlighetens namn också en slags spänning, inför rättegången, har ökat med att jag bara för några dagar sedan läste en debattartikel av forskaren Magnus Norell i GP den 20 januari:

Jag hade läst att Magnus Norell skrivit:

”Syftet är alltså inte att i första hand vinna, utan att visa på vilket pris (personlig och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister. (…) Även om man förlorar själva rättegången har budskapet gått fram; att kritik och misshagliga åsikter kan straffa sig.”

Jag har lärt mig ett nytt ord ”lawfare,” som betyder att kriga med juridiska medel.

Magnus Norell tycker att det är intressant att det nu är första gången det används i Sverige.

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum,” påpekar han.

Jag känner inte Ann-Sofie Hermansson eller Soffan, som hon kallas i dagligt tal. Jag har bara följt henne och hennes öde de senaste två åren, framför allt i media.

För knappt ett år sedan, i mars 2019 blev hon avsatt, som gruppledare för det socialdemokratiska partiet i Göteborg.

Avsättningen föregicks av en kampanj som tycktes ganska smutsig. Lite otydligt varför? Brysk ledarstil säger en del, andra att Soffan kämpade mot hedersförtrycket och extremismen och för jämlikhet och det blev för mycket för Socialdemokraterna i Göteborg.

När hon blev avsatt hade hon varit kommunalråd i Göteborg under några år. Eller som de som nu väckt enskilt åtal för grovt förtal mot henne, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil kallar henne under rättegången – Göteborgs borgmästare.

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil är engagerade i och talespersoner för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK.

Jag går på grusgången genom Carlandersparken, trädens svarta grenar är kala. Trots årstiden finns inte någon snö, det regnar oftast i Göteborg.

Jag sneddar över Eklandagatan, går igenom den nybyggda entrén till Näckrosdammen.

Entrén har varit stängd under flera år medan man byggt om. Jag passerar två vidgade portaler där väggar, pelare och tak skyddar mig när jag går mot höjden av parken Näckrosdammen. På krönet stannar jag till för att låta blicken svepa över dammen med sitt svarta vatten.

Jag längtar till våren då de rosaröda rhododendronbuskarna står i full blom.

På Valborgsmässoafton brukar vi ha picknick med vin på gräsmattan medan kören som står uppe i backen låter sina sångröster sjunga ut alla de välkända och älskade vårsångerna.

Jag har kommit ner till Göteborgs konstmuseum och står på trappan som leder ner till Götaplatsen i vars mitt Carl Milles staty av havsguden Poseidon tronar i all sin nakna gröna bronsprakt. Han verkar frysa i den vattentomma fontänen. Statyn invigdes 1931.

Poseidon omges av Stadsteatern på sin högra sida och Konserthuset på sin vänstra.

För tre år, sedan 2017, ägde den första Fadimegalan i Göteborg rum på Konserthuset. Jag var en av de som då stod på scenen tillsammans med Sara Mohammad, grundare av GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Anledningen var att jag varit Goodwillambassadör för GAPF 2016. Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse.

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där.

Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen.

Alla 1 500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma.

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg var:

”Svensk lag eller dubbla rättsystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar.

Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket.

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset.

Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:

”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann-Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket.

Jag hade blivit förvånad då jag såg hennes namn på deltagarlistan tillsammans med Gustav Fridolin, utbildningsminister och miljöpartist och Lars Åberg, journalist och författare och aktiv mot hedersförtrycket.

Jag hade inte sett hennes namn under de tre år som jag själv varit aktiv. Inte ens tänkt på henne när jag förberedde min bok Förortens Grupp 8, 2017. I den intervjuar jag kvinnor med muslimsk bakgrund som tagit ställning mot patriarkatet och hederskulturen.

Men så står hon där på scenen i Stenhammarssalen, liten och smärt till växten, med kort mörkt hår.

Hennes inneboende kraft och energi går inte att ta miste på när hon på sin breda Göteborgska berättar om hur hon kom till insikt om att det finns en massa tjejer som lever i ofrihet, under hedersförtryck i Sverige.

Soffan, som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten.

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarssalen för två år sedan blir en skarp kontrast till den rättegång jag är på väg till.

En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullhai och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtryck för islamofober, exempelvis Sara Mohammad, Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF och ordföranden för Varken Hora eller Kuvad,VHEK, Amineh Kakabahve.

Inte långt från Konserthuset, på andra sidan Avenyn ligger Göteborgs stadsbibliotek med sin glasfasad.

Jag sneddar över Götaplatsen och förbi de skulpterade kvinnokropparna i form av karyatider som bär upp Stadsteaterns foajétak.15 Rättegången

Jag passerar de fotsida fönstren till Stadsbibliotekets utställningshall och stannar sedan upp en stund framför den glasade entrén med karuselldörren. För drygt två år sedan, hösten 2017 hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8, utgiven på Beijbom Books. I boken djupintervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna i Sverige; Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avci, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Mariam Afrasiabpour.

Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur och religion, ska få del av den svenska flick-och kvinnofriheten.

Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd som de har mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Trots att nya lagar kommit till.

Jag hade blivit inbjuden att prata om boken på Göteborgs stadsbibliotek några månader senare närmare bestämt den 18 oktober 2017.

STADSBIBLIOTEKET TVÅ ÅR TIDIGARE

Stadsbiblioteket hade utannonserat mitt föredrag. När jag läste annonsen såg jag också till min förvåning att på exakt samma dag och på exakt samma tid, fast i en annan lokal, skulle filmen Burka Songs 2.0 visas i Hörsalen. Efter filmen var ett samtal om filmen inplanerat.

Det var kulturföreningen Röda Sten/Göteborgs Internationella Konstbiennal som i samarbete med Göteborgs stadsbibliotek var arrangörer.

Värt att notera är att Stadsbiblioteket ingår i Göteborgs stads kulturförvaltning.

Från början hade filmens Burka Songs 2.0 regissör Hanna Högstedt tänkt sig att hon skulle promenera uppför Paris paradgata Champs Elysée iklädd burka. Samtidigt skulle hon sjunga den franska nationalsången. Eftersom Frankrike 2011 införde förbud mot burkor hoppades Hanna Högstedt att hon skulle bli gripen av fransk polis. Men inget hände.

Hanna Högstedt vände dock det misslyckade konstprojektet till sin fördel och som hon berättar:

”Det blev istället en film om vad som gick fel, och om vilka berättelser som får ta plats i Sverige idag.”

Eftersom Frankrike 2011 införde förbud mot burkor hoppades Hanna Högstedt att hon skulle bli gripen av fransk polis. Men inget hände.

Efter filmen skulle ett samtal äga rum. I panelen satt Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och filmens regissör Hanna Högstedt. Samtalsledare var Aftab Sakineh Soltani.

Vem var Aftab Sakineh Soltani och vad har hon med Burka Songs 2.0 och Fatima Doubakil att göra? Jag visste det inte då, men den 7 mars 2018 skrev Jenny Sonesson om henne i en ledare i GP.

”Aftab Sakine Soltani, moderatorn, har i sociala medier beskyllt ledarskribenterna Sakine Madon, riksdagsledamot Amineh Kakabaveh (V) och Sara Mohammad för att vara ”ärkeislamofober”, Madon, Kakabaveh och Mohammad har det gemensamt att de engagerat sig mot hedersförtrycket,”

Det visar sig också senare att det är Aftab Sakineh Soltani som håller i insamlingen för att Maimuna och Fatima ska kunna betala Soffans rättegångskostnader på 190 000 kronor. Då, när de förlorat rättegången i tingsrätten.

Aftab Sakineh Soltani gick ut på Facebook 14 februari 2020 när hon samlat in 176 529, 00 med rubriken:

”Nej till extremisering

Ni är grymma! Vi är snart framme. Tror ni att vi kan nå vårt mål innan midnatt OM vi alla swishar en tia till 07391 46355 – märk betalningen ”rättegångskostnader”

#rättvisakostar.

Nu står jag där längst ner på golvet på Stadsbibliotekets i Göteborg trappscen. Jag är redo för att tala om min bok Förortens Grupp 8. Trappscenen är byggd som en halv amfiteater, där scenen är längst ner, medan publiken sitter på trappavsatser ovanför. På höger sida från toppen går publiken nerför trapporna för att sedan sätta sig.

Trappscenen ligger vägg i vägg med Hörsalen.

Bildspelet med porträttfoton på de åtta invandrarkvinnorna jag intervjuat rullar fram på den stora duken i fonden. Billie Holidays sorgsna, djupa sångröst ligger bakom.

Trappscenens ingång är också en av Hörsalens entréer.

Jag ser hur människor, mest unga kvinnor i något slags grungemode, säckiga byxor, snaggade piercade tjejer, rastaflätor, hårt sminkade eller inte alls komma nerför gångtrappan.

Jag ber inom mig – låt de inte komma för att lyssna på mig.

Ska jag orka ta den debatten med de som relativiserar hedersförtrycket. De som hellre talar om mäns våld mot kvinnor och vägrar inse att det finns hela familjer och klaner som håller unga flickor i ett järngrepp för att de inte på något sätt ska vanhedra familjen och klanen.

Jag hade inte behövt oroa mig.

De som kommer nerför trappan varken ser eller hör vad som är på gång vid Trappscenen i deras närhet.

Den här publiken har istället målet inställt på Hörsalen där filmen Burka Songs 2.0 ska visas med efterföljande samtal.

I Hörsalen kommer det att vara 75 personer i publiken, de flesta av kvinnligt kön som det ser ut.

Jag var alltså med om, helt ovetandes, själva upptakten till den debatt och de händelser som sedan skulle leda fram till den rättegång som jag nu är på väg till.

Ett femtiotal människor, mest kvinnor i medelåldern och däröver klädda i kulturtantsmode; säckiga klänningar som döljer kroppen, lyssnar uppmärksamt och intresserat på min berättelse om Förortens Grupp 8, på Trappscenen.

Två berättelser – Burka Songs 2.0 och Förortens feminister- pågår samtidigt. Två berättelser som handlar om invandrarkvinnor, men med olika perspektiv och med skilda publiker äger alltså rum samtidigt 18 oktober 2017.

Vad jag inte vet då, men som jag senare hör i förhöret av Fatima Doubakil under Rättegången, är att själva upptakten till det som senare leder fram till rättegången sker just denna dag på Stadsbiblioteket.

Det är när en kvinna från Stadsbyggnadskontoret kommer fram till Hanna Högstedt och Fatima Doubakil och undrar om de ville visa filmen och ha ett samtal på Blå Stället i förorten Angered.

Datumet var bestämt till ett halvår senare.

När Göteborgs Stad sedan beslutar sig för att ställa in engagemanget på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018, vrids debatten på ett sätt som om detta var första och enda gången filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska debatt skulle ägt rum.

Men så är inte fallet.

Text: Helene Bergman

Toppbild: TT