Landet Annorlunda går till val på att avskaffa oljan

När Norge går till val handlar debatten om ­avskaffandet av landets största inkomstkälla – oljan.

Text: Bengt Lindroth

Foto: Javad Parsa/TT

Är det Sverige eller Norge som är annorlundalandet eller »annerledeslandet« på norsk? För båda alternativen finns goda argument. Norska medier och politiker använder dem när de talar om »det svenska tillståndet«. Det må gälla vår coronastrategi eller de många dödsskjutningarna. På svensk sida kan vi kalla Norge för landet Annorlunda apropå valet till Stortinget 13 september.

Här finns dock en avgörande skillnad. Medan vi i Sverige inte alltid gillat när omvärlden pekat ut oss som annorlunda eller extrema, har man i Norge gjort en dygd av att lite stolt beskriva sig som »Annerledeslandet« med stort A. Det var de segrande EU-motståndarna vid folkomröstningen 1994 som lanserade begreppet – lånat av diktaren Rolf Jacobsen – i dag är det allmänt i bruk.

Under den tv-sända partiledardebatten i augusti vid »Arendalsukan« – Norges variant på Almedalsveckan – kunde en svensk åhörare tycka sig uppleva något enastående och annorlunda. Ett av världens absolut rikaste länder lyfter som främsta valtema upp den bekymmersamma frågan om hur man bäst omskapar eller rent av avskaffar välfärdens viktigaste källa, den just femtio år fyllda olje- och naturgasindustrin. Den står för 20–25 procent av BNP.

– Oljeåldern är på väg nedåt, sa Erna Solberg, Høyres ledare och sedan 2013 statsminister i den borgerliga regering som ser ut att förlora valet.

– Oljeåldern går mot sitt slut, ansåg regeringskollegan Guri Melby från socialliberala Venstre.

Val till Stortinget den 13 september

Stortinget har 169 ledamöter och en spärrgräns för partier mindre än fyra procent.

Ordinarie val sker vart fjärde år. Inga nyval eller extraval kan hållas.

Valet 2017 gav en borgerlig majoritet med 88 ledamöter. Høyres ledare Erna Solberg fortsatte sin andra mandatperiod som statsminister.

Opinionsmätningar

Rödgrön majoritet 2021 förutspås enligt opi- nionsmätningarna. Men det förutsätter bland annat att de små rödgröna partierna inte halkar under fyraprocentsgränsen på valdagen. Skulle det ske men de små borgerliga i stället klara sig över har de borgerliga en teoretisk chans till flest mandat.

Väljarläget parti för parti

Borgerliga sidan

Høyre: Ordförande Erna Solberg.
Valet 2017: 25,0 procent. Enligt poll of polls i september: 20,3 procent.

Fremskrittspartiet: Ordförande Sylvi Listhaug. Valet 2017: 15,2 procent. I september: 10,7 procent.

Venstre (liberaler): Ordförande Guri Melby. Valet 2017: 4,4 procent. I september: 4,9 procent.

Kristelig Folkeparti: Ordförande Kjell Ingolf Ropstad. Valet 2017: 4,2 procent. I september: 4,0 procent.

De rödgröna

Arbeiderpartiet (socialdemokrater):

Ordförande Jonas Gahr Støre. Valet 2017: 27,4 procent. Enligt poll of polls i september: 23,3 procent.

Senterpartiet: Ordförande Trygve Slagsvold Vedum. Valet 2017: 10,3 procent. I september: 12,5 procent.

Socialistisk Venstre: Ordförande Audun Lysbakken. Valet 2017: 6,0 procent. I september: 9,9 procent.

Miljøpartiet De Grønne: Ordförande Une Aina Bastholm. Valet 2017: 3,2 procent. I september: 5,0 procent.

Rødt (socialister): Ordförande Bjørnar Moxnes. Valet 2017: 2,4 procent. I september: 5,1 procent.

Från oppositionen slog Miljöpartiet De Gröna fast att »vi är färdiga med olje­äventyret«. Jonas Gahr Støre som har god chans att bli nästa statsminister gick lite försiktigare fram. Hans Arbeiderparti tävlar med Høyre om att bli störst i Stortinget. Liksom Erna Solberg framför Støre hellre optimistiska tankar om en miljövänligare olje- och gasindustri än krav på snabb avveckling och kategoriska förbud att leta nya fyndigheter. Båda vill se en långsam utfasning med fossilbaserad vätgas, oljeplattformar som drivs med klimatneutral el från land och återtransport av koldioxiden ner i havsbotten.  Allt finansierat med smartare skatter, höjda utsläppsavgifter och kapital från den mäktiga Oljefonden.  

Det är sommarens extremväder, FN:s klimatpanel, kravet på halverade växthusgasutsläpp till 2030 enligt EU:s modell och – allra viktigast! – ett kollektivt dåligt samvete över den lyckobringande norska oljeindustrin som skapat uppståndelsen. Den förändrade den partipolitiska spelplanen på ett halvår.

I vintras rådde uppgivenhet kring Erna Solbergs minoritetsregering. Statsministern medgav i en intervju för TV2 att folk kanske tröttnat på henne. Fremskrittspartiet som hoppat av ett år tidigare men förblivit stödtrupp i Stortinget valde i våras den kontroversiella Sylvi Listhaug till ny ledare och tappade i popularitet. 

Fram stormade i stället Senterpartiet med sin snacksalige ordförande Trygve Slagsvold Vedum. Hans budskap liknar det som stärkte partiet under kampen mot EU på nittiotalet: satsa på de vanliga människorna och näringarna i regionerna, misstro storstadseliterna och ompröva avtalen med EU. Här skymtade klart nationella nyanser i rött, vitt och blått. Opinionssiffrorna sprang upp till 20 procent och närmade sig storpartierna Høyre och Arbeiderpartiet.

Efter valet hägrade en rödgrön majoritetsregering liknande den som styrt landet mellan 2005–2013 med Arbeiderpartiets dåvarande ledare Jens Stoltenberg som statsminister, Senterpartiet och vänsterpartistiska Socialistisk Venstre. Visserligen har Senterpartiet en hel del borgerliga böjelser, men ifråga om social fördelnings- och regionalpolitik skulle de tre nog prata ihop sig ännu en gång under den tålmodige Jonas Gahr Støre.

Då hände något som ändrade förutsättningarna.

Trygve Slagsvold Vedum lät sig i juni koras av sitt parti till statsministerkandidat, nummer tre i konkurrens med Støre och Solberg. Hybris, menade många och siffrorna har nu ramlat ner till 12 procent. Tron på en ny rödgrön koalition av Stoltenbergs snitt har fått sig en knäck. Vedum säger sig rent av vägra att regera ihop med Socialistisk Venstre. Så trots att det kommande Stortinget lär få ett rödgrönt flertal blir det så brokigt och fyllt av ett antal småpartier att det är omöjligt att spå om regeringsunderlaget. Också om statsministern heter Jonas Gahr Støre.

Det är uppenbart att »folkliga« eller populistiskt lagda politiker som Trygve Slagsvold Vedum hos Senterpartiet och Sylvi Listhaug i Fremskrittspartiet överrumplades av den klimataktivistiska opinionsvågen. Vedum utmanar den genom att köra sin dieselbil i Oslo centrum i protest mot utsläppsfria zoner och höjda bränsleavgifter: 

– Folk måste få bruka de bilar de har. Det är ödeläggande för klimatpolitiken när symboler blir viktigare än verkliga insatser, förklarar han.

Men de stora väljargrupperna låter sig inte riktigt övertygas. Lika lite som av Sylvi Listhaugs motstånd i partiledardebatten i augusti mot varje större förändring av oljepolitiken:

– Norge ska fortsätta med olja och gas som hittills och köpa utsläppskvoter utomlands.

Valet handlar förstås också om vård, skola, familj och skatter. Något lite om pandemin. Mindre om brott och straff, invandring och integration. Ur svenskt perspektiv framstår ändå självrannsakningen kring oljeindustrin som det unika och märkvärdiga. Det är rent av modigt av en nation att så på djupet sätta sin egen framtid i fråga. Norge är »annerledeslandet«.