Många klimatpolitiska förslag ineffektiva

Vilken klimatpolitik bör Sverige föra? Markus Kallifatides och Thomas Gür tar sig an frågan från vänster respektive höger.

De svenska riksdagspartiernas klimatpolitik handlar nästan enbart om åtgärder att minska eller helt upphöra med utsläppen av växthusgaser. Förslagen formas mot bakgrund av den globala klimatöverenskommelsen, Parisavtalet, som trädde i kraft 2016. Dess mål är att hålla den globala uppvärmningen under två grader Celsius och sträva efter att begränsa den till 1,5 grader.

Många av de klimatpolitiska förslagens effektivitet kan på goda grunder ifrågasättas. Uppenbart är att sådant som flygskatt, premier till elfordon eller elbussar, för att inte tala om projektet med höghastighetståg, är ineffektiva klimatpolitiska åtgärder, relativt målet om minskade utsläpp. Samma gäller för det så kallade Klimatklivet från 2015, om stöd till investeringar på lokal och regional nivå för att minska utsläpp, det likartade Industriklivet från 2018 och för bonus malus-systemet, med syftet att öka andelen fordon med lägre koldioxidutsläpp.

Bättre effekt får man av sådant som internationella klimatinvesteringar, alltså att bidra till att minska utsläppen i andra länder än Sverige. Då kan man uppnå större utsläppsminskningar per spenderad krona. EU-medlemskapet i sig, både med systemet för utsläppshandel och ett förenklat samarbete kring klimatmålen med minskade problem med snålskjuts, alltså bredare kostnadsfördelning, ger också bättre effekt.

I detta sammanhang kan man nämna Utsläppsbromsen, med att förvärva och senare annullera utsläppsrätter inom EU utan att räkna in dem i de svenska klimatmålen, vilken infördes i budgeten 2017. Systemet lyftes bort året efter med hänvisning till att EU kommer att införa ett liknande system med en löpande annullering av utsläppsrätter från 2023.

Det som utmärker samtliga dessa åtgärder och handlingsscenarier är deras inriktning att nå Parisavtalets mål enligt ovan.

Samtidigt satsar till exempel Kina, som 2019 stod för över en fjärdedel av alla globala koldioxidutsläpp, massivt på utbyggnad av kolkraftverk. Kolkraften svarade 2019 för närmare 60 procent av Kinas totala energianvändning. Peking har visserligen utfäst sig att dess utsläpp av växthusgaser ska nå en topp kring 2030, men fram till det året kommer Kinas koldioxidutsläpp att öka med närmare 15 procent per år relativt nivån 2015.

Och då har vi inte räknat med den kommande tillväxten av utsläpp från Indien och övriga utvecklingsländer.

Hittills uppgår uppvärmningen sedan förindustriell tid till cirka 1,2 grader. Den utveckling vi står inför tyder därför på att Parisavtalets mål om 1,5 graders temperaturhöjning inte kommer att nås. Förmodligen kommer inte ens målet om maximalt två grader att kunna uppnås, och den kommande temperaturhöjningen blir högre än så.

Här kan man visserligen leda in diskussionen på sådant som att satsa ytterligare på forskning om rena eller renare energikällor, nödvändig utbyggnad av kärnkraft och liknande. Utveckling i den riktningen vore givetvis bra klimatpolitik, men dess frukter kommer att i huvudsak kunna bärgas först när världen ändå har blivit varmare.

Det som saknas i den klimatpolitiska arsenalen är vilka anpassningar och satsningar som krävs för att leva, i termens bokstavliga bemärkelse, med höjda medeltemperaturer. Livsmedelsförsörjningen kan tjäna som exempel.

Temperaturhöjningen kommer att minska jordbrukets produktivitet i de områden, främst tropikerna, där det redan är varmt och där majs, vete och ris odlas. Dessa tre grödor står för kring två tredjedelar av mänsklighetens kalorikonsumtion. Främjande åtgärder för framtagning, också via genetisk modifiering, av mer värmetåliga grödor, blir en viktig klimatpolitisk åtgärd.

Uppvärmningen leder samtidigt till att vissa grödor i allt större utsträckning kan odlas i tidigare kallare trakter – det gäller till exempel ris, majs och sojabönor. Den sistnämnda grödan står för två tredjedelar av allt protein som ges till olika slag av tamboskap världen över, och kan efter förädling numera också odlas i tropikerna.

Landområden som i dag ligger i världens boreala regioner kan i allt större utsträckning användas för jordbruk. Också i Sverige kan åkermark i boreala områden mångfaldigas under de kommande decennierna. Samtidigt utgörs, i stora delar världen över, dessa områden av skog. Klimateffekten av att omvandla sådana skogsområden till jordbruksmark är inte nödvändigtvis negativ, men det finns givetvis risker för att biologisk mångfald och ekosystem påverkas på ett icke-önskvärt vis.

Högre temperaturer i kallare områden behöver dock inte innebära mer nederbörd. I sådana fall kommer också frågor om vattentillgång in i bilden. Därtill ny infrastruktur för transporter.

Hur ser en klimatpolitik ut som hanterar dessa frågeställningar? Och förmår vi ens att diskutera klimatpolitik med utgångspunkt i att vi inte kommer att nå Parisavtalets mål och kommer att behöva leva med högre medeltemperaturer än vad som presenteras som en absolut övre gräns?

En ansats av detta slag utmålas ofta som uppgiven och defaitistisk. Men utfall av karaktären ”arg-tonåring-skäller-ut-världens-ledare” hjälper inte. En realistisk klimatpolitik tar hänsyn till de realiteter vi står inför.

Thomas Gür

Kallifatides: Staten måste skapa styrmekanismer

Klimatpolitiken bör skärpas omedelbart. Ska vi ha en chans att begränsa uppvärmningen av vår planet till 1,5 grader återstår med dagens utsläppstakt färre än tio års utsläpp. Sedan är koldioxidbudgeten slut. När vi räknar in potentialen för framtida negativa utsläpp kan världen klara Parisavtalets mål genom halvering av utsläppen till 2030 och närma sig nollutsläpp 2050.

Före pandemin minskade våra inhemska utsläpp med i genomsnitt 1,5 procent per år, långt ifrån de sex till åtta procent som behövs för att nå de nationellt uppsatta klimatmålen. För att leva upp till Parisavtalets mål så skulle Sveriges utsläpp behöva minska med hela tio till sexton procent per år och nå noll redan under 2030-talet. Det tarvar naturligtvis en rejäl kraftsamling.

Klimatomställningen är inget val för en liten nation, utan en pågående global verklighet. På internationell nivå, inte minst inom EU och USA skärps nu målsättningarna och åtgärdspaketen står som spön i backen. Sverige gör klokt i att ta ledningen på alla sätt vi kan, inte minst för att säkra konkurrenskraften för vår industriella bas och därmed vår framtida välfärd. Det är också vad vi i S-föreningen Reformisterna föreslår i vår rapport Grön ny giv för Sverige.

I grunden handlar det om välbekant svensk industri- och välfärdspolitik där staten tar en ledande roll i en samhällsomvandling som gynnar det stora flertalet: en aktiv och riskdelande stat som möjliggör en grön strukturomvandling av näringslivet och samhället i dess helhet samt fördelar omställningens kostnader och frukter. Den underliggande förutsättningen är att det offentliga ges finansiellt handlingsutrymme att genomföra och möjliggöra de satsningar som krävs.

Merparten av Sveriges inhemska utsläpp kommer från industri, transporter, jord- och skogsbruk och energisektorn. Industri och transporter står tillsammans för över 60 procent av utsläppen. Vår välfärd bygger alltså idag på verksamheter och vardagsrutiner som genererar stora mängder koldioxid. En omställning är en existentiell utmaning för näringslivet – global efterfrågan för svenska produkter och tjänster måste klimatsäkras för framtiden, något som kräver betydande investeringar i samhällsstyrning, innovation och infrastruktur.

Med all sannolikhet behövs negativa utsläpp – infångning av koldioxid – för att helt ta ned utsläppen i tid, både på naturlig väg genom utökad kolsänka i landskapet och med hjälp av tekniska lösningar. Idag saknas styrmekanismer för detta och det är staten som måste skapa dem.

En konkret plan för omställning kräver ett helhetsgrepp om klimatpolitiken, där den hittills omhuldade, men fördelningsmässigt orättfärdiga, tanken om att “förorenaren betalar” inte kan vara allenarådande. Principen måste kompletteras och ibland ersättas med strategiska satsningar på ny teknologi och riktade sektor- och teknikspecifika åtgärder för att styrningen ska bli mer ändamålsenlig och förenas med rättvis fördelning. Inte minst gäller detta jord- och skogsbruket där stora omställningar måste ske genom betydande resurstillskott från oss alla till enskilda näringsidkare och privatpersoner. Givetvis ska Sverige även verka för ytterligare skärpning av EU:s klimatpolitik, genom exempelvis klimattullar och en kilometerskatt för tunga transporter.

På den nationella nivån innebär vår plan bland annat bindande mål om nettonollutsläpp 2035, sektorsspecifika mål om klimatneutralitet, stoppdatum för försäljning av fossila bränslen och drivmedel, utsläppsmål för flyg, sjöfart och konsumtionsbaserade utsläpp, avgiftsfinansiering av negativa utsläpp, kommersialisering av vätgas och elektrobränslen, storskaliga utbildningsinsatser för att säkra tillgång till arbetskraft, och klimatkrav vid offentlig upphandling.

Lånefinansiering av offentliga investeringar i infrastruktur och industriell omställning är helt avgörande. Samhällsvinsterna är stora och satsningarna kan genom reguljär statlig upplåning och en statlig investeringsbank genomföras utan att konkurrera med nödvändiga förstärkningar av offentlig välfärd, pensioner och sociala trygghetssystem som vi finansierar via skattsedeln.

Delar av omställningskostnaden kommer dock behöva tas direkt över skatten. Nettokostnaden för skattebetalarna beräknas uppgå till ungefär lika mycket som försvarsbudgeten i omställningsperiodens mest intensiva fas, men då är ingen hänsyn tagen till positiva sysselsättningseffekter. Det motsvarar drygt hälften av vad staten årligen går miste om genom jobbskatteavdragen. Givetvis ska de i hög grad klimatansvariga höginkomsttagarna och förmögna ska stå för notan genom kapitalavkastnings-, arvs- och gåvobeskattning.

Med en sådan plan kan de inhemska nettoutsläppen komma ned till noll år 2034. Samtidigt tillskapas minst 200 000 nya arbetstillfällen inom jord- och skogsbruk, bygg- och renovering, cement och stål och i ett flertal nya bas- och verkstadsindustrier såsom produktion av grön vätgas, batterier, hållbara biodrivmedel och elektrobränslen. Om detta borde naturligtvis det politiska samtalet kretsa och det är ditt och mitt ansvar att se till att det gör det.

Markus Kallifatides

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür

Toppbild: Simon Rehnström