Carl-Göran Heidegren: Hegel var min livskamrat

Kärleken till tänkandets oändlighet och längtan efter intellektuell gemenskap har väglett professor Carl-Göran Heidegren, aktuell med en studie av filosofin i de nordiska ländernas sextiotal.

Text: Carl-Michael Edenborg

Foto: Ola Torkelsson

Så mycket älskade Lundaprofessorn Carl-Göran Heidegren den 200 år äldre tyska filosofen Hegel, att han dagligen i femton år läste några sidor av filosofen, helst Andens fenomenologi. 1984 kom avhandlingen.

Sedan stod den nykläckta doktorn ensam, utan forskningspengar och tjänster. Slutade han för den skull att arbeta? Skulle han ha givit upp sin post?!

Namn: Carl-Göran Heidegren.

Ålder: 67 år.

Bor: Malmö.

Aktuell: Med boken Kamrater, anti-auktoritära, människor: Den nordiska filosofins »1968« (Daidalos), en detaljerad, jämförande skildring av filosofins historia i Norden under 1960-talet.

Är: Professor i sociologi vid Lunds universitet, dubbeldoktor i sociologi och idéhistoria, författare till en lång rad skrifter, främst om Hegel och 1920-talets radikalkonservativa tänkande men även om fildelare och modernism.

1995 utkom Heidegrens stora kommentar till Hegels Fenomenologi, det närmaste han kommit ren filosofi i sitt avancement. Det borde instiftas en medalj för privatforskare, som med vetenskaplig duglighet och stringens, men utan handledarstöd och forskningsbidrag, fortsätter att forska. En medalj!

På sin grova värmländska och med illa dold beundran konstaterar Sven-Olov Wallenstein – Hegel-översättare, veteran vid tidskriften Kris och filosof på Södertörn – att Heidegrens kommentar till Hegels Fenomenologi från 1995 är mer avancerad än Hegel själv. 

– Helt jävla otroligt.

Wallenstein utpekar vidare skillnaden mellan deras nätverk: skånska Res publica intresserade sig för Tyskland och Frankfurt-skolan, medan 08-ornas Kris (där Horace Engdahl och Stig Larsson var medgrundare) hade fokus på Frankrike och poststrukturalismen.

Varken Wallenstein eller Heidegren minns en enda skribent som bidrog till bägge tidskrifterna, även om Heidegren hummande försöker:

– Hm, nja, nej. Det var två olika världar.

För Carl-Göran Heidegren började det i Jönköpings grundskola. Med kompisen Peter fick Carl-Göran intresse för fransk existentialism. Grabbarna kom inte från akademikerfamiljer, men uppmuntrade varandra att läsa Sartre och Camus.

Efter gymnasiet flyttade de till Lund för att studera filosofi, skildes sedan: Carl-Göran Heidegren besviken på filosofiundervisningen, som alls inte levde upp till hans ungdomliga fascination för saker som »alienation«.

Kompisen, Peter Luthersson, sedermera kulturchef på Svenska Dagbladet med mera, skrev en avhandling i litteraturvetenskap. Heidegren gick över till tidens modeämne, sociologi. Jag glömde att fråga om det berodde på festerna, men kanske ursäktas detta med tanke på det här är den första intervjun med honom.

Ja: Det här är den första intervjun med en av Sveriges sedan snart fyrtio år främsta intellektuella. Det säger något om det här landet.

Att Carl-Göran Heidegren är uppvuxen i Jönköping och hade Hegel som livskamrat i tjugo år för tankarna oundvikligen till religion. Hegel var en filosof som ville hålla liv i Gud efter modernitetens genombrott, franska revolutionen och sekulariseringen.

Jag frågar, Heidegren nekar. Men efteråt, när jag gång på gång på gång lyssnar på inspelningen, lägger jag märke till en upprepning när det kommer till filosofi, Hegel och utstötta tankar: filosofin »tar inte slut«, har »oändliga möjligheter«, är »mångfacetterad«.

Kanske vänder det sig i magen på en och annan kamrat nu, men jag ser religionens extas leva i Carl-Göran Heidegrens kärlek till filosofin: till skillnad från de fossila bränslena är den ändlös, tänkandet oändligt, gnistrande, onyttigt.

Georg Friedrich Hegel (1770 –1831).

Carl-Göran Heidegren är aktuell med boken Kamrater, anti-auktoritära, människor: Den nordiska filosofins »1968«: den jämför filosofins sextiotalshistoria i de fyra nordiska länderna, med betoning på konflikterna kring den härskande, »analytiska« filosofin:

– Den var en städtant i det rationalistiska samhällsbygget. En städtant som sopar bort onödiga frågor som inte får ställas och teman som inte får diskuteras.

Att filosofin från att ha varit »vetenskapernas moder«, blivit en »städtant«, kastar ljus på frågan om varför Sverige inte har fött några filosofer. Heidegren fortsätter:

– Boken tog både fyra och tjugofem år att skriva. Fyra aktiva år, tjugofem års erfarenheter.

Alltså 1995?

– Då var jag färdig med Hegel.

Och hur skulle du sammanfatta Norges och Sveriges olika syn?

– Man skulle kunna säga att Norge genom sin öppenhet och nyfikenhet har haft en »brobyggarmentalitet« medan Sverige i direkt kontrast haft en »murbyggarmentalitet«. Men orsakerna är svåra att fastställa.

Under övergångsperioden mellan Hegel och den moderna nordiska filosofihistorien, under sextiotalet, smög Heidegrens blick in i ett mörkt hörn. Tillsammans med kollegan Göran Dahl, färggrann anarkist som bland annat hängt med William S. Burroughs, gjorde Heidegren ett nummer av tidskriften Res publica om »Konservativ revolution« (1993) – och fick sedan stöd till ett forskningsprojekt om samma ämne.

Det rör sig om besvikna högertänkare, som Ernst Jünger och Carl Schmitt, som under mellankrigsperioden drömde antidemokratiska drömmar gödda både av hedonism och sviken nationalism – en rörelse avbruten två gånger. Först av nazismens seger – därefter dess förlust.

Förutom tidskriftsnumret 1993 skrev Heidegren två böcker med utgångspunkt i officeren, poeten och »psykonauten« Ernst Jünger: Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets (1997) och Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade (Atlantis 2011). 

Tänk er reaktionerna om en känd vänstertidskrift i dag ägnade utrymme åt konservativa revolutionärer: »CANCEL! ABORT!« Men så smärtfritt som vännerna Dahl och Heidegren hade trott gick det ej.

Det fanns de som tog den konservativa revolutionen mer intimt än Heidegren och Dahl: som Håkan Sandells retrogardister och Bo Cavefors tidskrift Svarta fanor. Året för Res publica är 1993, tidpunkten för det svenska systemskiftet; Ny demokrati satt i riksdagen.

Var ni nån sorts filosofiska punkare?

Heidegren skrattar och slår ut med armarna:

– Snarare naiva. Vi trodde inte läsarna skulle behöva stämplar som förklarade att vi inte höll med dem vi skrev om. Jag fascineras av undantagen, det udda.

Några dagar efter intervjun berättar Göran Dahl för mig att han efter utgivningen bokstavligen fick ett knytnävsslag i ryggen. Det kom från deras mentor, den koleriska sociologiprofessorn Joachim Israel. Han hade som ung jude flytt Tyskland 1938: öppen debatt var inte rätt väg enligt honom:

– Vi tänkte inte på läsarna, vi tyckte Weimar-tidens udda tänkare och författare var så åsidosatta, vi ville förstå dem. Men i efterhand  … ser jag att vi tillät oss en del otydliga formuleringar.

Jag fiskar:

Och att de nationalistiska och radikalkonservativa idéerna numera förvaltas av ett antiintellektuellt, antihumanistiskt parti som har en femtedel av de svenska rösterna kunde ni knappast veta  …

– Det är en sorglig utveckling.

Både hos Dahl och Heidegren märks en ledsamhet över konflikten med Joachim Israel, död 2001. Många berättelser om honom finns i Jockel: minnen av Joachim Israel (Korpen, 2017). 

Från 1977 arrangerade Israel en över tio år lång seminarieserie om Hegel: möten varje vecka; internationellt deltagande; närläsningar. Där föddes Heidegrens kärlek till Hegel. Man bara måste associera dem till Alexandre Kojèves Hegel-föreläsningar i trettiotalets Paris, bevistade av nästan alla som skulle bli en Stor fransk tänkare.

Att Heidegren själv knappast tillhör de radikalkonservativas läger, märks i hans enda empiriska projekt, om öppen källkod och hackers. Han gillar den anarkismen:

– Jag såg kärlek till frihet, individualism. Och vilja till gemenskap, ömsesidig hjälp.

De flesta känner bara till två anarkismer: vänsteranarkism, som i syndikalismen, och nyliberal cowboy-anarkism, som i Frihetsfronten. Men det finns en tredje, mindre välkänd: den konservativa revolutionen, som även finns hos en del fascister och 1900-talsmystiker.

Kan den anarkismen betyda något för dagens högerpopulism? Kanske finns, förutom rädsla, avund och bitterhet, också spår av vild frihetslängtan där?

Se där ett ämne för nästa intervju, med en man som efter närmare femtio år i filosofins gränstrakter äntligen blir intervjuad och har insett att »man ska följa sina intressen, hålla sig till sina principer, vara tydlig med vem man är mot sin omgivning; och stå fast.«

Om vilket man lämpligen läser i hans näst senaste bok, som kom för två år sedan, den vackra Livsmöjligheter