Sökes: förvaring av 11 000 ton kärnavfall

Oskarshamn kommunalråd Andreas Erlandsson är arg. Han väntar på besked från regeringen hur han ska fixa ett säkert förvar för kommunens radioaktiva avfall – för 100 000 år framåt.

Det finns en bänk på hyllan nedanför kommunhuset i Oskarshamn som är både oansenlig och imponerande på samma gång. I en annan kommun, Södertälje finns en stor vit skinnsoffa, ägd av en fotbollstränare som heter Özcan Melkemichel. Oskarshamn sänder andra signaler, den 72 meter långa utkiksplatsen byggdes för att fiskarfruarna skulle ha någonstans att sitta när de höll koll på sina män som ordnade brödfödan ute på havet. Kommunen skryter om att ha den längsta bänken i Sverige. Så är det nog.

Med det är kommunen unik. Man har inte bara Sveriges längsta fysiska träbänk, utan också en politisk långbänk – den enda inrikespolitiska frågan där konsekvenserna i besluten inte har fem- eller tioårslånga effekter, utan man pratar om tiotusentals års påverkan på både stad och land.

– Allt började 1978, säger kommunalrådet Andreas Erlandsson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Oskarshamn.

25 kilometer nordost om centrala Oskarshamn ligger Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, Clab förkortat. Där ute i Simpevarp lagras 300 ton bränsle varje år. Radioaktivt avfall från alla reaktorer fraktas dit för att förvaras på ett säkert sätt. Det tidigare tillståndet medgav att 8 000 ton radioaktivt avfall skulle få plats, nu har tillståndets gräns höjts till 11 000 ton.

Få känslor är mer ofrivilligt komiska i sin natur än den rena frustrationen. Vissa frustar, andra stånkar, en del har svårt att sitta stilla och vankar av och an likt en tvååring med myror i benen. Inne i Oskarshamns kommunhus sitter kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Andreas Erlandsson, och är så förbannad på regeringen att han knappt vet vad han ska ta sig till. Han har välsittande kavaj och är en av få socialdemokrater i Sverige som regerar tillsammans med Moderaterna i en majoritet.

Djup suck.

Intervjun har bara hunnit börja, men han är redan arg. På Stockholm, på Miljöpartiet, på regeringen.

Det har gått några veckor sedan Per Bolunds presskonferens om att hanteringen om förvaringsfrågan ska brytas upp i två processer. En för mellanlagring, en för slutförvar av kärnavfallet. Andreas Erlandsson blir arg bara han tänker på det.

Han fick beskedet via nyhetsapplikationerna på mobilen. Han har bråkat med regeringen för att få ett beslut i frågan ända sedan han tillträdde 2018. Ett besked om slutförvaret har dragit ut på tiden så länge att folk som kan frågorna i kommunen har börjat pensionera sig, säger han. Oskarshamn har velat att beslutet om slutförvaring ska komma samtidigt som beskedet om hur mellanförvaringen ska gå till av ett par olika skäl; framför allt för att man inte vill att Clab blir ett slutförvar.

– Vi har tagit ett ansvar sedan sjuttiotalet när det gäller svensk elproduktion. På det här viset försvinner incitamenten att titta vidare på problemet. En reaktor producerar mellan 20 och 25 ton per år, det är många år när man gör en sådan utökning.

Incitamenten att jobba vidare med en slutgiltig lösning försvinner om man bara bygger ut mellanlagret, menar han. Varje år kommer ungefär 300 ton kärnavfall och i och med det nya beskedet från regeringen kommer det nu att få plats 3 000 ton mer i mellanlagret än vad det tidigare tillståndet på 8 000 ton medgav.

Det arga kommunalrådet suckar och pekar norr­över. Snett över långbänken, bort mot Simpevarp.

– Jag har 8 000 ton radioaktivt avfall där borta. Det är klart att jag är orolig, säger han.

Andreas Erlandsson är uppe i varv nu. Inte heller hjälpte det för humöret att Oskarshamns hockeylag förlorade kvällen innan vi sågs.

Om man bygger ett slutförvar går ni ju med på 11 000 ton?

– Jo, men det har sin grund i att det tar 10–15 år att bygga anläggningarna. Det gör man inte över en kväll. Då går vi med på att utöka kapaciteten, men visst har det sina risker. Det är klart att det blir mer att kyla ner och så vidare. Går det över huvud taget att bryta loss det här? Det är där någonstans som Sveriges regering leker med energiförsörjningen i landet.

Snusdosan ligger på bordet. En hel del handlar om sakfrågan, men mycket om att man inte kan styra vad som händer i ens kommun, inte ens som kommunstyrelsens ordförande. Han gillar inte att Oskarshamns röst inte spelar någon roll i frågan.

– Här kör man över en kommun.

För en stad som fick bråka i 70 år om sina stadsprivilegier är det ingen liten sak. Frågan om storstad och småstad är praktik här. Inte teori.

Mellanhand. Oskarshamns kommunalråd Andreas Erlansson (S) tycker att regeringen »leker med landets elförsörjning« när man inte vill göra upp frågan om slutförvaring samtidigt som beslut om storleken på mellanförvaringen tas.

Frågan om hur kärnkraftsavfall ska hanteras är inte ny. Man har försökt hitta en långsiktig lösning på frågan de senaste 40 åren och en rad olika förslag har presenterats under vägen. Redan 1983 presenterade Svensk Kärnbränslehantering (SKB) metoden för slutförvar och 2009 gjorde man klart att man ville bygga slutförvaret i Forsmark, Östhammars kommun. Elva år senare sa fullmäktige i Östhammars kommun ja. Men regeringen har dragit ut på beslutet. Orsaken är en oro för att metoden som föreslås för slutförvaret inte ska vara säker.

Formellt handlar det om en oro för att kopparkapslarna som ska omsluta kärnavfallet ska korrodera. I ett test som genomförts i Oskarshamn – det så kallade LOT-testet – lät man sju paket liknande de som ska användas för slutförvaring ligga 450 meter under jord i berget i 20 år. Rören i paketen utsattes för olika hög värme och korrosionen jämfördes sedan på de olika rören.

Kritiska forskare är rädda för att kopparrören ska korrodera snabbare än väntat i syrefritt vatten och anser att SKB inte genomfört »studier under verkliga förhållanden«. SKB å sin sida menar att resultaten inte motsäger något i säkerhetsanalysen, vilket betyder att det inte finns några hinder för att gå vidare med slutförvaringsfrågan.

Nu har frågan återigen seglat upp i den politiska debatten, både på det nationella planet och lokalt i Oskarshamn och Östhammar. De två kommunerna vill att regeringen så fort som möjligt ska gå vidare med frågan så att ett nytt slutförvar i Östhammars kommuns Forsmark kan byggas. Östhammar vill ha det för investeringarna och för jobbens skull och har försökt kratta manegen genom att ta beslut om etableringen i kommunfullmäktige. I Oskarshamn vill man att beslutet ska tas så att inte Andreas Erlandsson behöver vara landets enda kommunstyrelseordförande som behöver hantera ett problem med 8 000–11 000 ton kärnavfall utan att ha någonstans att lagra det långsiktigt.

Men det går trögt. Regeringen är inte lika sugen på att gå vidare direkt i frågan utan vill ha mer material. En vetenskaplig artikel och en masteruppsats kom i vägen, menar vissa. Andra menar att det handlar om en fördröjning från Miljöpartiet. Inga är överens om orsaken till att det dröjer, men inte heller är parterna ense om vad som saknas för att kunna gå vidare.

Långbänken i Oskarshamn, var det ja.

Nu när regeringen valt att bryta ut mellanlagringen har en juridisk process delats upp i två delar, en som berör mellanlagret i Oskarshamn och en som berör slutförvaringen i kopparjärnkapslarna i Östhammar.

Slutförvaringsfrågan bromsas i nuläget av en remissrunda på en ny forskningsrapport från Finland och på en vetenskaplig artikel i Corrosion Science nr 184. Man vill ha svar på om det kan finnas möjliga problem med kapslarna som kärnavfallen ska lagras i, om de kan korrodera. Remissvaren ska vara inne hos Miljödepartementet den 21 oktober. SKB har gjort långtidsstudier på kapslarna som förordas och studierna har tidigare granskats av Strålskyddsmyndigheten, men korrosionsforskare och miljöorganisationer har varit kritiska mot resultaten. Rent praktiskt vill man skicka ner avfallet i kapslar av gjutjärn och koppar som sänks ner 500 meter i marken. Där omsluts kapslarna av bentonitlera.

Konkret vill inte miljöorganisationerna och Miljöpartiet besluta om en slutförvaring innan man vet att det finns en riktigt säker lösning. Förståeligt, eftersom tidsperspektiven vi pratar om i frågan är svindlande. För kommunalråden i kommunerna är det mer frustrerande. I Östhammar är man rädd att kommunens invånare ska vända sig mot förslaget om att kärnavfallet ska förvaras där och i Oskarshamn vill man inte riskera att bli ett slutförvar.

Den andra processen, om utökad lagring på Clab i Oskarshamn, ska upp i rätten. Dom i målet förväntas komma nästa år. Även SKB har varit kritiskt mot att regeringen delat upp ansökan i två delar och menar att ansöknikngen om förvaring är gjord enligt gällande lag. Den som driver kärnteknisk verksamhet måste också ha en plan för både mellanlagringen och för slutförvar, det är därför SKB haft en sammanhållen ansökan innan regeringen valde att bryta ut delen om den utökade mellanlagringen i Oskarshamn.

– Nu valde regeringen att på eget bevåg bryta ut den del som avser mellanlagringen och har skickat det vidare till mark- och miljödomstolen och strålsäkerhetsmyndigheten för beredning. Det vi varnat för är att vi inte vet om det ens går att pröva detta separat eftersom det inte är så vi ansökt, säger SKB:s kommunikationschef Anna Porelius.

Hon fortsätter:

– Det är fortfarande väldigt ovisst om mark- och miljödomstolen kan hantera det som ett enskilt ärende.

Även från Oskarshamn kommer kritik av liknande slag.

– Går det över huvud taget att bryta loss det här? Det är där någonstans som Sveriges regering leker med energiförsörjningen i landet, säger det ilskna kommunalrådet Andreas Erlandsson i Oskarshamn.

Kärnavfallsrådet är en tvärvetenskaplig kommitté som framför allt ägnar sig åt att ge staten råd i frågor som rör slutförvaring, mellanlagring och om avställning eller rivning av kärntekniska anläggningar. Rådet håller varken med SKB eller Andreas Erlandsson i Oskarshamn utan menar att det inte finns några hinder för att pröva mellanlagringsfrågan och slutförvaringsfrågan separat. I sin remiss till regeringen skriver rådet att det till och med kan vara bra att separera tillståndsprocesserna eftersom det hindrar en eventuell kris i Oskarshamn.

»Kärnavfallsrådet anser att det är juridiskt möjligt för regeringen att separera SKB:s yrkanden om kapacitetsökning i Clab från resten av ansökningarna. En separering av frågan om kapacitetsökning i Clab från resten av SKB:s ansökningar kan undvika de problem som vissa aktörer påpekat skulle kunna uppstå om Clab med nuvarande tillstånd inom kort blir fullt.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att Clab inte får förbli ett mellanlager under längre tid än nödvändigt för att regeringen ska kunna fatta ett välgrundat slutförvarsbeslut«, skriver rådet i sin remiss.

Att frågan om slutförvaringen nu bromsas av att regeringen vill ha in fler remissvar på en masteruppsats och en vetenskaplig artikel var allt annat än väntat, anser både SKB och Oskarshamns kommun.

– Att man väljer att remittera en masteruppsats från en student. Det förvånar oss, säger Anna Porelius.

Långbänk

1982: Östhammars kommun säger ja till en slutförvaringsanläggning. SKB får tillstånd för att uppföra slutförvar.

1998: Miljöbalken träder i kraft vilket får effekt för ansökningsprocessen.

2009: SKB meddelar att man har för avsikt att bygga ett slutförvar i Forsmark.

2011: SKB lämnar in sin ansökan för både slutförvar i Forsmark och mellanlagring i Oskarshamn.

2018: Strålsäkerhetsmyndigheten säger ja till ansökan, men Mark- och miljödomstolen säger att ansökan måste kompletteras. Det som behöver kompletteras rör bland annat säkerheten i kopparkapslarna och frågan om ansvaret för det använda kärnbränslet efter förslutning.

2021: Regeringen bryter ut mellanlagringen från den sammanhållna ansökningen så att processerna prövas separat. I samma veva vill man höja taket för mellanlagringen i Oskarshamn med 3 000 ton kärnavfall.

December 2021: Nya förhandlingar i mark- och miljödomstolen. Slutförvaringsfrågan är återigen ute på remiss.

Grovt förenklat står två sidor emot varandra i konflikten. På ena sidan: kommunen, industrierna och SKB som alla är rädda för att elen ska bli en bristvara och för att den utbrutna mellanlagringsfrågan ska få till effekt att man antingen aldrig kommer till skott med ett riktigt slutförvar eller att man försenar processen så pass mycket att elförsörjningen hotas.

På andra sidan: miljörörelsen. Där finns det lite olika synvinklar på problemet, men gemensamt för många är att man inte gillar tanken på att gräva ner kärnkraft i marken i kärl som kanske kan gå sönder. Det saknas ett rimligt tidsperspektiv på frågan, menar företrädarna. Halveringstiden för det radioaktiva ämnet gör att det radioaktiva avfallet fortsätter vara ett problem i närmare 100 000 års tid. När det handlar om sådana tidsperspektiv måste man vara extremt noggrann, menar man.

Miljöpartiet har genom klimatminister Per Bolund och miljöpolitiska talespersonen Maria Gardfjell beskrivit utökningen av mellanlagret som ett sätt att ta ansvar i frågan genom att säkra upp kärnkraftsverksamheten fram tills dess att en lösning på slutförvaringsfrågan är klubbad.

Från kommunalt håll menar man att regeringen försöker sig på en långbänk. Vissa kritiker från höger har menat att Miljöpartiet vill stoppa kärnkraften medan kommunala röster har pratat om att man riskerar både jobb och minskad tolerans lokalt för avfallsbehandlingen när man drar ut på besked i frågan.

Maria Gardfjell delar inte bilden av Miljöpartiet som målas upp. Hon anser att det är på grund av det utökade tillståndet i Oskarshamn som vi nu vet att kärnkraften kan tuffa på fram tills dess att ett beslut om slutförvar är klubbat. Men hon vill till skillnad från många andra högljudda röster i debatten inte att ett beslut i vad hon kallar för »vårt största miljöärende genom tiderna« ska tas om det finns några som helst tveksamheter kring hur säker slutförvaringen är.

– Lite lustigt kan man säga att Miljöpartiet bekymrade sig om kärnkraftens fortlevnad när vi såg till att separera ärendena, säger Maria Gardfjell.

Hon menar att måste vara noga med både formalia och förarbete innan ärendet om slutförvar skickas vidare till domstolarna. Här handlar det inte om att vara för eller emot kärnkraft utan om att man är säker på att det är en säker lösning som implementeras när det väl beslutas om ett slutförvar.

– När det kommer till kärnkraft har vi olika åsikter. När det handlar om kärnavfallsfrågor ska vi inte ha olika åsikter beroende på om man tycker om kärnkraft eller inte. Alla måste ha åsikten att kärnavfall ska ligga säkert i 100 000 år, säger hon.

För Miljöpartiet har röster med sig. En del forskare inom ämnesområdet har kritiserat studierna från SKB och menar att det finns en risk för högre korrosion i kopparkapslarna än vad man tidigare trott.

– Jag kan bara konstatera att det måste ta den tid det tar och jag hoppas att vi kan säkerställa att regeringen när den fattar sitt beslut kanske kommer att kunna vara helt säker på att beslutet är rätt. Det är faktiskt det viktiga i fallet, säger Maria Gardfjell.

Strålsäkerhetsmyndigheten har granskat testerna men kom till en annan slutsats, därifrån anser man att ansökan om slutförvar fortfarande ska tillstyrkas eftersom resultaten inte förändrar myndighetens bedömning om att man borde kunna gå vidare med beslutet till rätten.

På det rikspolitiska planet har frågan redan fått konsekvenser. Miljöminister Per Bolund har KU-anmälts av Centerpartiets Anders Åkesson och av Liberalerna. Socialdemokraternas riksdagsledamot Laila Naraghi från Oskarshamn öppnade för att rösta för ett misstroende mot miljöministern, men någon sådan process har inte satts i rullning från oppositionellt håll. Anders Åkesson kallade beskedet på presskonferensen för »en demokratisk härdsmälta« och varnade för att Oskarshamn riskerar få en slutförvaring och »bli sittande med Svarte Petter«.

Kritiken har avfärdats från miljöpartistiskt håll där man menar att den här lösningen är den bästa både för en grundlig utredning av slutförvaringsfrågan och för att man på så sätt säkerställer att kärnkraften kan fortsätta bedriva sin verksamhet.

Maria Gardfjell i Miljöpartiet håller inte med.

– Det finns väl inget som tyder på det, säger hon.

Frågan om verksamheten i Oskarshamn och Östhammar fortsätter att debatteras i Stockholm, men i Oskarshamn sitter kommunalrådet och känner en ökande irritation mot Stockholm. Man glömmer det lokala perspektivet, upprepar den irriterade socialdemokraten Andreas Erlandsson.

Slutförvaring. Skiss av den planerade anläggningen i Östhammar.

Oskarshamn är historiskt på många sätt.

Sommaren 1909 medverkade träskulptören Axel »Döderhultarn« Petersson – Oskarshamns store son och kulturskatt – vid en konstutställning i Friensens park på Djurgården i Stockholm. Döderhultarn hade i hundratals skulpturer skildrat både Oskarshamn och människorna i staden, men nu vågade han sig på makten. Gustav V avbildades i helkropp, fullt porträtt, skrynklig frack. Skulpturen censurerades enligt uppgift, besökarna uppskattade inte att fracken var skrynklig. Det är varken första eller sista gången Oskarshamn har hamnat i luven med huvudstaden, tidigare bråkade man om stadsprivilegierna och i modern tid tvingade Oskarshamnssonen Håkan Juholt ner hela den samlade svenska presskåren till gallerian Flanaden i centrum när han ville avisera sin avgång.

98:e största kommunen i Sverige

Det bor 27 225 invånare i Oskarshamns kommun,18 907 i tätorten.

Stora arbetsgivare i kommunen är kärnkraftverket, Liljeholmens stearinfabrik och Oskarshamnsvarvet.

Befolkningsutvecklingen i kommunen är positiv och har ökat marginellt senaste 20 åren.

Tidigare socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholt kommer från samhället och meddelade sin avgång på gallerian Flanaden i centrala Oskarshamn.

Kommunstyrelsens ordförande Andreas Erlandsson är också arg på Stockholm. Det är långt från Oskarshamn till Södermalm, upprepar han flera gånger när han berättar om varför frågan är så viktig för Oskarshamnarna. Det finns flera aspekter, menar han. En stor andel av kommuninvånarna jobbar antingen på kärnkraftverket eller i anslutning till det. De flesta bor i villa här, så energipriserna får en reell effekt för många boende i kommunen. Om inte elförsörjningen säkras långsiktigt och kapaciteten hotas kommer priserna att gå upp och då pratar vi inte om elräkningar som ökat med några hundra kronor utan om priser som sticker i väg med tusenlappar.

Han har försökt att ligga på regeringen. Riksdagskollegorna från länet lika så. Socialdemokraten Laila Naraghi och Andreas Erlandsson skrev tillsammans en debattartikel i DN två dagar innan Per Bolund höll sin presskonferens. Där skyller de allt på Miljöpartiet och på Per Bolund. Partivännerna ser inte det här som ett problem, menar Andreasson. Det är Miljöpartiet som håller emot.

– Jag har ju inga motmedel, säger han uppgivet.

Miljöpartiet å sin sida säger att beslutet är klokt och har fått miljörörelsen med sig. Argumentet för att bryta isär mellanlagringen från slutförvaret i processen är för att man ska få mer tid till att utreda om slutförvaringen är säker, menar man. Det är det enskilt största miljöärendet i Sveriges historia, menar partiet. När ett beslut om slutförvaring handlar om en fråga som kan ge effekter i 100 000 år kan man inte vara slarvig, är argumentet.

Konkret handlar det framför allt om kopparkapslarna som kärnavfallet ska förvaras i.

Ute i hamnen från Långa bänken fortsätter arbetet i Oskarshamns hamn. På en udde ligger enorma vita vindkraftsnurror som väntar på att fraktas ut i Sverige och senare monteras. Vindkraftverken står för en allt större andel av elförsörjningen i Sverige, enligt de senaste siffrorna från Energimyndigheten kommer 17 procent av elproduktionen från vindkraft. Alla är överens om att vindkraften är en bra lösning, men det kommer att ta tid innan vindkraften helt och fullt kan ersätta kärnkraftverken i Sverige. Knappt en tredjedel av elen kommer i dag från kärnreaktorerna. 

I och med förslaget om att mellanlagret ska utökas kommer elförsörjningen från kärnkraften inte att vara hotad, menar Miljöpartiet. Aktörerna håller inte med och menar att långsiktigheten i frågan saknas eftersom man fortfarande inte vågar besluta om en slutgiltig lösning.

Per Bolund har sagt att beslut i frågan om slutförvaring kommer dröja i »några månader«. Remisstiden för den vetenskapliga artikeln och masteruppsatsen är kort, men i Oskarshamn känns det ändå tröstlöst. Andreas Erlandsson tror inte att beslutet kommer före valet.

Han vill bara ha ett besked från regeringen så fort som möjligt så att han slipper oroa sig för att den enda avfallsplatsen för kärnavfall ska fortsätta vara i Oskarshamn.

– Vad är det Miljöpartiet vet som ingen annan vet? undrar Andreas Erlandsson. 

Fotnot: Fokus har sökt Per Bolund som, via sin pressekreterare, avböjer medverkan.

I en tidigare version stod det en felaktig siffra om andelen el som produceras av vindkraft. Fokus beklagar misstaget.

Text:

Toppbild: Suvad Mrkonjic