Sydafrika dansar åt rätt håll

Korrupta politiker, gäng som breder ut sig, ständiga elavbrott och ett helvete att förnya billicensen. Sydafrika i dag har många problem, men är ett bättre land än under apartheid.

»Vit? Nej, det är klart att jag inte är vit, Anna. Jag är färgad« (»coloured«), säger Marvin och tittar på mig som om han inte vet om jag skämtar eller är allvarlig. Jag är fullständigt allvarlig. »Jaha … men, du är ju typ olivfärgad, så jag trodde … Jag menar, det finns ju vita som är lite mer bruna liksom, som italienare exempelvis«, säger jag trevande och försöker, eftersom jag pratar om hudfärg – även kallat ras i Sydafrika – väga mina ord på guldvåg. Jag vill inte trampa någon på tårna.

Min politiska korrekthet får ofta kämpa i Sydafrika. Ras är viktigt här. Ibland skämtar personer om det, ibland är det dödligt allvar.

Sydafrika

Statsskick: republik, enhetsstat.

Stats- och regeringschef: Cyril Ramaphosa (2018–).

Antal invånare: 59 308 690 (2020).

Huvudstad med antal invånare: Pretoria (regeringen) 2,57 miljoner, Kapstaden (parlamentet) 4,62 miljoner, Bloemfontein (högsta domstolen) 567 000.

Största stad: Johannesburg 4,4 miljoner.

BNP: 6 374 US dollar (2018).

Aktuellt: Regeringspartiet ANC vann den 4 november 2021 för första gången mindre än hälften av rösterna i ett val när rösterna från lokalvalen räknades samman. Det största oppositionspartiet DA fick 22 procent av rösterna medan vänsterpartiet EFF erhöll 10 procent.

Marvin skakar på huvudet. »Du kan inte mena allvar att du under dessa månader vi har träffats trott att jag är vit!?« Marvin gapskrattar nu. »Om du inte ser det, så hör du det väl? Min dialekt, och dessutom mitt namn, området där jag bor. Det är klart jag är färgad.«

Jag skakar lite förläget på huvudet. Återigen har jag missuppfattat något i Sydafrika som har med ras att göra. Det finns troligen inget annat land i världen där ras spelar så stor roll, trots att landet har arbetat hårt för att minska rasfrågans betydelse sedan apartheidsystemets avskaffande 1994.

Rasfrågan är fortfarande djupt inrotad i det sydafrikanska psyket och den sydafrikanska kulturen. Och ja, i Sydafrika pratar man fortfarande om rasgrupper. Vänner och kollegor emellan, i media och i samhället i stort. Staten inhämtar till och med statistik om ras och etnicitet baserat på de gamla apartheidkategorierna – vit, svart, indier och färgad. En av dessa grupper, som inte alltid är så enkel att definiera, består alltså av människor som liksom min vän Marvin har kommit att benämnas »färgade« (ibland går de under namnet »Cape coloureds«), vilket är en mycket heterogen grupp. I andra delar av världen används ordet färgad i regel om någon som är svart, men i Sydafrika betyder det snarare att man är en person med rötter och ursprung antingen från en eller flera olika grupper som khoisan (troligen den äldsta ursprungsbefolkningen i Afrika) från vita europeiska kolonisatörer, från slavar från Sydostasien eller från afrikaner från andra delar av Afrika.

Det heterogena Sydafrika var grundstommen till »regnbågsnationen« Sydafrika. Epitetet som Nelson Mandela och Desmond Tutu gav sitt land efter att apartheid avskaffats var baserat på deras vision om ett mångkulturellt land, där fred och försoning var grundstommen som skulle bygga det nya Sydafrika starkt.

Förväntningarna på Sydafrika var höga när Mandela tog vid som president. Och det började relativt bra. Men lika fort som åren passerade förbi ökade korruption och politisk vanskötsel med högre arbetslöshet, ständiga elavbrott, försvagad valuta, växande gängkriminalitet och försämrade skolresultat som följd.

Mycket av det som har gått fel i Sydafrika, ett i Afrika geopolitiskt viktigt och ekonomiskt starkt land, skylls på den före detta presidenten Jacob Zuma som var president mellan 2009 och 2018. Han dömdes för bara några månader sedan till 15 månaders fängelse för domstolstrots efter att ha vägrat samarbeta med den kommission som utreder korruption i Sydafrika, vilket ledde till uppror i landet som verkar ha iscensatts av en del av Zumas fraktion inom ANC. Zuma är också mannen som sa att han inte riskerade att bli smittad efter att han hade haft sex med en hiv-infekterad kvinna, eftersom han ju tog en dusch efteråt. Med tanke på dessa mindre skönmålande fakta om honom är det kanske lätt att tro att han är orsaken till Sydafrikas brister. Men det finns de som menar att det inte är fullt så enkelt.

Sydafrika är ett bättre land i dag än under apartheid, inte bara av det enkla faktum att apartheid är avskaffat och alla – i teorin – åtnjuter samma mänskliga fri- och rättigheter.

De flesta sydafrikaner anser att relationerna mellan de olika rasgrupperna är bättre i dag än då apartheid avskaffades. Bara 5 procent tycker att rasism är det största problemet i landet. Giftermål över rasgränser är ovanligt, men har ökat de senaste åren. Och i den populära realityserien The Bachelor, visar det sig att den vita mannen som i den senaste säsongen ska välja partner inte skräms av det faktum att han eventuellt måste betala lobola (hemgift, ofta i form av kor) till brudens föräldrar, något som fortfarande är mycket vanligt i svarta familjer. Svarta utgör nu 50 procent av Sydafrikas medelklass, vilket är mycket lägre än deras andel av Sydafrikas population, 80 procent, men det är trots allt en stor förbättring mot hur det har varit tidigare.

Sydafrika är modernt, pulserande samt finansiellt och geopolitiskt viktigt, men också skört, outvecklat, våldsamt och eftersatt. Ett land lika komplext och kontrastrikt är svårt att finna.

Apartheid

Ordet betyder i Sydafrika rasåtskillnadspolitik och var det samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948, när en boernationalistkoalition vann en knapp majoritet, till början av 1990-talet, då det avskaffades genom en serie reformer. Dessa mynnade ut i allmänna val 1994, som ANC med Nelson Mandela vann.

Den sydafrikanska housemusiken qgom hörs från olika håll. Polispiketbussar passerar, men andra bilförare som inte tillhör ordningsmakten tvekar inte att kasta sig på tutan. Inte minst alla taximinibussar. Jag ser nedklottrade hus och igenstängda butiker. I stadsdelen Bertrams passerar vi det som tidigare var ett vackert hus i art deco-stil men som verkar ha sett sina bästa dagar. »We don’t move« (»Vi flyttar inte«) står med stora graffitibokstäver på huset som är ockuperat. Vi kör vidare några kvarter och stannar till vid ett av stadens mest kända riktmärken, Ponte City Tower i hjärtat av Johannesburg.

Ett 54 våningar högt lägenhetshus i cylinderformat, eller som en toalettrulle kanske en del skulle säga, står byggnaden där och pockar på allas uppmärksamhet, oavsett om man befinner sig i närheten eller sitter på Gautraintåget mellan storstaden Johannesburg och huvudstaden Pretoria. När huset byggdes på 70-talet tjänade det som relativt flott adress för vita. Men i och med apartheidsystemets fall kom det runda huset på något sätt att bli en symbol för den röriga och våldsamma tid som Sydafrika gick igenom.

Området kom att dra till sig mer av droger, prostitution och vapen. Johannesburgs centrum förändrades, Hillbrow – som här tjänar som ett exempel av flera liknande innerstadsområden – förslummades, och Ponte som ligger i närheten, med det. En del kallade då Ponte för världens högsta slumbyggnad, en cylinderdystopi där två våningar gjorts om till en informell bordell. Sopor kastades ner i det tomma mittenområdet i cylinderhuset. De som vet mer om byggnaden säger att det även låg döda människor där, och att råttorna var så stora att de dödade katter.

I början av 2000-talet tog ägaren Kempston Group tag i problematiken och renoverade nästan alla våningar från grunden. I dag är byggnaden återigen full av vanliga, hårt arbetande sydafrikaner som har råd att betala hyra. På grund av områdets ikoniska historia har det kombinerade företaget och stiftelsen Dlala Nje (som betyder »Endast lek« på zulu) skapat rundvandringar med en guidad tur av Ponte – och områdena runt omkring – för dem som är nyfikna. Byggnadens kändisskap har också vuxit med tiden eftersom platsen blivit föremål för filminspelningar, bland annat är action- och sci-fi filmerna Chappie och District 9 samt en musikvideo av Drake inspelade här.

Vodacomreklamen högst upp ramar in taket mot den blå himlen. Jag kisar uppåt och ser den maffiga cylinderbyggnaden i all sin prakt. Jag tar ett snyggt foto på den höga runda byggnaden, hälsar på Nkosi som driver en kiosk i huset, och lägger ut fotot på Insta­gram. 15 minuter senare får jag ett samtal från min vän Tando i Kapstaden.

»Vad gör du vid Ponte? Anna! Du kan inte bara gå omkring i det området själv. Människor som du blir rånade och kidnappade där! Du måste dra.«

Det finns så många rädslor kopplade till olika områden i Sydafrika och föreställningar kring vilka som är farliga och inte, vad man kan göra och inte, givet att landet ofta toppar listor över världens farligaste. Sanningen är att alla områden kan vara mer eller mindre farliga, om man är på fel plats vid fel tillfälle som det brukar heta. Johannesburg är en storstad i dess rätta bemärkelse. Man bör veta var man är, och vart man är på väg.

Mittemot min Airbnb-lägenhet i stadsdelen Maboneng i Johannesburg ligger ett modernt sex våningar högt grönt containerhus, och jag kommer på mig själv med att ta långa kaffepauser på balkongen för att studera det närmre. Det är visserligen urbant och hippt, men har också en känsla av arkitekturmässig uppgivenhet. Hyran är 4 900 rand i månaden (cirka 2 700 kronor). Detta alltså för en liten lägenhet mitt i Johannesburgs centrum där det kryllar av konstgallerier, entreprenörskollektiv och caféer.

Det gröna containerhuset i Maboneng är byggt av återvunna ISO-standardiserade fraktcontainrar i syfte att bygga prisvärda bostäder i den del av Johannesburgs citykärna som man från olika håll satsar hårt på att rusta upp och göra till någonting nytt och intressant. Containerhuset består av bostäder och några butiker, och är byggt över en tidigare bilverkstad. Området Maboneng, betyder »ljusets plats« på sotho.

Varje gång jag reser mellan de två kändaste städerna i Sydafrika – Kapstaden och Johannesburg – slås jag av dess olikheter. Kontrasterna mellan Sydafrikas storslagna natur med rytande hav, berg och torra ökenland i Västra Kapprovinsen samt Johannesburgs råa urbana miljö och höga puls är inspirerande.

»In Joburg you make money, in Cape Town you spend them« lyder ett motto. Johannesburg är Syd­afrikas finansiella centrum, inget snack om saken. Här dominerar skyskrapor, ringleder och nya trender. Det är i Johannesburg pulsen finns. Här värderas framtiden högre än nuet. Att »fånga dagen« i njutningssyfte är lättare i Kapstaden. Där är det enkelt att ta del av livets goda i form av sol, bad, natur, samt restauranger i världsklass. Jag kommer på mig själv med att drömma om både och, inte antingen eller. Ett litet hus utanför Kapstaden med berg och hav så långt ögat kan nå, samt en skokartongsstudio i ett containerhus i Johannesburg.

Flera av mina politiskt intresserade vänner med hjärtat till vänster menar att projektet »Maboneng Precinct« som sådant har misslyckats. Att det är ett gentrifierat område där inga normala sydafrikaner har råd att bo. Förutom i det gröna skokartongshuset då, inflikar jag. Jag upplever dock diskussionen om gentrifiering som något ensidig. Arkitekten Suzette som jag lärde känna under en av mina resor till Johannesburg menar att gentrifiering i sig inte är något negativt. Det är en del av en naturlig stadsutveckling när man vill bygga bättre boenden i en nedgången och ofta osäker miljö, med högre social status för området samt något stigande bostadspriser som en naturlig följd. Men sett i sitt sydafrikanska sammanhang och med en historia av att människor tidigare med våld blivit tvingade att lämna sina hus och bostadsområden på grund av sin hudfärg, kan gentrifiering av ett område upplevas mer negativt.

Då och då pratar jag med Obinna, en bekant som bor i New York. Han vill höra mig berätta om Sydafrikas urbanisering, om nya stadsdelar som poppar upp och det stora självförtroende som med rätta under de senaste åren byggts upp inom delar av den svarta urbana medelklassen när det kommer till mode, design och populärkultur. Obinna är nigerian. Eller rättare sagt, hans föräldrar är nigerianer. Själv är han född i New York. Han ser den omvälvande ekonomiska förändring och urbanisering som skett i Nigeria de senaste decennierna. Hur de, liksom Sydafrika, håller på att skapa något helt eget inom modevärlden utan att kopiera det som händer i Europa, som alltid tidigare varit centrum för modeskapande.

Obinnas nya företag är en global digital plattform för designers, fotografer, modeller; egentligen alla som vill vara med och skapa modern och kreativ livsstilskonst. Alla kan vara kreatörer på Modelrecs, som företaget heter, ungefär som alla kan vara fotografer på Instagram. Obinna är fascinerad av den kreativitet han ser bland det som sydafrikanerna tillför och han menar att Europa och USA är passé. Det är tydligt att Sydafrika, likt New York på många sätt, är en ganska rå kulturell smältdegel vilket utgör en bra grogrund för kreativt nytänkande.

Det urbana Sydafrika växer. Nya trender skapas i kreativa hubbar som främst går att återfinna i de stora städerna. Men jämsides detta existerar det rurala Sydafrika, till vilket stora delar av landet fortfarande tillhör. Och kulturellt är det många som står med ena foten i det traditionella Sydafrika, den och andra i det moderna Sydafrika.

Solen står högt på himlen när den aldrig sinande strömmen av sjungande kvinnor kommer gåendes nerför den långa grusbacken i en liten by i området Umgababa, det kustnära landsbygdsområdet söder om Durban.

Längst fram i processionen går Noma. Hon är vacker som en dag. Med en pläd över sina axlar och stilettklackar på fötterna försöker hon graciöst gå nerför den gropiga grusbacken. Jag håller andan, hon får inte trilla nu! Hon har precis fyllt 21 år och i dag är en stor dag för henne. Hennes föräldrar har förberett hennes memulo, en ritual för unga zulukvinnor som fyllt 21 och som genomförs för att fira den unga kvinnans inträde i vuxenvärlden och visa att hon nu är redo att gifta sig. Bakom henne följer hundratals zulukvinnor som dansar och sjunger, de flesta iklädda traditionella kläder, en blandning av plagg i färgglada tyger och pärlhantverk. De flesta unga bär korta kjolar med korta linnen och stora halsband samt huvudsmycken gjorda av pärlor i samma färgskala som kläderna. Färgerna visar varifrån i området man kommer. Noma ler stort och stolt mot mig när hon går neråt. Hon snubblar inte.

Zulu är Sydafrikas största folkgrupp. En grupp med en stark historisk krigarkultur som ännu lever kvar, där männen klär sig i traditionella kläder gjorda av skinn och päls från olika djur samt sköldar och spjut, särskilt vid speciella tillfällen och högtider. Dans är en av deras viktigaste kulturella markörer. Rytmisk zuludans med trummor är en kännbar kulturupplevelse. En av de mer häpnadsväckande danserna kallas ingoma och inkluderar extremt höga benspark. Det är en teatralisk dans, de höga bensparkarna medför ibland att dansarna trillar baklänges och sätter sig på rumpan. Inte sällan avsiktligt.

Medan jag sitter där och äter oxhjärta ser jag hur alla kvinnor som dansar runt omkring börjar ta av sig sina tröjor. Senzelwe, som agerar tolk åt mig, berättar att det fungerar som ett bevis på att de fortfarande är oskulder. I ett närliggande hus utför äldre kvinnor en form av gynundersökning på alla de unga kvinnliga dansarna. En viktig del av memulon är nämligen att visa – och fira – att personen som har sin memulo fortfarande är oskuld, och då måste även de som dansar vara oskulder. Det är tydligt att det inte är åldern som avgör om bröst anses sexuellt laddade eller inte – snarare om flickorna och kvinnorna är oskulder eller inte.

Plötsligt börjar Senzelwe plötsligt att fnittra, och jag undrar vad som händer.

»Jag dör«, viskar hon. »Ser du den lite äldre kvinnan som sitter ett par stolar bort från oss, med en ung kvinna bredvid sig?« Jag nickar, jag ser dem. Tjejen är uppklädd i en fin vit klänning (vilket måste vara hemskt opraktiskt med tanke på allt grus och damm). Den äldre kvinnan är hennes mormor och medan de unga barbröstade kvinnorna står och väntar på att alla ska bli klara så att de kan dansa för oss har hon vänt sig till sitt barnbarn och ganska högt konstaterat att:

»Det är så synd, du kunde ju också ha fått dansa med alla tjejerna i dag, men du valde att ge bort din kaka lite för tidigt.« Mormodern åsyftar förstås att barnbarnet inte är oskuld längre. Jag fnittrar nu också över hennes kakformulering. Senzelwe förklarar att det inte är direkt skamligt att bli av med sin oskuld innan man gifter sig, men det resulterar i att man till exempel inte får vara med och dansa på en memulo, vilket är en eftersträvansvärd och fin tradition i zulukulturen.

»Men hur kan man verkligen veta om någon är oskuld eller inte?« frågar jag, med vetskapen att fenomenet mödomshinna inte finns. En slidkrans möjligen, men dess elasticitet beror på massa saker, inte bara om en kvinna är oskuld eller inte.

»De bara vet … Du kan säga att du är oskuld, men om du inte är det, så ser de äldre kvinnorna det i alla fall. Det är något med baksidan av dina lår.«

Jag ifrågasätter inte vad jag hör, men känner mig lugn med vetskapen om att denna kulturella praxis troligen kommer stöta på mer och mer motstånd i framtiden, men att det inte är en diskussion som passar sig att ta här och nu.

De äldre männen var berusade redan tidigt under dagen. Medan komage, kyckling, isigwaqane (majsmjöl- och bönblandning), dombolo (ångat bröd), rödbetssallad, ris och coleslaw delas ut till oss alla ser jag hur en del av zulumännen – krigarna som varit med och dansat i ceremonin – får sin tilltänkta del av sprit. De låter flaskan gå runt i en cirkel under uppsyn av en ledare. De dricker också den hembryggda ölen umqombothi och äter enbart grillat kött.

Många zulupersoner lever med en fot i det moderna Sydafrika och en i sin traditionella kultur. Nomas memulo bevisar just detta. Dagen ägnas åt dans, tvättning i vattenbrynet, slakt av kor för att göra smycken av inälvorna till Noma, och att tillbe förfäderna. För att sedan, något häpnadsväckande, omvandlas till en modern fest sent på kvällen. Då sitter Noma på en scen iförd gul långklänning, lösögonfransar och peruk. Hon blir firad med MCC (Sydafrikas svar på champagne) och de unga gästerna (det är nästan bara de som är kvar till sent) äter tårta och dansar med explicit sexuella kroppsrörelser till kommersiell sydafrikansk musik, som om de inte alls vore oskulder. När en man sedan tar ett danssteg – när Noma sitter där uppe på scenen och ser ut som »Fröken Sydafrika« – och sparkar sitt ben så högt så att han trillar på ändan, så tror jag att det enbart är spriten som talar.

Nästan varje dag i Kapstaden kör jag förbi Foreshore Freeway Bridge, känd som »bron som aldrig blir klar«. Likt stora trubbiga hajgap i stål och asfalt kommer de avhuggna broändarna emot en, när man kör ut från eller in till Kapstaden, via de stora motorvägarna N1 eller N2. Oftast går mina tankar till actionfilmer där jagade bilar kör av broar som inte är färdigbyggda.

Planerna för det stora infrastrukturprojektet att bygga en ringled, för att lätta på den ökande trafik som man antog skulle komma med åren, påbörjades redan på 1960-talet. 60 år senare står bron där, halvklar, om ens det. Byggnationen stoppades någon gång i mitten av 70-talet utan några bra förklaringar. En anledning sägs vara att en handlare vägrade ge upp sin egendom där bron var tänkt att gå, en annan att bron lär vara felkonstruerad. Nyligen togs ett nytt byggföretag in för att slutföra projektet men det avbröts när det framkom att det hade förekommit oegentligheter i anbudsförfarandet. Så där står den halvfärdiga bron, i all sin skräckinjagande prakt, och ökar stresspåslaget för vissa bilförare.

Landet har några av de sämsta kvaliteter ett samhälle kan ha, och några av de bästa.

Sydafrika ger en enkelt vanföreställningar. Landet har några av de sämsta kvaliteter ett samhälle kan ha, och några av de bästa. Och det är ofta precis så många sydafrikaner beskriver landet, oavsett yrke, hudfärg, ålder och inkomst. De kan klaga på de korrumperade politikerna, elavbrotten, att det aldrig går smidigt att förnya sin billicens, samt att gängen breder ut sig. Samtidigt säger de att de aldrig skulle vilja bo någon annanstans i hela världen.

Foreshore Freeway Bridge får tjäna som symbol för den situation Sydafrika befinner sig i, drygt 25 år efter apartheid. Mäktigt, stort, stabilt, men ändå skört. Det känns tryggt för det mesta, vardagen lunkar på och människor hankar och »hustlar sig fram« i den formella och informella ekonomin, njuter av en god braai (grillning) på bakgården och börjar dejta över rasgränser. Det är inga kupper eller större oegentligheter vid val i sikte i dagsläget – så brum brum, låt oss köra på. Men ha säkerhetsbälte på, för säkerhets skull. Helt plötsligt kan det gå utför.

Bärande delar av artikeln är från Anna Charlotta Johanssons bok Sydafrika: På andra sidan regnbågen, utgiven september 2021, Fri Tanke förlag.

Anna Charlotta Johansson är uppvuxen i Sverige, men delar sitt liv mellan Sverige och Sydafrika sedan några år tillbaka. Hon var pressekreterare åt utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg i alliansregeringen, och har skrivit ledare i Svenska Dagbladet, ofta med fokus på internationella frågor. Sydafrika: På andra sidan regnbågen är hennes debutbok.

Text: Anna Charlotta Johansson

Toppbild: Andrew Kingston