Överlever EU sin värsta kris hittills?

Flera akuta kriser samtidigt har dragit in den Europeiska unionen i en ”perfekt storm”; krigshotet från Ryssland, USA:s handelskrig och säkerhetspolitiska kursändring samt lågkonjunkturen som sprider sig. Dessutom har klimatkrisen inte försvunnit, även om den är nedprioriterad för tillfället. EU står därför nu inför en närmast existentiell fråga: Kan unionens länder hålla ihop?

Högsta prioritet för Europas länder är att rusta upp snabbt för att avskräcka Ryssland från aggression och för att ge Ukraina stöd och en så stark position som möjligt i kommande fredsförhandlingar. Hittills går det så där. Hökarna i Norden, Baltikum, Polen och Tyskland snabbrustar. Men länder längre bort från Moskva, som Italien, Spanien och Portugal, känner sig tryggare och tar det därför betydligt lugnare. Deras ekonomiska stöd till Ukraina är också avsevärt lägre. Kanske får länderna i norr acceptera vissa skillnader för sammanhållningens skull. För det finns värre problem. Det riktigt svarta fåret är förstås Putin- och Trumpvänliga Ungern. Lyckligtvis brukar premiärminister Viktor Orbán vara mer stridslysten i media än inne på de EU-möten där besluten fattas. Fast vid omröstningen om EU:s mottullar mot USA härom veckan var Ungern det enda landet som röstade emot. Alla andra röstade för. Dessutom har det lilla landet sinkat EU:s stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland under hela kriget.

Och sedan Donald Trumps återkomst som president har Orbán trappat upp sitt obstruerande. Han bröt ledet vid det senaste EU-toppmötet genom att vägra ställa sig bakom synen på kriget mellan Ukraina och Ryssland. Det gav statsminister Ulf Kristersson onda föraningar om att Ungern kan använda sitt veto i juni mot alla ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som måste förnyas varje halvår. I ett slag skulle då sanktionerna tas bort, inklusive frysningen av ryska tillgångar på 200 miljarder euro. Finlands försvarsminister Antti Häkkänen vill att EU-kommissionens jurister visar uppfinningsrikedom och hittar ett sätt att vrida vetorätten ur Ungerns hand. För att komma runt slitningarna inom unionen skissas nu på nya konstellationer i Europa för att i stället få med likasinnade utanför EU, främst Storbritannien och Norge. Ett exempel är idén om en fond för gemensamma inköp av försvarsmateriel.

I det politiska landskapet finns Kremlvänliga populistiska partier som skulle kunna få mer inflytande vid sämre tider. Dit hör sådana som Alternative für Deutschland, Marine Le Pens Nationell Samling, italienska Lega och politiker i Tjeckien och Slovakien. Polska Lag och rättvisa, som är i opposition sedan 2023, ogillar visserligen Ryssland, men är också övertygade EU-skeptiker.

Något enstaka svart får i EU-kretsen går att runda. Värre blir det om unionen splittras i grupper med oförenliga ståndpunkter. Hittills har inga paralyserande dödlägen uppstått och när EU-kommissionen sätter ihop listan med amerikanska importvaror som ska få mottullar försöker man väga in olika hänsyn. Alla länder försöker ta bort varor som är viktiga för deras ekonomi från listan och kommissionens mål är att EU:s tullar ska skada medlemsländerna så lite som möjligt. Den ekonomiska smärta som ändå uppstår ska fördelas solidariskt. Så lyckades exempelvis Sveriges handelsminister Benjamin Dousa få bort lermineralen kaolin som används i pappers- och läkemedelsproduktion från listan. Men önskemålet att ta bort vissa plastartiklar hörsammades inte.

För sin del lyckades Frankrike, Irland och Italien övertala kommissionen att stryka amerikansk bourbon eftersom Trump hotade med att i sin tur lägga tullar på 200 procent på europeiska alkoholdrycker och mejeriprodukter. Det vore att gå för långt om jänkarna riskerade att gå miste om högklassiga viner och ostar, tyckte fransmän och italienare.

I handelskriget mot USA vet EU-länderna att de måste hålla ihop. Visst finns frestelsen för enskilda länder att försöka nå egna uppgörelser med Trump för att undgå hans vrede. Det har dock inte fungerat för Ungern, trots Orbáns beundran för Trump och USA har hans land inte behandlats annorlunda. Lärdomen från brexitförhandlingarna finns i färskt minne i Bryssel. Brittiska politiker trodde att det skulle gå att splittra EU och plocka russinen ur kakan i ett handelsavtal. Det gick inte alls. EU höll ihop och körde över britterna som fick ett magert avtal. Eftersom den brittiska regeringen inte kunde acceptera några större skyldigheter blev deras rättigheter därefter.

När det gäller kriget i Ukraina och hotet från Ryssland är läget dock ett annat i EU. Känslan av hot varierar och prioriteringarna blir därför olika. I opinionsundersökningar i Finland och Litauen ligger försvar och säkerhet på en klar första plats. Över 50 procent av de tillfrågade tycker att frågan är viktig. I Spanien är försvar och säkerhet den tionde viktigaste frågan. Bara 14 procent av spanjorerna tycker att den är viktig. Högst på deras lista finns i stället höga levnadsomkostnader, hälsovård och fattigdomsbekämpning.

Pacifismen är dessutom fortfarande stark i södra Europa, särskilt till vänster. Medan alla åtta riksdagspartier i Sverige står bakom militärt stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland tycker många sydeuropéer att fred ska uppnås genom förhandlingar och nedrustning, inte upprustning. Slutar man skicka vapen till Ukraina så upphör lidandet, går tanken. Att avbruten hjälp i praktiken skulle låta Ryssland göra slut på Ukrainas självständighet viftas bort.

I Italien är Demokratiska partiet, i grunden socialdemokratiskt, splittrat. En stor falang är pacifistiska idealister. Mer cyniska är vänsterpopulistiska Femstjärnerörelsen och högerpopulistiska Lega som båda är direkt Putinvänliga. Lega ingår också i koalitionsregeringen som leds av nationalkonservativa Italiens bröder. Premiärminister Giorgia Meloni har lyckats balansera på kanten av EU:s gemensamma position, och ändå hållit sig inom den. Men i mars varnade Meloni kommissionen för att använda krigsretorik när EU:s medborgare skulle manas att höja beredskapen. Kommissionen valde då att döpa om planen som ska rusta upp EU-ländernas försvar från ”ReArmEU” till ”Readiness 2030”. Det var lättare att svälja i Sydeuropa om planen kallades allmän krisberedskap och inte upprustning.

Det regerande spanska Socialistpartiet får mothugg mot att höja försvarsbudgeten från sina mindre koalitionspartners, vänsteralliansen Sumar och några regionala partier. Ett trick som premiärminister Pedro Sanchez försöker med är att EU och Nato ska vidga definitionen av vad som är försvarsutgifter. Varför inte klämma in lite cybersäkerhet, terroristbekämpning, gränsskydd mot Medelhavet och klimatåtgärder i försvarsbudgeten? De är ju också hot mot landet, tycker Sanchez. Omklassificeringar skulle räcka en bit, men accepteras inte av andra länder i EU och Nato.

I mars försökte EU:s utrikeskommissionär Kaja Kallas mobilisera 40 nya miljarder euro i militärt stöd till Ukraina. Det bantades först till 5 miljarder för ammunition och har sedan satts på sparlåga. Frankrike, Italien och Slovakien var de största motståndarna. Invändningarna gällde både deras ansträngda budgetlägen och att de hellre vill ge stöd bilateralt. Under hela Ukrainakriget har Frankrike avstått från att matcha sin diplomatiska frenesi för landet med ekonomiskt stöd eller militär uppbyggnad.

Brådskan att bygga upp försvaret beror förstås både på Rysslands aggressivitet och på USA:s (o)pålitlighet. Europa måste oundvikligen frigöra sig från USA, säger både Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands blivande förbundskansler Friedrich Merz. Donald Trump har också sagt att han kan tänka sig att knyta ihop förhandlingarna om ett nytt handelsavtal med EU, med ett amerikanskt militärt tillbakadragande från Europa.

Efter flera års självvald brexil har Storbritannien under Labourledningen åter arbetat sig närmare centrum för europeisk politik. På försvarsområdet har britterna mycket att bidra med, både med militära förmågor och sin försvarsindustri. Detta välkomnas med öppen famn av EU eftersom alla krafter behövs. Ja, nästan öppen famn. Frankrike är noga med att EU-pengar inte ska gå till försvarsindustri utanför EU.

Eftersom krigshotet känns avlägset i Sydeuropa går upprustningen där sakta. Ifjol nådde Spaniens försvarsutgifter 1,28 procent av BNP, enligt Natos statistik. Det var långt från Natos nuvarande mål på 2 procent. Italien låg på 1,49 procent. Som jämförelse utgjorde Sveriges försvarsutgifter 2,14 procent 2024, men accelererar och ska nå 3,5 procent 2030. Spanien tar det i måttlig takt och planerar att nå 2-procentsmålet 2029, även om Nato väntas höja målet till 3,5 procent i juni.

Och som alltid när nya kriser uppstår i EU kokar det ner till pengar. Och då hämmas sydeuropéerna av sina enorma statsskulder och allmänt usla finanser. Italiens skuld på 136 procent av BNP, Frankrikes på 114 procent och Spaniens på 105 procent gör att länderna ogärna vill ta nya stora lån för att finansiera upprustningen eller stöd till Ukraina. Deras räntor riskerar att skjuta upp, särskilt om oron tilltar på finansmarknaden som redan är skakig på grund av handelskriget.

Den ständiga bristen på pengar gör att Sydeuropa ideligen återvänder till lösningen att någon annan ska betala. Det kan vara större bidrag från EU-budgeten eller från gemensamma EU-lån. Poängen är EU:s fattiga nettomottagare får ut mer än de betalar in till sådana lösningar. Föga förvånande är nettobetalare som Tyskland, Nederländerna och Sverige hårda motståndare till gemensam upplåning för att dela ut bidrag. Men för att hålla ihop unionen kanske ”de frugala” får rucka på principerna i svåra nödlägen, som de gjorde under pandemin med coronafonden.

Läget blir tuffare av att den rådande lågkonjunkturen i Europa lär förvärras om handelskriget leder till en global recession. Osäkerheten om utvecklingen är större än vanligt, vilket dämpar företags vilja att investera och anställa, liksom hushållens konsumtion. De europeiska länderna har vitt skilda förutsättningar att stödja ekonomin. Finansminister Elisabeth Svantesson påminner stolt om att Sverige har resurser, men många exportmarknader kommer att försvagas och då slår det indirekt mot svenska företag och därmed Sverige. Tyskland har i alla fall finansiella muskler. Där väntas stora stimulanser då Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har enats om att reformera landets så kallade skuldbroms, skapa en infrastrukturfond på 500 miljarder euro och undanröja hinder för försvarssatsningar.

Och det kommer att behövas ofantligt mycket pengar. En siffra som ständigt nämns är 800 miljarder euro. Coronafonden 2021-2027 uppgår till den summan. Och enligt förra ECB-chefen Mario Draghis tillväxtrapport som kom 2024 behövs 800 miljarder euro varje år i investeringar för att förbättra EU:s konkurrenskraft. Annars väntar en ”utdragen plåga”, varnade han. Även Bryssels upprustningsplan ReArmEU – förlåt Readiness 2030 – ska ge 800 miljarder euro i effekt. Förslaget innehåller en fond för billiga försvarslån på 150 miljarder euro och en beräkning att försvarsutgifter i EU-länderna ökar med 650 miljarder tack vare uppmjukade budgetregler.

I dessa tider av knappa resurser, stora behov och hårda prioriteringar flyttas EU:s tidigare stora projekt, den gröna omställningen, ned några pinnhål på dagordningen. Omedelbar överlevnad kommer först. Att lätta på företagens bördor blir än mer angeläget i ett svårt ekonomiskt läge. Klimatåtgärderna överges inte, men skalas ner. Regelförenkling och ökad flexibilitet kallas det då. Till exempel gör EU om taket för koldioxidutsläpp från varje biltillverkare från ett årligt krav till ett mer flexibelt treårigt genomsnitt. Vidare fördröjs avskogningsförordningen och företagens rapporteringskrav om hållbarhet. Miljöorganisationer och rödgröna partier protesterar mot tillbakarullningen, men kristdemokrater och konservativa har nu övertaget i Europaparlamentet och bland EU:s näringsministrar.

Mycket står på spel. Om EU inte lyckas hålla ihop de närmaste åren lär Ryssland och, framför allt, Kina bli de stora vinnarna. Men man får inte heller glömma att gamla Europa har betydande ekonomisk kraft inom såväl handel och teknik som finans. Resurser finns för att bygga ett starkt försvar. Tyvärr brister modet, klagar Polens premiärminister Donald Tusk. Han undrar varför 500 miljoner européer ska be 300 miljoner amerikaner om beskydd mot 140 miljoner ryssar, som inte har kunnat besegra 50 miljoner ukrainare på tre år.

***

Läs även: Vem ska betala Europas kanoner?

Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?