Trendbrott: allt färre icke-binära

Få sociala fenomen har präglat vår samtid lika tydligt som explosionen av sexuella identiteter. Sedan början av 2010-talet har unga västerlänningar i allt större utsträckning börjat identifiera sig som bisexuella, transsexuella eller queer (sammanfattat BTQ). Sjukvården har sett en kraftig ökning av antalet patienter med könsdysfori, och frågor om transpersoners rättigheter diskuteras ständigt på debattsidor i både Europa och USA. Utvecklingen har ibland liknats vid en revolution, som banat väg för en ständigt växande mångfald av sexuella identiteter och subkulturer.

Men nu tycks vinden ha vänt. En ny rapport av statsvetaren Eric Kaufmann, verksam vid brittiska Centre for Heterodox Social Science, visar att allt färre unga människor identifierar sig som BTQ. I ett omfattande urval med över 60 000 amerikanska universitetsstudenter har andelen som ser sig som BTQ halverats på två år – från 6,8 procent 2023 till 3,6 procent 2025.

Nedgången är särskilt markant bland dem som beskriver sig som icke-binära, alltså som varken män eller kvinnor.

I två studier av elever vid elitskolorna Andover och Brown har andelen icke-binära sjunkit från nära en tiondel till bara några få procent sedan år 2023. Tendensen är mest uttalad bland de yngsta studenterna – den grupp som tidigare varit mest benägen att anamma BTQ-identiteter. Även andelen unga som beskriver sig som homosexuella har minskat påtagligt under samma period.

Kaufmanns slutsatser har väckt livlig debatt. Vissa hävdar att hans metodik är bristfällig och att han misstolkat data. Transaktivisten Erin Reed menar att nedgången i antalet icke-binära snarare kan tyda på att fler transpersoner nu känner sig trygga i att identifiera sig som man eller kvinna. Kaufmann ser däremot den icke-binära identiteten som en slags övergångszon mellan traditionell könsidentitet och transidentitet. Om färre unga beskriver sig som icke-binära så kommer färre att senare identifiera sig som transsexuella, menar han.

Eric Kaufmann får stöd av den amerikanska psykologen och författaren Jean Twenge, som utifrån ett helt annat statistiskt underlag gjort samma observation – en tydlig nedgång i antalet unga som identifierar sig som BTQ.

Inom den amerikanska högern togs resultaten emot med triumf. Streamern och dokumentärfilmaren Matt Walsh, känd för sin hårda kritik av transrörelsen och den progressiva vänstern, skrev på X (tidigare Twitter): »Transsexualismen är i praktiken över. Vi besegrade den.« Kort därpå delade Elon Musk en tabell ur Kaufmanns rapport med sina hundratals miljoner följare och tackade Walsh för hans insats som opinionsbildare.

Enligt Eric Kaufmann är det dock för tidigt för högern att utropa seger i kulturkriget. De tendenser han beskriver verkar inte spegla någon bredare rörelse högerut eller bort från så kallad woke ideologi. Andelen amerikanska collegestudenter som vill förbjuda talare som uttrycker sig »kränkande« om minoriteter har inte förändrats nämnvärt. Inte heller ser Kaufmann tecken på något slags religiös renässans bland unga. Snarare verkar det röra sig om en mer specifik trend som nu har nått sin kulmen – och möjligen närmar sig vägs ände.

Kan det minskade antalet unga som identifierar sig som BTQ vara en följd av ett mer repressivt och mindre tolerant samhällsklimat i USA sedan Donald Trump tog makten?

– Jag ser inte det som särskilt troligt. Studenter som är trans eller queer rapporterar inte alls samma grad av självcensur som till exempel konservativa eller judiska studenter. Skolor som Andover och Brown tillhör de mest liberala och toleranta miljöerna i hela landet. Så jag köper inte den förklaringen.

Vissa konservativa debattörer hävdar att deras aktivism bidragit till den utveckling du beskriver. Har de rätt?

– Kanske till viss del. Deras kritik kan ha bidragit till att punktera bilden av transidentitet som något dygdigt och trendigt. Den allmänna opinionen har på senare år svängt kraftigt mot transaktivism, både i USA och Storbritannien. Färre människor accepterar exempelvis att biologiska män vistas i utrymmen avsedda för kvinnor. Det kan ha påverkat stämningsläget även bland unga.

– Jag vill dock betona att de unga som vi studerar knappast har blivit mer konservativa eller mindre woke. Förändringen tycks inte vara en del av ett bredare skifte i politiska attityder.

En utmaning för sjukvården har länge varit att skilja mellan varaktiga fall av transsexualism och sådana som drivs av trender eller social smitta. Om färre unga antar dessa identiteter – är det då troligt att de som återstår oftare är transsexuella ”på riktigt”?

– Jag tror det är sannolikt, ja.

Du noterar att BTQ-identitet ofta hänger samman med psykisk ohälsa. Blir människor BTQ för att de mår dåligt, eller mår de dåligt för att de är BTQ?

– Jag tror att sambandet går i båda riktningarna. Psykisk ohälsa bland unga nådde sin topp under 2021–2022, delvis till följd av pandemin. Men andelen som identifierade sig som icke-binära eller queera började minska först ett år senare. Samtidigt förbättrades den psykiska hälsan i BTQ-gruppen efter 2021, vilket talar emot att psykisk ohälsa i sig orsakar transidentitet.

– Data från studier antyder dock att förändringar i psykiskt mående bidragit till både ökningen fram till 2022–2023 och den efterföljande nedgången i BTQ-identifikation. Så det är svårt att säga med säkerhet vad som försiggår.

Du hävdar att tidigare års ökning av BTQ-identitet åtminstone delvis drevs av en trend. Kan man inte säga detsamma om explosionen av depression och ångest – att det i mitten av 2010-talet blev trendigt bland ungdomar i västvärlden att ha psykiska problem och gå i terapi?

– Ja, det tror jag. Sociala medier och sökordsdata visar att diskussionen kring psykisk hälsa och BTQ tog fart ungefär samtidigt. Under samma period breddades synen på tillstånd som depression och ångest, särskilt bland unga. Detta kan i många fall ha lett till ett slags självdiagnos som med tiden blev verklighet.

Dina data kommer främst från elit­skolor och universitet. Tror du att samma trender föreligger bland arbetarklassens barn?

– Ja, det tror jag. Psykologen Jean Twenge har nyligen utrett denna fråga och funnit samma mönster bland unga i stort.

Studier visar att icke-binära personer rapporterar extremt höga nivåer av depression och ångest – även jämfört med andra sexuella minoriteter. Varför är det så, tror du?

– Det har länge varit känt att queera och bisexuella personer har mer psykisk ohälsa än exempelvis homosexuella. Vissa menar att detta beror på så kallad minoritetsstress – den påfrestning som följer av att tillhöra en marginaliserad grupp.

– Min uppfattning är att det snarare bottnar i en spänning mellan olika identiteter – manligt och kvinnligt, hetero och homo. Personer som inte känner sig hemma i någondera kategori väljer ibland att identifiera sig som icke-binära eller queera. Men det ger ofta upphov till ännu större instabilitet och oro. För många vore det nog bättre att bara välja en sida – i den mån det är möjligt.

Om unga människor med psykiska problem slutar identifiera sig som trans eller icke-binära – vad för slags identiteter eller rörelser kommer då att fylla tomrummet?

– Jag tror att många helt enkelt återgår till sitt biologiska kön. Och det kan i viss mån lindra den psykiska ohälsan. I en australiensisk studie så följde man människor över tid och visade att en övergång till heterosexuell identitet minskar psykisk ohälsa. Det är förstås ingen universallösning och knappast rätt för alla, men i allmänhet så verkar det förbättra måendet.

The Centre for Heterodox Social Science låter som en klubb för excentriker och avvikare. Varför går det inte att bedriva den här typen av forskning inom ”vanliga” akademiska institutioner?

– Centrets uppgift är att bedriva ärlig och empiriskt grundad forskning om politiskt känsliga ämnen. Jag tror inte att ”vanliga” akademiska institutioner kan hantera den typen av frågor, till följd av det ideologiska tryck som råder där. Inom samhällsvetenskap och humaniora vid elituniversitet i västvärlden är förhållandet mellan vänster och höger ungefär 14 mot 1. Den intoleranta woke-vänstern har ett fast grepp om fakulteter, tidskrifter och professionella samfund. Det kommer att dröja flera generationer innan genuin intellektuell mångfald kan uppnås – om det ens är möjligt.

***

Läs även: Könsdebatten har kidnappats av en sekt

Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal