DN-rubriken visar vad som sägs mellan raderna

Det var en fin rubriksättning DN drog till med i fredags. Patrik Lundberg hade åkt med Simona Mohamsson på bussturné – lite av en resa ned i dödsriket, förstås – och någonstans mitt i artikeln känner Mohamsson att hon måste nyansera sig.

Hon har det uppdrag hon har: ge upp eller kämpa på. Kämpar hon på måste hon vara funktionellt orealistisk. Vad hon än faktiskt tänker och tror måste hon låta som om hon tror att Liberalerna klarar det här. Allt annat är att ge upp.

Alla begriper det här. Det är en av de där vita offentliga lögnerna, som vi alla kan respektera, för syftet är inte att lura någon. Syftet är att spela matchen till slutsignalen. Men någonstans mitt i känner alltså Mohamsson att hon framstår som nipprig om hon inte ger en liten blinkning till läsarna om att hon förstår läget. Och så serverar hon DN:s redaktörer ett guldkorn på silverfat:

– Det kan låta som att jag är död på insidan. Det är jag verkligen inte.

Rubriken – jag kan se framför mig hur det hjulades, spelades positiv och kastades konfetti på centralredaktionen – blev förstås: ”Simona Mohamsson: Jag är inte död på insidan”.

Det måste ha flinats hela helgen på många av den självutnämnda anständighetens kommandohöjder. Och det är, i något slags formell mening, inte en oärlig rubrik. Det finns ju täckning för den, rent språkligt, i texten. Men rubriksättarna spelar på något annat än det Mohamsson syftar på. Hon menar att hon inte är opåverkad av det tuffa opinionsläget. Rubriksättarna spelar på föreställningen att de liberaler som är kvar i partiet är tomma, principlösa skal som gjort våld på sig själva och allt Liberalerna står för.

Det är en rubrik som bygger ett moraliskt samförstånd mellan DN:s redaktion och tidningens läsare: vi som vet vad som är rätt och riktigt. Och dessutom är ”jag är inte död på insidan” en mening med ungefär samma kvalitet som ”jag sticker inte knappnålar i kattungar”: det som fastnar är inte negationen.

Det hade varit snudd på tjänstefel av DN:s redaktör att inte sätta den här rubriken. Jag hoppas att vi snart kan kasta av oss den tröttsamma vanan att elda på den egna indignationen varje gång någon säger eller skriver något taskigt. Mitt intresse för rubriken är på ett annat plan: den är ett så tydligt exempel på hur mycket av det politiska samtalet som sker med blinkningar och nickningar. Små signaler, som med bara ett par ord bygger en känsla av gemenskap och, framför allt, en tydlig idé om vilka som inte platsar.

Jag kan inte påminna mig att vi har talat om den saken, förutom när vi talat om rasistiska ”hundvisslor”, det vill säga politiska budskap som rent formellt är rumsrena, men som egentligen under bordet signalerar betydligt mörkare tankar. Sanningen är förstås den att det sättet att kommunicera inte är något rasister har monopol på. Det finns till exempel en hel uppsättning signalspråk av det där slaget inom vänstern, kopplat till antisemitism och konflikten i Gaza. Och DN:s rubrik är ett annat, mindre avgrundsartat, exempel på detsamma. Jag undrar om det till och med kan vara så att politiska rörelser som saknar den sortens samförståndskultur ligger illa till.

Sverigedemokraterna har den. Centern har den. Miljöpartiet har den. Sossarna har minst ett par sådana kulturer, som genom åren kommit att begripa och acceptera varandra, till skillnad från de två kulturerna i Liberalerna som fick lov att skiljas.

Det här är högst ovetenskapligt, men mitt intryck är att det parti som står allra längst från en trygg vikänsla som gör det möjligt att kommunicera med subtila små signaler är Moderaterna. Jag kan ha fel, men kanske är det en föraning om var nästa partikris kommer att uppstå.

***

Läs även: Simona Mohamsson: ”Sossemaskineriet är igång och försöker krossa oss”

Läs även: Både L och SD förlorade på kramen