Vattenbristen är här – men var femte liter läcker ut

Att det råder brist på vatten i Sverige är något relativt nytt för vårt land, som alltid haft ett stort vattenflöde. Men nu är vattenbristen alltså ett faktum, i synnerhet i de södra delarna. Torkan börjar bli ett allvarligt hot och det uppmanas till minskad vattenkonsumtion. Samtidigt läcker närmare en femtedel av dricksvattnet rakt ut i marken från otäta vattenledningar.

Meningarna går isär om vad som är smartast för att täcka nuvarande och kommande behov.

– Vi har levt i en värld där vi tagit vattnet för givet som en oändlig resurs där vattenbrist aldrig kommer att uppstå. Med ökat nyttjande och varmare klimat har verkligheten sprungit ikapp oss och vi har inte koll på helheten, säger Johan Kling, sakkunnig hos generaldirektören för Havs- och vattenmyndigheten.

Han talade i maj i år på Vattenstämman i Malmö, som anses vara årets viktigaste mötesplats för beslutsfattare och experter inom VA-branschen.

Johan Kling har jobbat med frågor som rör vatten i 35 år och är nu mer inriktad på vattenbrist efter att tidigare ha arbetat med översvämningshantering och fysisk påverkan.

Klart är att vattentillgången kommer att minska framöver och vattenkonsumtionen att öka. Johan Kling uppger att basflödet i vattendragen redan är lågt och att det är tidigt för säsongen, när vi talas vid i anslutning till Vattenstämman. Nivåerna går upp och ner genom åren men faktum är att perioden med lågt basflöde blir längre och längre och att jordbruket och industrin kräver mer och mer vatten. Prognosen för jordbruket är 1 till 1,2 kubikkilometer (km3) mot dagens användning på 0,1 km3 (en kubikkilometer motsvarar volymen av en kub vars sidor är 1 kilometer lång).

Hugo Rudebeck, doktorand på SMHI:s forskningsavdelning för hydrologi, gör ungefär samma beräkning. Han uppskattar ett genomsnittligt årsbehov på minst 900 000 000 kubikmeter vatten, 0,9 km3, för hela Sverige vid slutet av seklet.

Vatten är en mänsklig rättighet, enligt FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Nu ställs krav på minskad konsumtion och effektivare vattenanvändning i hushållen bland annat av Sydvatten, som producerar dricksvatten till en miljon invånare i västra Skåne. Sydvatten äger och driver Bolmentunneln och de två vattenverken Ringsjöverket och Vombverket. Vattennivåerna i både Bolmen och Vombsjön är i år historiskt låga för årstiden.

Företaget uppmanar sina kunder att spara på vattnet genom att duscha max tre minuter, inte låta vattnet rinna när du borstar tänderna, inte fylla poolen eller vattna i trädgården med exempelvis spridare. I Sydvattens täckningsområde finns mellan 4000 och 6000 pooler.

Uppmaningen har gett effekt, om än mindre än önskad. Målet är en minskning med 20 procent. Sydvatten skriver på sin hemsida att under maj i år minskade vattenanvändningen med fem procent och under juni med åtta procent i Sydvattens kommuner, jämfört med ett medelsnitt de senaste fem åren under samma period.

Sydvattens styrelse antog 2023 en ny strategisk inriktning som stred mot tidigare inriktning att ökad befolkningstillväxt alltid måste leda till ökad vattenförbrukning och därmed ökad produktions- och leveranskapacitet. Enligt det nya beslutet ska inriktningen ligga på en genomsnittlig minskning av drickvattenförbrukningen om två procent per år fram till 2040. För hushållens vattenanvändning motsvarar det en sänkning till 100 liter per person och dygn jämfört med dagens konsumtion som ligger på 140 liter per person och dygn. Det diskuteras också att höja taxan, alltså göra dricksvattnet dyrare.

Samtidigt kan konstateras att Sveriges VA-system är gammalt. Rörledningarna har i de flesta fall 50 år på nacken och att byta ut hela systemet blir en kostsam fråga. Det finns uppgifter på att mellan 17 och 19 procent av det vatten som rinner i vattenledningarna läcker ut i marken. Om fokus sattes in på att reparera läckorna skulle en knapp femtedel kunna rinna åt önskvärt håll. Men detta verkar inte ha prioritet i dagens VA-Sverige.  

Enligt Johan Kling finns två andra problem som gör bedömningen av situationen svår: äganderätten och bristen på kunskap.

I stort sett allt vatten i Sverige är privatägt. Staten äger en bråkdel.  Som ägare av vatten har du skyldighet att meddela om du påverkar vattenflödet negativt och du blir ersättningsskyldig om du påverkar andras äganderätt. I de flesta länder är det staten som äger vattnet, men Sverige tillhör tillsammans med Finland, Irland och några länder till undantag.

Enligt Johan Kling måste vi börja diskutera äganderätten. Vatten är flyktigt och går inte att hantera på kommunal- eller länsnivå. Äganderätten reglerades redan av de gamla landskapslagarna från medeltiden och enligt Kling är de, efter nästan tusen år, svåra att ändra på. Han ser att vi måste arbeta med andra lösningar i varje avrinningsområde.

– Att staten skulle köpa ut och äga vattnet kommer aldrig att hända, säger han.

Länsstyrelsen, berättar Kling, kan köra över äganderätten vid akut vattenbrist eftersom dricksvatten är prioriterat och en mänsklig rättighet. Ägaren får då ersättning för det. Men denna ersättning är inte budgeterad. Det kommer att handla om en kollektiv betalning för att ersätta markägaren.

Då dyker problem nummer tre upp. Bristen på kunskap menar Johan Kling skulle kunna åtgärdas om SMHI hade tillgång till mer säkra data över nyttjandet, och då skulle kunna göra bättre vattenbalanser till alla. Nu är vattenbalansberäkning i avrinningsområden svår att göra.

– Ingen har överblick över helheten, den hade vi behövt nu med förändrat klimat och ökade krav på solidaritet i hela avrinningsområdet, säger Kling.

Men vad ska förbjudas? Den enda möjligheten är att minska förbrukningen när vi ser att konsumtionen av vatten ökar och stor del av vattendragen redan har minskande vattenflöden sommartid.

Enligt Johan Kling måste det arbetas med förebyggande arbete mycket mer, förvalta avrinningsområdena klokt, laga vattenläckor i VA-systemen, öka den naturliga lagringen av vatten i våtmarker, sjöar och vattendrag och begränsa nyttjandet till en hållbar nivå.

Det som styr vår hantering är EU:s ramdirektiv för vatten, som antogs år 2000. Vattendirektivet är en gemensam europeisk lagstiftning som syftar till att skydda och förbättra kvaliteten på alla vattenmiljöer i Europa. Direktivet omfattar sjöar, vattendrag, kustvatten och grundvatten, och ställer krav på att medlemsländerna ska uppnå minst ”god status” i alla vatten.

I Sverige är det SGU, Sveriges geologiska undersökning, som mäter grundvattennivåerna. Det är SMHI som har som uppgift att mäta ytvatten och förändringar i det.

Så vad görs då nationellt för att vi ska upprätthålla vår hittills goda tillgång på vatten? Där är regeringen motsägelsefull, som i så en del andra frågor där det behövs snabb handlingskraft och en tydlig linje för att möta ökande behov. Sveriges livsmedelsproduktion är ett annat exempel på detta. Miljömål ställs mot att leva upp till landets krav på produktion och konsumtion.

Vad gäller vattentillgången vill regeringen å ena sidan riva ut dammar för att stärka den biologiska mångfalden. Å andra sidan vill regeringen uppmuntra till anläggning av våtmarker och vattendammar, fast då på andra ställen.

För att uppnå riksdagens miljökvalitetsmål Levande sjöar och vattendrag och kraven på förbättringar i vattenmiljön, som är fastställda i EU:s ramdirektiv, behövs åtgärder vidtas. Därför beslutades att alla vattenkraftstillstånd med villkor som är äldre än 40 år ska omprövas under en 20-årsperiod. Det innebär att de småskaliga vattenkraftverken ska läggas ner och dammarna ska rivas ut.

Detta har stött på patrull. Motsättningarna är stora mellan de som förespråkar vinsterna med biologisk mångfald och de som anser att annat, som kulturhistoriska värden sedan medeltiden, väsentligt komplement till elkraftsproduktion, en klar försämring av villapriser och beredskapsaspekter, väger tyngre.

På sajten ”Stoppa dammrivningarna. Bevara uppdämda vatten” går diskussionen het. Ingenjörskunskaper står mot ingenjörskunskaper. Sunt förnuft åberopas. Stämningen är lindrigt sagt upprörd. Kommuner, hembygdsföreningar och privatpersoner kräver att utrivningar stoppas, medan miljömyndigheter driver på för att uppnå EU:s miljökvalitetsmål.

Byråkratin snurrar, haltar och fastnar. Det går långsamt. Regeringen har fått införa paus av vattenkraftens omprövning flera gånger. 1 904 anläggningar anmäldes för prövning, 41 av dem har vunnit laga kraft. Av dessa har runt 20 rivits ut, varav 17 saknar registrerad effekt, och fyra är småskaliga under 1,5 megawatt. Kraftverk utan registrerad effekt rivs ut i nästan samtliga fall.

För att komma vidare beslutade regeringen våren 2026 om förordningsändringar som gör det lättare att undanta vissa vattenkraftverk och dammar från tuffa EU-krav. Detta innebär att mark- och miljödomstolar i högre grad kan väga in elförsörjning och andra samhällsintressen vid prövningen.

Regeringen gav också ett uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten (HaV) att redogöra för utvecklingen vad gäller utrivning av dammar i Sverige och vilka positiva respektive negativa effekter utrivningar kan medföra ur nationellt, regionalt och lokalt perspektiv. Uppdraget redovisades den 25 juni i år.

I slutsatsen redovisas att ”Enligt uppdraget ska positiva respektive negativa effekter av utrivningar redovisas. HaV bedömer dock att en uttrycklig uppdelning av effekterna i termer av positivt och negativt inte låter sig göras, eftersom denna typ av värdering beror på vilket perspektiv som väljs. Det är ofrånkomligt att det vid en förändring, som till exempel utrivningar av dammar, uppstår målkonflikter där olika aspekter behöver vägas mot varandra. I uppdraget redovisas därför effekterna utan värdering.”

Där står också att ”Vanliga effekter av utrivning är återställda vandringsvägar för fisk, förbättrade livsmiljöer för akvatiska organismer, naturligare flöden i sjöar och vattendrag, stärkt biologisk mångfald och minskad risk för dammhaveri.

Samtidigt kan utrivningar innebära förändrade landskapsbilder, påverkan på kulturmiljöer, förändrade rekreationsvärden, påverkan på grundvatten och brunnar samt lokala risker kopplade till erosion och markstabilitet.”

SGU är lite tydligare. De betonar att varje utrivning är unik och att effekterna på grundvattnet beror mycket på markens jordlager. Förändrade grundvattennivåer kan ändra hur eventuella föroreningar i marken rör sig. Om vattennivån fluktuerar kan föroreningar spridas lättare i marken.

Länsstyrelsen och Energiforsk uppger att riva ut dammar sänker vattennivån i dammens tidigare magasin. Detta leder till att grundvattennivån i marken närmast vattendraget också sjunker, vilket kan minska tillgången på vatten i närliggande brunnar, som till och med kan sina.

SMHI upplyser om att en damm fungerar som en buffert, som jämnar ut flöden. När en damm tas bort försvinner vattnets buffert. Detta för att sjöar och vattendrag blir känsligare för både torka och kraftiga regn. Flödet blir mer naturligt, vilket kan innebära högre flödestoppar under blöta perioder och markant lägre flöden under torra perioder.

Jordbruksverket har bland annat som uppgift att sprida kunskap om hur lantbruket ska hushålla med vatten. På jordbruksmässan Borgeby fältdagar, strax nordväst om Lund i Skåne, den 24 – 25 juni hade myndigheten en stor monter. Där fick man bland annat veta mer om projektet Kraftsamling vattenhushållning – för fler åtgärder i fält i syfte att stärka jordbrukets förmåga att hantera för mycket eller för lite vatten. Flera kurser anordnas om diken, dränering och bevattning för att lära ut mer om en framtida vattenhushållning som gör en ökad livsmedelsproduktion möjlig.

Det har handlat om att få fart på diken som vuxit igen, odla på väldränerad mark och bidra med första hjälpen för vattenanläggningar. Dammar anses fylla ett syfte som vattenreserv i jordbruket och vara en tillgång vid skogsbränder och i beredskapssyfte.

Lisa Reiter, utredare om vattenhushållning på Jordbruksverkets Miljöanalysenhet, påpekar att det inte är någon enkel ekvation.

– När det uppstår målkonflikter, när två samhällsintressen som krockar, behövs politisk styrning för att avgöra vilket intresse som ska väga tyngst, säger hon.

***

Läs även: Noa Jakubowski: Mälarvattnet droppe för droppe

Läs även: Varför är det så varmt?