Cyklisternas megalomani tar över Stockholm
Uppskrämda mot husväggarna står fotgängarna – denna tysta majoritet som fortfarande vill promenera, flanera eller strosa.
Bild: TT / Mats Schagerström
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är bra att vara ute och röra på sig. Forrest Gump sprang 2 500 mil kors och tvärs över USA. Han som kallades Stålfarfar, Gustaf Håkansson, cyklade som vitskäggig pensionär från Haparanda till Ystad, antagligen med ballongdäck, och så levde han också i nästan 102 år.
Har man som jag cyklat hela livet ligger man inte långt efter Forrest Gump. Motvinden på Irlands västkust eller Västra Varvsgatan i Malmö härdar vilken vekling som helst.
Men sådant som verkar naturligt kan bli tilltrasslat när det förvandlas till trend eller, ännu värre, politiskt omdaningsprojekt.
På väg hem från en hälsokontroll, vars utfall hade lovat mig några säsonger till, höll jag för en tid sedan på att bli nermejad av en elsparkcykel på ett övergångsställe i centrala Stockholm. Naturligtvis var det killen och tjejen på cykeln, två flamsiga sjätteklassare, som borde ha omhändertagits i händelse av vållande till annans död, men redan när sparkcykelinvasionen inleddes måste det ha stått klart att detta kunde bli målsökande drönare i händerna på gejmare utan föräldratillsyn.
Jag har bott större delen av livet på en platt plats där man cyklar året om, i ur och skur. Länge var Malmö en cykelstad för oss i vanliga kläder och utan hjälm, med hojar med som mest tre växlar. Alla Malmöbor över en viss ålder minns varvsarbetarnas trampande lämmeltåg ut mot Kockums. Det var ordning och reda och kontroll av kedjeskydd, ringklocka och baklyse. En vän till mig fick böter för att hon inte satte båda fötterna i gatan när hon stannade vid en stoppskylt.
Nu är det så att varje synpunkt, skämtsam eller småkritisk, bör förses med en gardering – nej, alla argentinska fotbollsspelare är inte slagskämpar och alla från Mellanöstern gillar inte bomber – och därför måste det redan uppenbara understrykas; jag är inte negativ till cykling utan ute efter dem som gör cyklisternas megalomani möjlig.
Det är lite som med hundar: man kan reta sig på att de kissar på ens port, men det är ägarna som är problemet.
På samma sätt som SVT numera mest gör program för bebisar håller huvudstadens trafikborgarråd på att förvandla gatunätet till en lekstuga för lymlar, som naturligtvis först borde ha avkrävts en grundkurs med trehjuling.
Någonting har blivit konstigt i stadsplaneringen när kvarter förtätas utan ljusnedsläpp, förskolor byggs på hustak, gångstråk förvandlas till cykelbanor och kvarblivna gator tas över av identitetsstörda unga män, som bytt ut sina förfalskade bibliotekskort mot körkort hos någon hygglig servicemyndighet.
Lämnade kvar på stranden, eller uppskrämda mot husväggarna, står fotgängarna, denna tysta majoritet som vill kunna promenera, flanera eller strosa. Några av dem kan ännu nynna visan om hur sakta vi gå genom stan.
Det ligger ansenlig stress i att ständigt behöva värja sig mot telefonbedragare och bakifråncyklister. Utrymmet för egoister är breddat och institutionaliserat, andras integritet och behov negligeras. Detta är en allmän samhällstendens, som börjar med mobilföräldrar och fortsätter med cyklar bland de gående, mot rödljusen, på tvären över övergångsställena. Att de kriminella barnen kör elsparkcykel under sina attentatsuppdrag framstår som fullkomligt logiskt; känslan av allmakt paras med miljödopad anonymitet.
Stadsbyggnadskontoristerna tycks hallucinera om en fotgängarfri innerstad, där nya generationer tillåts vänja sig vid trottoaråkning. På enkelriktade gator görs undantag för dem med 24 växlar. Tour de France-bågar framförs av amatörer. Elsparkarnas hårda metall slår mot oförberedda hälsenor.
Fartens eufori har frigjort människor från regler och sammanhang. Det kunde vara tvärtom, cyklandet som en möjlighet att uppleva både omgivningen och medtrafikanterna. Man kan ju lägga märke till vädret, dofterna, topografin och sin egen andhämtning. Cykellivet skulle kunna vara fint om inte andras liv slängdes in som insats.
Svensk integrationsdebatt har det senaste året övergått i en tvångsblandningsdebatt, som om samhällets problem och konflikter främst hörde hemma i boendeformerna. Alltså: nya höghus på villagatan, radhus på förortstorget.
Men den diskussion om blandning som nästan helt kommit bort är den om den pågående integrationen av fotgängare och cyklister. Trots att separation här vore att föredra, håller staden på att förvandlas till ett av politikens mest missbrukade och missförstådda broschyrbegrepp: en mötesplats.
***
