Den röda tråden som brast

Den röda tråden (2026) är en svårrecenserad bok. Utgiven på Timbro förlag, är boken debattören Fredrik Segerfeldts försök att utveckla en ny syn på rysk, sovjetisk och ukrainsk historia. Syftet är enligt författaren tredubbelt: ”Dels att klargöra att Ukraina inte är en del av Ryssland. Dels att skriva in Ryssland i den europeiska imperie- och kolonialhistorien. Och dels att visa att landet har betett sig på liknande sätt i 500 år.”

För att åstadkomma detta verkar Segerfeldt försöka visa att Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen på ett grundläggande plan är samma statsbildning. I bokens sista del skriver han att ”Redan från början hade Sovjetunionen varit ett ryskt projekt”, som om endast den ryska nationen egentligen hade någon agens. Detta stämmer inte. Att ukrainare, letter, georgier och andra folk spelade en aktiv roll i upprättandet och upprätthållandet av sovjetdiktaturen är väl beskrivet, även av svenska forskare.

Den sovjetiska nationalitetspolitiken under 20- och 30-talen, liksom svältkatastroferna i Ryssland, Kazakstan och Ukraina (Holodomor) och den Stora terrorn, uppstår till del ur konflikterna mellan nationalistiska (inklusive judiska och ukrainska) och internationalistiska grupperingar inom kommunismen. Förenklat skrivet lierade sig georgiern Stalin med de ena och utnyttjade nationella strävanden för att spela ut de övriga mot varandra; ryssar såväl som ukrainare.

Mest betänklig är därför delen om Ukraina, vars historia jämförs med de afrikanska och asiatiska koloniernas. Det är en förutsättning för att kunna hävda att Sovjetunionen i första hand var en rysk stat, och föder tanken att ukrainarna saknar del i Tsarrysslands imperialism och Sovjetunionens brott. Segerfeldt förefaller medveten om att hans framställning får konsekvenser för synen på kommunismens skuld för dessa brott, vilken han menar inte är hans avsikt att förringa. Han ger emellertid ingen fungerande lösning: för att Sovjetunionen ska kunna beskrivas på detta sätt samtidigt som kommunismen hålls skyldig till de sovjetiska förbrytelserna, krävs logiskt att man sätter likhetstecken mellan kommunismen och den ryska nationen.

I Segerfeldts skildring framstår samtidigt Ukraina i dag väsentligen som en fortsättning på 1200-talets Kievrike. Det blir en överförenkling av källmaterialet, och ger en felaktig bild av landets utveckling. Flera av de mindre märkligheter som förekommer hos författare Segerfeldt utgår från, till exempel att Krim skulle skrivas ”Krym” på ukrainska men inte på ryska, återkommer jämte andra fel. Dessa inbegriper mer kontroversiella påståenden, som de om rutenskan och rutenerna vilka Segerfeldt oegentligt jämställer med ukrainska och ukrainare. Att historiskt polska och judiska områden skildras som ukrainska är särskilt problematiskt, vilket blir tydligast i behandlingen av staden Lviv. Redan på 1500-talet, får vi veta, fanns där tryckerier och bildningsideal, vilka Segerfeldt använder för att narrativt förankra Ukraina i en västerländsk kultursfär.

Problemet är att staden då inte befolkades av ukrainare, och vid denna tid inte frambringade någon ukrainsk kulturproduktion. Lviv blir ukrainskt först efter Molotov-Ribbentrop-pakten och Sovjetunionens annektering av östra Polen. Stadens polska och judiska befolkning nästan utplånades, först av sovjetiska NKVD, sedan (efter 1941) av nazisterna, i båda fallen med ukrainskt deltagande. Här blir Segerfeldts beskrivning helt otillfredsställande.

I sociala medier skriver han att en diskussion om åtminstone Förintelsen av judarna hade ”[tagit] energi från det ämne som är bokens egentliga tema”. Detta tema går emellertid inte att separera från judarnas och polackernas öde. Det här är inte bara detaljer. Ukrainsk ovilja att erkänna agens och delaktighet i 1900-talets folkmord är en återkommande stridsfråga i Ukrainas relationer med omvärlden, inte minst med Polen och Israel.

Bokens främsta förtjänst ligger i att Segerfeldt lyfter fram Rysslands brutala expansion i Kaukasus, Centralasien och Sibirien, hur folken där underkuvades, och hur imperiet utövade sin makt. Även här blir skildringen emellertid allt för summarisk, och en riktigare bild uteblir. Trots imperialismen var den ryska samhällsmodellen inte kolonial, men till sent 1800-tal däremot i praktiken feodal. Ryssarna själva underkastades ett slaveri som ibland var mer hårdhänt än det som drabbade erövrade nationer. Motstånd möttes med överväldigande brutalitet, men förtrycket var aldrig enhetligt.

Hur hårt man drabbades av det tsarryska väldet, vilka lagar som gällde och vilka framtidsmöjligheter man hade, berodde på hur de erövrade och deras styresmän integrerades i den ryssländska aristokratin. Hur man integrerade minoritetsfolken skilde sig mycket från hur franska och brittiska imperier administrerade sina koloniala besittningar, även om expansionens metoder – vilket Segerfeldt framhäver – liknar imperialismen på andra håll. I någon mening koloniala blir maktförhållandena, kontraintuitivt nog, främst under Sovjetunionen.

Försöket att lyfta fram den ryska imperialismen i särskilt Centralasien är vällovligt, då regionen i dag träder fram med egna geopolitiska ambitioner. Det är också tveklöst att sovjetkommunismen och den ryska imperialismen har flera diskutabla band, liksom kolonialismen och den ryska imperialismen. Segerfeldts metod framstår dock som missriktad; boken har förtjänster, men dess mångfald av röriga och ohållbara resonemang är ett ohjälpligt sänke. Uppgifter som tas upp i en del kvalificeras först i en annan – och står i motsats till slutsatser i en tredje, utan att det hanteras. Motsägelsefulla sakförhållanden döljs bakom förenklingar. Den röda tråden brister, och till sist håller det inte.

Gustaf Lewander är slavist med inriktning på slavisk språkhistoria och litteratur samt analytiker specialiserad på geopolitik och internationella sanktioner.

***

Läs även: Zelenskyj – hjälte eller bara människa?

Läs även: Stig Fredrikson fastnar i Sovjetnostalgin