Ola Källqvist

Sverige producerar i dag tillräckligt med el på årsbasis, men elsystemet har blivit dyrare, mer volatilt och mindre förutsägbart. Det är inte ett tillfälligt problem, utan en direkt följd av hur energisystemet byggdes om – och av en marknadsdesign som inte värderar systemnytta.

När kärnkraften stängdes försvann inte bara elproduktion. Det som försvann var systemfunktioner som elsystemet är beroende av – och som ingen hade någon färdig plan för att ersätta.

När staten äger energibolag blir ägarstyrning energipolitik. Efter 2014 förändrades Vattenfalls strategiska inriktning på ett sätt som kom att få avgörande betydelse för Sveriges elsystem – men också för vilka beslut som blev ”affärsmässiga” att fatta.

Sverige lade ned fullt fungerande och uppgraderingsbar kärnkraft utan att ha någon sammanhängande idé om hur dess systemfunktioner skulle ersättas. Det var inte ett tekniskt misslyckande, utan ett politiskt och institutionellt vägval som tog form under 2010‑talet i skärningspunkten mellan styrsignaler, säkerhetskrav och marknadslogik.

Sverige befinner sig inte i ett tidigt skede av organiserad brottslighet. Vi befinner oss redan i nästa fas.

Påståendet att ”de superrika blivit rikare medan fem miljarder människor blivit fattigare” låter som ett faktum, men är i själva verket ett retoriskt grepp byggt på en missvisande tolkning av data. När man granskar siffrorna försvinner både dramatiken och den moraliska tvärsäkerheten.

När strukturella problem inte längre kan lösas inom ramen för befintliga system förändras politikens roll. Från att styra utvecklingen börjar den i stället förvalta berättelsen om den. Politik i ett samhälle där arbete inte längre räcker till.

Ett system byggt för arbete möter ett samhälle utan tillräckligt många jobb. När antagandet, att de flesta arbetar större delen av livet, inte längre håller uppstår problem som inte går att lösa med fördelningspolitik.