Joanna Helander: ”Det var en spontan protest”

1968 fick polska Joanna Helander ett års fängelse för att ha textat en Sovjetkritisk affisch. Sedan kom hon till Sverige och fann sitt kall. Fokus har träffat henne.

Hon befinner sig i ett hus i Bohuslän, med havet utanför, och Bo Persson, vän och medfilmare, skyndar nedför trapporna när en ringsignal förkunnar att brödet i ugnen är färdigt. Joanna Helander har som många av oss minimerat resandet under två år, och det har varit extra förargligt eftersom hennes arbete på senare tid blivit mer uppmärksammat i Polen än i Sverige.

I höstas invigdes en utställning i Warszawa med Helanders och nio andra kvinnliga fotografers bilder och vid vernissagen ringlade sig köerna långa.

Sedan blev hon en av fem nominerade till Kazimierz Kutz-priset som delades ut i Katowice i februari, uppkallat efter en av Polens främsta film- och teaterregissörer.

Joanna Helander föddes tre mil från Auschwitz, i staden Ruda, hon fängslades för sin protest mot Warszawa-paktens invasion i Tjeckoslovakien, tog sig till Sverige 1971 och började fem år senare resa tillbaka för att skildra sitt gamla hemland fångat mellan historia och modernitet, mellan systemets tvång och fantasins virvlar under ytan.

I hennes böcker, utställningar och filmer får de svartvita porträtten och miljöerna poetisk färg i skarven mellan stillastående och uppbrott.

– Sverige har varit väldigt generöst mot mig, säger hon. Redan när jag gick ut Fotoskolan i Göteborg, en tvåårig yrkesskola, fick jag det första stipendiet, vilket gav mig mod att satsa på frilansarbetet. Det märkliga är att min första bok, Kobieta, som på grund av censuren i Polen bara gavs ut i Sverige, har fått någon sorts renässans där nere. Nu ska den publiceras på polska.

Namn: Joanna Helander

Aktuell: Med prisnominering i Polen och utställning i Warszawa.

Född: 15 januari 1948 i södra Polen.

Bor: I Göteborg.

Familj: Syskon och syskonbarn.

Yrke: Fotograf, dokumentärfilmare, författare, översättare. Driver tillsammans med Bo Persson filmbolaget Kino Koszyk.

Filmer i urval: Teater Åttonde dagen (1992), Återkomster (1994), Tvillingarna från Kraków (1994), Vals med Milosz (2011), Watching the Moon at Night (2016) – alla gjorda tillsammans med Bo Persson.

Böcker i urval: Kobieta: en bok om kvinnor i Polen (1978), Gerard K – breven från Polen (1986), Planeten Fantasmagori (1994), Spår av tid (2000), Ladies looking (2019).

Boken skildrar ett vardagsliv med kvinnor i centrum; titeln betyder just kvinna. Föreställde vi oss på den tiden tillvaron bakom järnridån som jämngrå är det här i stället individerna som träder fram.

– Det var tufft att leva i ett system som klippte vingar och dödade all kreativitet. Den nya generationen polska journalister och kvinnliga fotografer intresserar sig för den här tiden, sjuttio- och åttiotalen. För dem är det naturligtvis lite exotiskt.

Hur kom det sig att du blev fotograf?

– Min mor var chef på en karamellfabrik, min far var i livsmedelsbranschen, men överkvalificerad. Han hade ett stort bibliotek. Han var intresserad av historia och tog studenten före kriget, så intellektuell stimulans fick jag från honom.

Men fotografin är svenskarnas fel, slår hon fast.

– 1964 kom fyra unga svenskar, två killar och två tjejer, till Polen på sina vespor och vi träffade dem uppe vid Östersjökusten. En av killarna gifte sig senare med min syster. När de kom till min hemstad Ruda hade de med sig kameror, bland annat en imponerande Pentax. Jag blev paff när jag såg bilderna som de tog i min hemstad, stora svartvita förstoringar, porträtt på mina släktingar, kvinnor som sopade gatan eller pojken som distribuerade mjölken.

Och det var de här alldagliga situationerna som Joanna Helander efter utbildningen i Sverige sökte sig till med sin egen kamera.

Som det heter i hennes bok Ladies Looking är det människorna som är den främsta ljuskällan i bilderna. De rymmer en intimitet som inte spär ut integriteten.

De svartvita fotona förmedlar också en stark känsla av gången tid, en annan epok.

– Jag har alltid tyckt om hantverket i mörkrummet. Det tog lång tid att acceptera att jag också måste lära mig att fotografera digitalt. Någonting försvann; en sorts meditativ inställning till fotografin. Man fantiserar nog också bättre i svartvitt. Färg tar bort någonting från ens egen tolkning.

Som student i Kraków 1968 gick hon tillsammans med sin syster och en kompis en natt ut och hängde upp en affisch med texten »Moskoviter, tassarna bort från Tjeckoslovakien«.

– För det fick jag ett års fängelse. Det var väl naivt att tro att jag inte skulle bli straffad, men det var en spontan protest. De hotade mina föräldrar, som kunde förlora sitt arbete med en dotter som var politisk fånge. När jag kom ut blev jag av med mitt studentrum och möjligheterna att studera vidare.

Det var en paranoid tid i landet; Joanna Helander har senare fått ut sin dossier från säkerhetspolisen och den är 800 sidor tjock.

Har det gett dig problem när du senare åkt tillbaka till Polen?

– Nej. Efter fem år hade de släppt mig. Däremot var det inte så lätt att komma därifrån, så jag gifte mig med en svensk. Skenäktenskapet varade i tio år och vår vänskap finns kvar än i dag.

Under flera år avskärmade sig Joanna Helander från det polska, landet var alltför kvalmigt och klaustrofobiskt, säger hon. Men 1976 reste hon dit för ett examensarbete på den svenska Fotoskolan och »genom något slags intuition« fick hon även kontakt med teatergruppen Teater Åttonde dagen.

– Det blev en stark upplevelse av en själarnas gemenskap och även förvåning över att något så fritt kunde finnas i Polen. De levde i princip som om censuren inte fanns. De levde också i en sorts kollektiv, en stark gemenskap, och det fanns en grotesk humor i deras föreställningar som tilltalade mig. De hade i sin tur kontakter med den alternativa kulturen, poeter, författare och konstnärer.

På det viset träffade hon Ryszard Krynicki, vars poesi bara kunde ges ut på underjordiska förlag, och de blivande Nobelpristagarna Wisława Szymborska och Czesław Miłosz. Många av de porträtt vi sett i svensk press av polska författare och regissörer är tagna av Joanna Helander. Vänskapen med Teater Åttonde dagen har förblivit livslång och vännen Bo Persson och hon har också gjort en långfilm om dem.

”Mina berättelser kan vara dystra eftersom det gamla systemet var livsfientligt, men det finns också så mycket livsbejakelse hos människorna. Genom humor försöker man överleva det värsta”.

Den underjordiska kulturen var trots allt vital i det repressiva systemet. De som var tillräckligt modiga eller desperata hittade möjligheter, berättar Joanna Helander. Själv var hon väldigt försiktig och under resorna dit på sjuttiotalet framkallade hon all film på sin mormors toalett.

– Senare, när Bo och jag började filma, smugglade vi ut filmrullarna på olika sätt. 1982 skickades några av dem av franska ambassaden till Sveriges Radio i Paris. Korrespondenten Knut Ståhlberg hämtade upp dem och ombesörjde att materialet kom till Stockholm för att visas i svensk tv.

Bo Perssons och Joanna Helanders film Watching the Moon at Night, om en våldsverkare dold bakom trivial vanlighet, behandlar terrorism och kopplingen mellan islamism och antisemitism. Trots att filmen har medfinansierats av SVT och visats i tio länder så vill SVT inte visa den.

– Min far kom från en tysk-judisk släkt och jag skrev en bok om honom, Gerard K, som så småningom blev radiopjäs och en film, Återkomster. En stor del av min judiska släkt mördades av nazisterna. Plötsligt upptäckte jag att ingen i min familj vågade minnas omständigheterna. Min far och hans syskon var rädda efter kriget. Ingen ville tala om det, det föll på min lott att ta tag i det och där var Bo en drivande kraft.

De håller nu på med en film om hennes släktingars undergång och om hur Tredje riket och Deutsche Bank rånade dem på allt.

Joanna Helanders bilder från polskt sjuttiotal och framåt är starka tidsdokument. I dem finns också en känsla av att allt är i rörelse.

– Det polska samhället är väldigt dubbelt, även i dag. I Sverige skrivs det inte så mycket om dess nutida rika kulturliv, men jag blir oerhört stimulerad när jag är där. Det finns fortfarande någon sorts passion. Samtidigt har man mörkmännen, abortmotståndet, domstolsväsendet som kollapsar.

Ingenting är enkelt, Polen är kluvet.

– Det finns en stark motkraft, säger Joanna Helander, och i Polen är poesin fortfarande viktig, den har en funktion i samhället. Mina berättelser kan vara dystra eftersom det gamla systemet var livsfientligt, men det finns också så mycket livsbejakelse hos människorna. Genom humor försöker man överleva det värsta.

***

Teckna din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Barbara Kubska, Joanna Helander