”Man kan bli rädd för unga människors tankegångar”

Han har hyllats för sin roman som gör upp med den politiska korrektheten. Fokus möter författaren Andrés Stoopendaal på Göteborgskrogen som har en central plats i boken.

I höstas släppte Andrés Stoopendaal sin unisont hyllade andra roman Dunning-Kruger-effekten. Titeln syftar på begreppet som beskriver att någon på grund av låg kompetens överskattar sin egen förmåga. Vad gäller Stoopendaals roman rör det sig om en tjänsteman på länsstyrelsens enhet för samhällsskydd och beredskap.

Vi träffas över en öl på den bedagade kvarters- och stamkrogen Plankan hemma i Majorna i Göteborg. Den har en central plats i boken. Boken har två rum. Parmiddagen med flickvännens godhetssignalerande vänner i 35-årsåldern samt krogen Plankan, där det allt som oftast behövs svalkande öl. I boken frekventeras den av den icke-politiskt korrekte vännen Johannes och vanliga knegare.

– Ja, knegarna har sin egen normativa värld där man inte är lika akademiskt politiskt korrekt. Här får huvudpersonen ta del av deras åsikter.

Namn: Andrés Stoopendaal

Aktuell: Med romanen Dunning-Kruger-effekten (Utgiven på Norstedts).

Född: 1981 i Colombia, uppvuxen i Lidköping och Göteborg.

Bor: Majorna, Göteborg .

Yrke: Författare, litteraturkritiker, driver podcasten Stoopendaal&Sundfelt tillsammans med psykologen Karl Oskar Sundfelt .

Hobby: Aktier .

Motto: Nihil humani a me alienum puto (Svenska: Jag tror att ingenting mänskligt är mig främmande).

Böcker: En borgerlig entropi (2016), De federala distrikten (2014), Maskerad (2011).

Recensionen i Göteborgs Posten hade rubriken »Medelålders och misslyckad i Majorna«.

– Huvudpersonen är ju misslyckad genom att han bara gett ut två böcker på eget förlag, som aldrig har recenserats. Han har svårt att förstå hur han ska skriva.

I mitten av romanen refererar huvudpersonen faktiskt till podcasten I otakt med samtiden, som drivs av undertecknad och författaren Stig Larsson. Då vi gästades av Jan Guillou sa han att när man är ung har man vanföreställningar om att skriva fint. Han underströk också att skrivande är ett jobb man ägnar sig åt disciplinerat varje dag.

– Jag kände igen mig, säger Andrés Stoopendaal. Jag har själv haft sådana pretentioner. Man vill vara en fin, en sådan som Jan Myrdal kallade författaré. När jag skrev romanen var det sådant jag tänkte på rent praktiskt. Hur ska man skriva en roman för att det ska vara läsvärt och intressant för folk?

Han debuterade 2011 med romanen Maskerad, därefter kom två prosalyriska samlingar. I alla fyra böcker finns det undertoner av makt såväl som aktivt och passivt våld. Författaren och litteraturvetaren Mara Lee skrev på instagram att Stoopendal var »en av Sveriges hårdaste författare med en distinkt relation till hat och ondska«.

Det låter mörkt?

– Ja, nästan som en förolämpning. Man kan få intrycket att jag är en hatisk ondskefull författare.

Andrés Stoopendal säger han att inte medvetet går in för mörka teman eller karaktärer.

– Men hos alla författare jag själv är intresserad av, Lars Norén, Ingmar Bergman, Stig Larsson och August Strindberg, finns mörka teman. När man börjar läsa tidigt i livet blir man marinerad i vissa universum som sedan blir nästan svåra att komma ifrån.

Är det en bildningsroman du skrivit?  

– Kanske i bemärkelsen att huvudpersonen upplever sig bli bildad av att lyssna till psykologiprofessorn Jordan B Peterson och poddaren Joe Rogan. Det leder fram till samtal och idéer i samtal med vännen Johannes. Protagonisten går från en mesig karaktär till att ta ut svängarna och bli friare i tankarna. Detsamma när han tar sig an den franske författaren Houellebecq och går in i hans tankevärld. Huvudpersonen börjar förstå hur jävla woke hans värld är. Hur den politiska korrektheten präglar hans omvärld.

En bok som i ungdomen hade stor påverkan på Andrés Stoopendaal var Brett Easton Ellis nittiotalsroman American Psycho. Easton Ellis är också en författare med en mörk distanserad kyla i sina böcker.

– Något jag tänkte på i American Psycho och som jag ville få in i min bok på något sätt var romanfiguren Patrick Batemans tal, en lång monolog i vilken han beskriver hur man ska göra världen bättre. Vi måste jobba mot miljöförstöring, se till att Afrika blir bättre, att djuren får det bättre, att vi äter mindre kött. Han sitter med sin flickvän och några punkare och håller sitt tal som i dag skulle ses som väldigt woke. Det är samtidigt roligt att han är en ondskefull psykopat. I filmen säger han »jag vill bara passa in«.

Du skriver om intersektionalitet som det centrala?

– I vulgärversionen är den en nymarxistisk förståelse av världen. Allt handlar om ett maktperspektiv. En vit homosexuell har inte lika mycket makt som en vit heterosexuell, en handikappad svart man har inte lika mycket makt som en vit etcetera.

Samtidigt präglar maktperspektivet postmodernismen hos Roland Barthes, Michel Foucault, Jacques Lacan   …

– Visst. Maktperspektivet behöver inte vara vulgärt, som att fråga sig om vissa har för mycket makt. Marx skrev ju om 1800-talets situation med barnarbete och där chefer kunde slå eller förgripa sig på anställda. Det rådde en fruktansvärd situation. En exploatering på ett helt annat sätt än i dag. Men idén om intersektionalitet blir så abstrakt och luddig att det blir en lek för intellektuella medelklasspersoner som älskar de här begreppen. Det här med intersektionalitet är inte riktigt relevanta tankegångar. Det är inga vettiga teoretiska begrepp för att beskriva verkligheten.

Som barn adopterades Andrés Stoopendaal från Colombia. Han växte upp i Lidköping invid Vänern. Han upplevde det som en idyll bortsett från att hans mor dog när han var fem. Pappan blev kvar med sonen och en äldre dotter. När han var i åttaårsåldern flyttade far och son till Göteborg. På Schillerska gymnasiet inne i stan fick han en fantastisk svensklärare i Lars Kromsten som även bröderna Peter och Marcus Birro vittnat om som betydelsefull för deras litteraturintresse.

– Han hade viktiga samtal med mig. Jag tog upp författare som Stig Larsson och Lars Norén. Lars Kromsten var oerhört beläst och introducerade mig för nya författarskap. I dag är han pensionerad, men vi har fortfarande kontakt.

Skrivmaskin. Andrés Stoopendaal har skrivit varje dag sedan
han var 14 år gammal.

Andrés Stoopendaal började läsa Stig Larsson som 16-åring. Hans pappa hade några diktsamlingar i bokhyllan.

– En dag tog han fram en bok och sa att »det här är en väldigt viktig författare«. Så jag fick mycket gratis från min pappa. Han hade också läst Lars Norén. Det var ett läsande hem jag kom ifrån. Strindberg var mycket viktig och vi hade många böcker även av honom.

Andrés Stoopendaal började skriva redan som barn och från att han var 14–15 i stort sett varje dag. 

– Jag experimenterade med olika texttyper eller vad man ska säga. Eftersom jag var oerhört influerad av film, som Tarantinos grejer, så försökte jag även lära mig att skriva filmmanus utifrån den amerikanska mallen.

Ödmjukhet är ganska bra i det här sammanhanget, det är där man landar. Andrés Stoopendaal om Dunning-Kruger-effekten.

Begreppet Dunning-Kruger-effekten har påvisats i vetenskapliga studier och beskriver hur personer som med låg kompetens tenderar att överskatta sin egen förmåga. Medan personer med hög kompetens har motsatt beteende – de underskattar sin insats jämfört med andras.

– De flesta tolkar ju Dunning-Kruger-effekten som »min chef är så jävla dålig, helt kass men fattar det inte«. Samtidigt är det väldigt svårt att bedöma sin egen kompetens för jag har ju bias inför mig själv. Det är vad Dunning-Kruger-effekten går ut på. Ödmjukhet är ganska bra i det här sammanhanget, det är där man landar.

Den vanliga tankegången är att den obildade massan är ett lätt offer för propaganda.

Men du anser som franska filosofen Jacques Ellul att den bildade medelklassen är mer mottaglig?

– Det finns ett intressant stycke där han beskriver att de intellektuella i samhället, den övre medelklassen, är de mest sårbara för propagandan, som ju finns i alla sociala kanaler. Han finner tre anledningar. 1) De intellektuella absorberar oerhört mycket information. 2) De intellektuella känner också att det är viktigt att ha en åsikt om varje viktigt ämne. 3) De ser sig som fullständigt kapabla att själva bedöma vad som är sant och osant.

Det här gör denna grupp mer sårbar för opinionsbildning?

– Om du tar de här marxistiska strukturalistiska idéerna som föddes i Frankrike på sextio- och sjuttiotalet hos Marcuse och Foucault så »macdonaliserades« de tankegångarna av amerikanska universitet och exporterades sedan tillbaka till Europa. Nu tycker unga killar och tjejer i Sverige att det är bra med intersektionalitet, kritisk teori och särskilt kritisk rasteori. Men funderar man på om de här tankegångarna verkligen är bra för samhället så kan man bli rädd, eller hur? 

***

Text: Cyril Hellman

Toppbild: Sören Håkanlind