»Jag skulle döda igen«

Han formar sina smala händer som ett hjärta och säger:
–Jag skulle göra det igen i samma situation.
Janne Tuomela, 32, befinner sig i ett fönsterlöst besöksrum på Kronobergshäktet när Fokus träffar honom.
Han har kallats den leende styckmördaren efter att under en häktningsförhandling ha lett stort in i fotografernas kameror.

– Det var en sluten rättegång men fotograferna kunde stå i dörren och fotografera. Jag skrattade eftersom jag tyckte att det tydligt visade att rättssamhället inte fungerar, säger Janne Tuomela.
Han dömdes till livstids fängelse för att ha mördat sin sambo och några dagar senare styckat henne med en japansk trädsåg medan deras två barn, 1 och 3 år, var på dagis.

Det är ett av de kallsinnigaste och ovanligaste mord som begåtts i Sverige. Dels för att det är sällsynt att styckmord utförs av en tidigare ostraffad person, dels för att Janne Tuomela håller fast vid att han mördade för att rädda sina barn – en barmhärtighetshandling.

Nu ska Janne Tuomela överklaga till Högsta domstolen. Förhoppningen är att han ska få ett tidsbegränsat straff. Senast måndagen den 28 augusti ska handlingarna vara inlämnade. Han är medveten om att chansen är liten.

– Men jag tycker att mitt fall ska utredas igen. Mina vittnen har inte fått komma till tals och jag fick knappt någon tid att förklara, säger han.

Av sina vänner beskrivs Janne Tuomela som en manisk djurvän med livssynen att människan gör mer skada än nytta.

– Redan som åttaåring var min dröm att prata djurspråk. Jag ville vara en jaguar, säger Janne Tuomela.

Han ler mycket. Nästan lite fnissigt. Han berättar detaljrikt om hur han blev kär i Linda. Hon kom från Australien men hade precis som Janne Tuomela släktingar i Finland.

– Hon var en världsmedborgare precis som jag. Hon var som en filmstjärna och alla ville vara i hennes närhet.

En kort tid senare flyttade han till Australien. De fick två barn. Enligt Janne började problemen tidigt.

Flera av Lindas anhöriga har bedyrat att hon var en bra mamma.

Janne hävdar att hon hade kraftiga humörsvängningar och var en fara för sina barn.

– Vissa dagar när jag slutade tidigt från jobbet brukade jag smyga utanför ytterdörren. Och det tog aldrig lång tid innan jag hörde barnen gråta. Hon var som en bomb som var på väg att explodera, säger han.

I december 2005 flyttade de till Sverige eftersom barnomsorgen var bättre här. Janne började jobba som personlig assistent igen.

– Men hennes humörsvängningar fortsatte. Och så kom kvällen då hon sa att hon skulle flytta till Finland med barnen utan mig. Jag blev desperat.

De flesta hade tagit barnen och lämnat henne eller låtit Linda resa. Men Janne Tuomela drack några drinkar, tog en stekpanna och en kniv, och gick in i sovrummet.

– Jag älskade henne fortfarande. Det enda smärtfria sättet var att använda trubbigt våld och det var meningen att hon skulle gå från sömn, till medvetslöshet och sedan död.

Det gick inte som Janne Tuomela planerat.

– Jag träffade med stekpannan men den gick sönder. Gjutjärnspannor är tyvärr inte så stabila som man kan tro.

Linda vaknade och Janne tog kniven och högg. Linda lyckades resa sig och ta sig ut i hallen där hon ramlade. Janne lade sig på henne tills hon slutade andas.

Sedan städade han och drog ut henne på balkongen.

– Då förstod jag att det enda sättet att få ut henne ur lägenheten var att dela kroppen. På kvällen såg jag att Lidl sålde japanska trädsågar på rea.

Han försökte iscensätta att Linda hade försvunnit och tog kontakt med vänner för att efterlysa henne. Efter styckningen åkte han till sjön Yngern för att dumpa kroppsdelarna. Men han upptäcktes och ett par dagar senare greps han av polisen.

Ångrar du dig?

– För den natten ser jag ingen annan utväg. Men jag borde ha gjort andra val tidigare.
Saknar du henne?

– Ja, hon var en underbar människa när hon mådde bra. Och hon älskade mig. Första natten sa hon att jag kunde göra allt jag ville om jag bara bestämde mig för något.

För första gången rinner en tår längs kinden. Svårt att säga om den är äkta, men han gråter.

– Vilket ju senare skulle bevisas, tillägger han.

Ser du dig själv som psykiskt frisk?

– Ja, men jag har levt med skräcken för mina barns säkerhet i alla fall ett och ett halvt år. Jag var desperat.

Är du psykopat?

– Psykopater har inte medkänsla för ­andra människor. Jag har valt ett yrke som handlar om omsorg.

När det inte gick som planerat, varför backade du inte?

– Jag hade bestämt mig för att om jag påbörjade det måste jag avsluta det. ­Annars skulle jag bli inlåst och hon vara ensam med barnen. Det skulle vara det säms­ta scenariot.

Har inte barnen på ett sätt förlorat er båda nu?

– Jo, men de lever. Jag värderade mina barns säkerhet högre än ett brottsstraff.

Oavsett hur Högsta Domstolen beslutar vet Janne Tuomela att han kommer tillbringa många år i fängelse. Inte heller för det visar han någon ångest.

– Nu kan jag göra det jag aldrig haft tid med, läsa och studera. Jag kommer fortfarande att vara ung när jag kommer ut, säger han och ler.

Fotnot: Linda heter egentligen något annat.