Regelverk och institutioner har vi i vissa fall för att förbjuda eller påbjuda vissa handlingar, i andra bara för att göra vissa handlingar eller utfall mer eller mindre sannolika. De nya budgetregler som antogs vid mitten av 1990-talet hör huvudsakligen till den senare kategorin. Genom att öka transparensen och långsiktigheten i budgetbeslutet minskar man risken för en okontrollerad statsskuldsutveckling med åtföljande förlust av ekonomiskt handlingsutrymme och konflikter mellan generationer. Man måste dock ha klart för sig att det inte finns något i budgetregelverket som omöjliggör en oansvarig finanspolitik. Riksdagen och regeringen har även efter reformen ett betydande handlingsutrymme, och på något annat sätt kan det inte vara.
Idén bakom regelverk är att det ska vara någorlunda trögrörligt. Om man kan ändra reglerna så snart de utgör ett hinder för vad som på kort sikt kan te sig attraktivt, saknar de värde som förtroendeskapande instrument. Å andra sidan måste det vara möjligt att ändra dem om det har skett sådana förändringar i samhället att de blir dysfunktionella. Som så ofta i samhällsbyggandet handlar det om ett avvägningsproblem.
Kriser utlöser ibland diskussioner om regeländringar. Det är naturligt; så länge regelverket fyller sin funktion i en någorlunda överraskningsfri miljö, upplever man inget behov av att ändra något. Så var det med budgetreformen på 1990-talet. För andra gången på relativt kort tid skenade statsskulden, och när undertecknad i en rapport i december 1992 (Ds 1992:126) visade att en väsentlig del av förklaring sannolikt låg i en svag budgetprocess, framstod det som rimligt att ge upp en del av handlingsfriheten till förmån för den finansiella stabiliteten.
För närvarande råder något som kan rubriceras som en politisk kris. Eftersom statsbudgeten är ett av regeringens viktigaste politiska instrument, har diskussionen också kommit att handla om reglerna för budgetbeslut i riksdagen. Jag har tidigare (DN Debatt 26.9) fört fram möjligheten att lagfästa den praxis som sedan decennier råder i riksdagens omröstningar, nämligen att man i den successiva eliminationsprocessen lägger ner sin röst när man har förlorat en omröstning på vägen mot den avgörande omröstningen. Detta kritiseras i Fokus i en artikel av Mikael Odenberg, som hävdar att det skulle innebära en radikal förändring. Det är märkligt ställningstagande. Praktiskt taget hela det politiska Sverige har kritiserat Sverigedemokraterna för att de inte respekterade praxis vid omröstningen den 3 december och lade ner sina röster efter den inledande omröstningen, där deras förslag förlorade mot de borgerliga partiernas alternativ. Men praxis är ju ekvivalent med att man bara ska ha en röst.
Som jag också har påpekat kan man rationalisera beslutsproceduren, om man skulle välja att institutionalisera den praxis som det stora flertalet stöder. Om man bara har en röst, blir den successiva eliminationen överflödig, och man kan lika gärna rösta om alla alternativen samtidigt. Det alternativ som stöds av flest ledamöter blir det vinnande. Detta är ingen radikal förändring; detta är precis vad vi har tillämpat under många år.
Än mer svårförståelig blir Odenbergs kritik av den så kallade paketbeslutsmodellen, alternativet att rösta om hela budgeten i ett enda beslut. Han kallar den ”en exempellös överföring av makt från riksdagen till regeringen”. De borgerliga partiernas argumentation under den gångna mandatperioden har ju byggt på precis den tanken, och Odenberg förefaller själv stödja den linjen när han kritiserar oppositionens ingrepp i budgeten. De borgerliga partierna har visserligen fel i sak när de hävdar att det skulle vara en etablerad praxis att inte ändra i budgeten, eftersom samtliga regeringar mellan 1994 och 2010 hade majoritetsstöd för budgeten i riksdagen, men man kan ju ändå föra fram principen som ett alternativ. Mitt enkla förslag har varit att riksdagen borde undersöka vilken inställningen i riksdagen är till att välja paketbeslutsmodellen. Om det inte finns ett brett stöd för den i riksdagen, faller den, och då bör ingen regering bli upprörd över att oppositionen inte respekterar den. Den infekterade debatten under den gångna mandatperioden framstår som helt onödig.
Riktigt förbluffande blir Odenberg när han mot slutet av sin artikel övergår till att argumentera för majoritetsval. Om begränsade ändringar av riksdagsordningen rörande beslutsregler och budget anses ”radikala”, då är en övergång till majoritetsval närmast att klassa som revolution. Det är ytterst svårt att se varför begränsningar i riksdagens handlingsfrihet skulle vara mer omvälvande än en deformering av folkopinionens avtryck i riksdagen, vilket är just vad majoritetsval innebär.
Om vi har varit framgångsrika med reformeringen av budgetprocessen i Sverige, beror det på att vi inte föll frestelsen att genom något alexanderhugg söka lösa alla problem på en gång utan i stället systematiskt gå igenom budgetprocessens svagheter – det rörde sig om 10-15 stycken – och rätta till dem en efter en. Så bör vi också gå tillväga med de svagheter i riksdagens beslutregler som nu har kommit till synes.
GÄSTSKRIBENT Per Molander är generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen och tidigare departementsråd vid Finansdepartementet.
SVAR DIREKT: ”Jag ser ingen politisk kris, jag ser en regeringskris”, skriver Mikael Odenberg i sin slutreplik.
Odenbergs inledande kolumn finns att läsa här: "Valhänt från höger till vänster".
Regelverk och institutioner har vi i vissa fall för att förbjuda eller påbjuda vissa handlingar, i andra bara för att göra vissa handlingar eller utfall mer eller mindre sannolika. De nya budgetregler som antogs vid mitten av 1990-talet hör huvudsakligen till den senare kategorin. Genom att öka transparensen och långsiktigheten i budgetbeslutet minskar man risken för en okontrollerad statsskuldsutveckling med åtföljande förlust av ekonomiskt handlingsutrymme och konflikter mellan generationer. Man måste dock ha klart för sig att det inte finns något i budgetregelverket som omöjliggör en oansvarig finanspolitik. Riksdagen och regeringen har även efter reformen ett betydande handlingsutrymme, och på något annat sätt kan det inte vara.
Idén bakom regelverk är att det ska vara någorlunda trögrörligt. Om man kan ändra reglerna så snart de utgör ett hinder för vad som på kort sikt kan te sig attraktivt, saknar de värde som förtroendeskapande instrument. Å andra sidan måste det vara möjligt att ändra dem om det har skett sådana förändringar i samhället att de blir dysfunktionella. Som så ofta i samhällsbyggandet handlar det om ett avvägningsproblem.
Kriser utlöser ibland diskussioner om regeländringar. Det är naturligt; så länge regelverket fyller sin funktion i en någorlunda överraskningsfri miljö, upplever man inget behov av att ändra något. Så var det med budgetreformen på 1990-talet. För andra gången på relativt kort tid skenade statsskulden, och när undertecknad i en rapport i december 1992 (Ds 1992:126) visade att en väsentlig del av förklaring sannolikt låg i en svag budgetprocess, framstod det som rimligt att ge upp en del av handlingsfriheten till förmån för den finansiella stabiliteten.
För närvarande råder något som kan rubriceras som en politisk kris. Eftersom statsbudgeten är ett av regeringens viktigaste politiska instrument, har diskussionen också kommit att handla om reglerna för budgetbeslut i riksdagen. Jag har tidigare (DN Debatt 26.9) fört fram möjligheten att lagfästa den praxis som sedan decennier råder i riksdagens omröstningar, nämligen att man i den successiva eliminationsprocessen lägger ner sin röst när man har förlorat en omröstning på vägen mot den avgörande omröstningen. Detta kritiseras i Fokus i en artikel av Mikael Odenberg, som hävdar att det skulle innebära en radikal förändring. Det är märkligt ställningstagande. Praktiskt taget hela det politiska Sverige har kritiserat Sverigedemokraterna för att de inte respekterade praxis vid omröstningen den 3 december och lade ner sina röster efter den inledande omröstningen, där deras förslag förlorade mot de borgerliga partiernas alternativ. Men praxis är ju ekvivalent med att man bara ska ha en röst.
Som jag också har påpekat kan man rationalisera beslutsproceduren, om man skulle välja att institutionalisera den praxis som det stora flertalet stöder. Om man bara har en röst, blir den successiva eliminationen överflödig, och man kan lika gärna rösta om alla alternativen samtidigt. Det alternativ som stöds av flest ledamöter blir det vinnande. Detta är ingen radikal förändring; detta är precis vad vi har tillämpat under många år.
Än mer svårförståelig blir Odenbergs kritik av den så kallade paketbeslutsmodellen, alternativet att rösta om hela budgeten i ett enda beslut. Han kallar den ”en exempellös överföring av makt från riksdagen till regeringen”. De borgerliga partiernas argumentation under den gångna mandatperioden har ju byggt på precis den tanken, och Odenberg förefaller själv stödja den linjen när han kritiserar oppositionens ingrepp i budgeten. De borgerliga partierna har visserligen fel i sak när de hävdar att det skulle vara en etablerad praxis att inte ändra i budgeten, eftersom samtliga regeringar mellan 1994 och 2010 hade majoritetsstöd för budgeten i riksdagen, men man kan ju ändå föra fram principen som ett alternativ. Mitt enkla förslag har varit att riksdagen borde undersöka vilken inställningen i riksdagen är till att välja paketbeslutsmodellen. Om det inte finns ett brett stöd för den i riksdagen, faller den, och då bör ingen regering bli upprörd över att oppositionen inte respekterar den. Den infekterade debatten under den gångna mandatperioden framstår som helt onödig.
Riktigt förbluffande blir Odenberg när han mot slutet av sin artikel övergår till att argumentera för majoritetsval. Om begränsade ändringar av riksdagsordningen rörande beslutsregler och budget anses ”radikala”, då är en övergång till majoritetsval närmast att klassa som revolution. Det är ytterst svårt att se varför begränsningar i riksdagens handlingsfrihet skulle vara mer omvälvande än en deformering av folkopinionens avtryck i riksdagen, vilket är just vad majoritetsval innebär.
Om vi har varit framgångsrika med reformeringen av budgetprocessen i Sverige, beror det på att vi inte föll frestelsen att genom något alexanderhugg söka lösa alla problem på en gång utan i stället systematiskt gå igenom budgetprocessens svagheter – det rörde sig om 10-15 stycken – och rätta till dem en efter en. Så bör vi också gå tillväga med de svagheter i riksdagens beslutregler som nu har kommit till synes.
GÄSTSKRIBENT Per Molander är generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen och tidigare departementsråd vid Finansdepartementet.
SVAR DIREKT: ”Jag ser ingen politisk kris, jag ser en regeringskris”, skriver Mikael Odenberg i sin slutreplik.
Odenbergs inledande kolumn finns att läsa här: ”Valhänt från höger till vänster”.
