»Vi behöver förstå de egoistiska motiven att uppnå status«

– Utifrån de som vi har träffat och de som har dödats kan vi se vissa mönster. Det är främst unga män från storstadsregionerna, oftast är de födda i Sverige eller så kom de hit med sin familj när de var små. Det är sällan man ser ensamkommande flyktingbarn i den här gruppen. Det gemensamma är identitetsförvirringen, att de känner att de varken hör hemma i Sverige eller i föräldrarnas ursprungsland och att det finns ett starkt avståndstagande från samhället.

I Sverige förklaras radikaliseringen ofta med segregation och utanförskap medan forskning i Storbritannien visar att många av dem som stöttar jihadism har det gott ställt och är relativt välutbildade. Hur ser det ut egentligen?

– Inte sällan kommer de från stabila familjeförhållanden och visst finns det högutbildade i den här gruppen även i Sverige. Man ser också att en del har varit politiskt aktiva och engagerade mot exempelvis diskriminering, men att de känner att den vägen inte fungerar. Samtidigt är känslan av utanförskap utbredd, likaså den psykiska ohälsan. Undersökningar har visat att ångestkänslor är vanligare bland dem, i Holland och Frankrike finns siffror som visar att 40–60 procent är deprimerade och känner ångest. Många lever med våld i hemmet eller med föräldrar som är traumatiserade och har psykologiska sjukdomar.

Hur stor roll spelar själva religionen?

– Om man inte känner sig hemma i det svenska och inte har någon riktig anknytning till föräldrarnas hemland kan den religiösa identiteten bli den enda som återstår. Då anammar man det muslimska med hull och hår och blir som nyfrälst – för det är ofta nyfrälsta det handlar om – omfamnad av ett syster- och brödraskap. Man hittar tillhörighet. Om föräldrarna har varit traditionellt troende eller inte troende alls blir det också lätt för organisationerna att rekrytera och manipulera de unga genom att skapa en konflikt mellan generationer och köra in en kil i familjen. Det blir lättare för dem att bryta upp då.

Vad är det annars som lockar?

– Att ansluta till kampen i Syrien och Irak ses som en möjlig utväg ur allt elände. De söker efter en gemenskap, en struktur. Meningen med livet. Känslan av att vara delaktig i någonting stort. Jihad är ett paraply av en massa olika drivkrafter och där behöver vi också förstå de privata, egoistiska motiven om att uppnå status. De liksom regisserar sina egna actionfilmer och vill i sociala medier visa upp för världen hur bra allting är.

Hur kan samhället förhindra det här?

– Vi måste sluta förenkla, det finns så många olika orsaker. När mina kolleger i Holland berättade att över hälften var kända inom socialtjänsten och psykiatrin inser man också att vi måste bli bättre på att fånga upp sårbara individer i ett tidigt skede. Här behövs mer forskning men redan nu har vi ett hum om hur man upptäcker personer som befinner sig i riskzonen.