Antisemitismen på Odenplan visar att vår strategi har havererat
Sveriges ambition att vara en tolerant demokrati tolkas som svaghet av islamisterna.
Toppbild: TT
Hizb ut-Tahrir uppträder på Odenplan i Stockholm. Den antisemitiska organisationen grundades 1953 och vill införa gudsstat. En vecka efter Hamas terrorattack på Israel gapas det i Vasastan. Om att utrota judar. På andra offentliga platser firas den också, Hamas massaker på judar.
Eli Göndör skrev 2017 boken: ”Religionskollision: Majoritet, minoritet och toleransens gränser”, Timbro. Förutom klass, kön och religion finns frågan om majoritetskultur. Människor som kommer från en majoritetskultur har inte minoritetskulturens vana att anpassa sig, är den långa textens korta mening.
Minoriteter har med Göndörs ord i Fokus (9/12–16) ett ”kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den som tvärtom har sin identitet i en majoritetstatus, med dominansposition, försöker gärna förändra normer till sin fördel. Är man inte van att vara minoritet men har hamnat i en sådan, varför inte slå på stort och satsa på ”minoritetens tyranni”? Det faller sig trots allt naturligt när man företräder en majoritetskultur. Det har skett i Sverige, när judar hotas av islamister.
De flesta svenskar vet att Sverige är en majoritetskultur. Den dominerande erfarenheten av att vara svensk är homogen. Den erfarenheten behöver absolut inte, ska kanske helst inte, vara uttalad. Men den nyanlände möter en svensk tystnadskultur, inlärd från barnsben, och att försöka diskutera den… är bara osvenskt.
Så det är inte märkligt om den nyanlände från en majoritetskultur tror att tystnaden i Sverige är ett minoritetsbeteende. Men det är den inte. Tystnaden är ett fenomen hos en kultur som sen Gustav Vasa satt en ära i att inte behöva orda om vad som gäller. Som det är i en majoritetskultur.
Så, en osvensk fråga, hur ska gudsstatens utsända förstå Sverige?
Som detta: att låta tveksam anses i Sverige som ett tecken på eftertänksamhet, att visa tecken på att vara plågad är ett tecken på inkännande, att uppträda naivt ett tecken på att man inte förhäver sig. Ordet ”men” är ett tecken på att vara insiktsfull, att kalla någon ”klok” är en utmärkelse och att vara ett offer en hedersutmärkelse.
Klok, ödmjuk och tacksam är svenska paradord. Men hur står de sig i mötet med dominanskulturens önskan om att förändra normer till sin fördel? I mötet med hedersvåld? Med terrorism? Med antisemitism?
Inte alls.
Integrationspolitik fick ett tag passera som ett bra kompromissord, men när allt kom omkring: vad fanns det att kompromissa om?
Den svenska majoritetskulturen är svalt överlägsen, van att under århundraden inte utmanas. Och gjorde den det, gick vi ut i krig. Det har vi slutat med, sedan Karl XIV Johan gjorde klart att det var en dålig idé.
För ett tag sedan höll vi på med personkemi och tyst kunskap, men det har vi också slutat med. Och öppna hjärtan, kära nån, man är väl inte politiker heller? Egentligen har den svenska majoritetskulturen sedan länge arbetat efter linjen att resten av världen ska upptäcka den moderna svenska linjens överlägsenhet.
Nu tycks vi vara förbryllade över att vår strategi havererat och att, om den ska kallas strategi, inte ens uppfattas av gudskrigarna. Vår ambition att vara ett tolerant demokratiskt rättssamhälle ger för islamisten ett betydande intryck av – svaghet.
Så där står två majoritetskulturer, den ena beredd att hylla våld för att nå sina mål. Den andra, den svenska, så övertygad om sin förträfflighet att den hellre rättfärdigar våldsbrott än försöker sätta emot. Ja, juridiken är ju anno datzumal och polisen på konferens.
Jag ser för mig hur mina morföräldrar går över Odenplan på väg mot sina jobb på folkskolan Matteus. De skulle inte förstått vad som skreks i megafonerna och de skulle inte ha en aning om vad jag menat med det jag skriver här.
Den nya tiden är här nu.
***
