Är din chef psykopat? Fråga en ryss i din närhet

"Västerlandet har, på ganska goda grunder, beundrat sig själv i ett par tusen år. Vi är så självsäkra att vi odlar självkritik, eller rent av självförakt, som ett slags självmedicinering."

Det har varit – kanske är – en lönsam genre att spela på den allmänmänskliga känslan att folk inte är riktigt kloka. Det är därför saker inte är som de borde. Chefen är psykopat, mamma är narcissist, barnen är skärmberoende och brorsan tindermissbrukare.

»Elva tecken på att du dejtar en psykopat.« »Är ditt barn på spektrumet? Sju ledtrådar.« »Så vet du att din man blivit porrberoende under pandemin.« Hela listan.

Att även Vladimir Putin omedelbart skulle tryckas in i det där schemat sa sig själv och, det är klart, på listan över de elva tecknen på att man dejtar en psykopat skulle »invaderar Ukraina« komma rätt högt upp. Men diagnosticeringen av omvärlden säger ändå mest om oss själva.

Jag skrev »allmänmänskliga«, men misstänker att »västerländska« kunde duga nästan lika bra. Ett par saker i själva anslaget är trots allt kulturtypiska.

En är förstås den självklara självupptagenheten. Hur världen egentligen bara är relevant som en spegling i det egna medvetandet och varje person bara intressant som en påverkan på det egna jaget. Oftast som ett störande moment eller ett besvär. Vi lyckliga västerlänningar har alla huvudrollen i filmen »Livet« och om rullen inte är så bra som vi hade hoppats, beror det på biroller som tar för mycket plats, på taskiga motspelare och spåniga statister.

Men västerländskt är också något som på ytan kan verka vara en motsägelse: det ständiga tvivlet och ifrågasättandet av oss själva. Den här texten är ett typiskt exempel. Den är ännu en drapa om vad som egentligen är fel med vår kulturkrets. Det går tretton på dussinet.

Har man för vana att ständigt gräva ner sig i sig själv ligger alltid självföraktet runt hörnet. Det är inget särskilt avancerat med det. Skulle man äta hummer varje dag, tre gånger om dagen, kommer man till slut att få kväljningskänslor av ännu en klo.

Det är en paradox, men bokstavligen: motsättningen är skenbar. Västerlandet har, på ganska goda grunder, beundrat sig själv i ett par tusen år. Det har resulterat i en grundläggande självsäkerhet. Vi drivs inte av revanschism mot gamla oförrätter, eller ett kroniskt hävdelsebehov. Vi är så självsäkra att vi skäms för det, så vi odlar självkritik, eller rent av självförakt, som ett slags självmedicinering.

Det är det här som blommar ut när Ryssland startar krig. Å ena sidan de elva tecknen på att Putin är psykopat, för vi kan inte föreställa oss ett tankesätt som är så skilt från vårt. Å andra sidan de oändligt många tecknen på att det är något fel på oss.

Vi är svaga och naiva. Vi är självupptagna (som i den här kolumnen) och »fredsskadade«. Vi har glömt bort vårt kollektiva ansvar och skulle inte ens klara en eftermiddag utan el och parmesan.

Jag är en aning kluven till självspäkandet. Å ena sidan kan det få en gammal försvarsminister att kräva att varenda ryss ska slängas ut ur landet och en nuvarande kulturminister att på sitt vekt riktningslösa sätt försvara beslut om att förbjuda vissa tv-kanaler. Censur, alltså. Det får, kort sagt, en del att dra slutsatsen att väst måste bli mer som Ryssland, för att inte gå under. Å andra sidan ser jag i detta bottenlösa frossande i våra egna svagheter en tydlig styrka.

Vore vi räddningslöst förlorade i vår naivitet och dumhet, skulle vi inte kunna kosta på oss att vältra oss i våra svagheter och misstag.

Till och med kriget förvandlas till en inre resa i vår del av världen. Det är enerverande och upplyftande. För bara vinnare har råd att tvivla, även när det är allvar.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Nuremberg chronicles - Flagellants