Alfred-och-Emil

Arvet efter Centerns gaypionjärer lever

Hur Centern gick från grönt till regnbåge är oklart, skriver Johan Hakelius.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Tror ni att Alfred var gay? Emils Alfred, alltså.

Det kan förstås finnas alla möjliga andra skäl till att han aldrig riktigt fick det att fungera med Lina och Linas svartsjuka mot Emil behöver inte betyda något. Men man undrar ändå, med tanke på Centern.

Dick Erixon och Andreas Carlgren var först. Det är inte så länge sedan. Det krävde en hel del mod. Andreas Carlgren blev den första öppet homosexuella riksdagsledamoten. Dick Erixon var visserligen ett ständigt skoskav för partiledningen, särskilt när Olof Johansson toppade, men att vara gay och centerpartist var på den tiden en avvikelse utöver att gilla Öresundsbron, eller umgås på Timbro.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Sedan dess har Dick Erixon blivit sverigedemokrat och Andreas Carlgren har försvunnit in i relativ anonymitet. Men arvet efter Centerns gaypionjärer lever.

Exakt hur Centern gick från grönt till regnbåge, från plog till pride, har, så vitt jag vet, aldrig utretts. Men en del av förklaringen måste vara att Carlgren, som den förste öppet homosexuelle riksdagsledamoten, fick ikonstatus i gaykretsar. Han blev en återkommande omslagspojke i hbtq-tidningen QX, välsedd gäst på gayklubbar och Pridefestivaler och det smittade av sig på bilden av hans parti.

Hur det än skedde är det – som så mycket annat med Centern, från partiets enorma förmögenhet till dess förvandling till liberal kamporganisation – en unik historia. Det finns agrarpartier i många länder, men de ligger tyvärr oftast närmare Qatar än QX i sin syn på samkönad kärlek. Centern var inget undantag för 25 år sedan, men mycket har alltså hänt sedan dess.

Det är det här som gjorde partiledarkandidaten Daniel Bäckströms aningen svävande svar om att viga samkönade och om att gå främst i pridetåget, till skarp ammunition för internt krypskytte. Och det är det saken handlar om när Patrik Oksanen, ett annat starkt centernamn, skriver om smutskastning och fulspel och publicerar en konversation han haft med Frank Hojem, centerpartist, kommunikationschef på SEB och gammal kollega till Elisabeth Thand Ringqvist.

Hojem, menar Oksanen, driver en ojuste kampanj mot Bäckström bakom kulisserna med gayfrågan som vapen. Och Frank Hojem är inte vem som helst, utan ena halvan av ett powerpar, eftersom hans man är chef på miljödepartementet.

Man kan förstås vända på saken och säga att det bedrivs kampanj mot Elisabeth Thand Ringqvist också. Det finns något som heter ”fag hag” i gaykretsar och även om ingen vill vara så uppenbar att de använder termen, börjar Thand Ringqvist puttas in i det facket.

En ”fag hag” är alltså en kvinna som nästan uteslutande hänger med bögar. Det var ett skällsord till att börja med, men har med tiden, precis som begreppet bög, snarare blivit en hedersutmärkelse. Men det är inte säkert att centerpartister i gemen hängt med ända dit, trots sin regnbågsvandring. Det finns nog anledning för Thand Ringqvist att be sina samkönade anhängare att ta det lilla lugna, inte av homofobiska skäl, utan därför att ett partiledarskap behöver verka ha lite bredare bas än så, till och med i Centern.

Hur det än är har Centerpartiets partiledarskifte, kanske lite oväntat, lyft fram partiets fascinerande förvandling just i inställningen till sexuella läggningar och könsidentiteter. Ännu på nittiotalet var sinnebilden för en centerpartist en stadig tant i blommig klänning, med famnen full av nybakade bullar. Eller en spolformad, kepsbärande herre, med mullbänk och plattfot. Nu är det snarare en spolformad herre i blommig klänning.

Alfred har blivit gay. Det är det som gör Centerns interndebatt så infekterad.

Text:

Toppbild: TT