Att bränna koraner är en rättighet

Att neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd är fel. Yttrandefriheten går före ordningslagen.

Min fru och jag satt för några veckor sedan och diskuterade lite kring vad vi ska ta oss för på Valborg. Kanske tända en brasa? Det brukar vi ju göra varje år. Båda var upprörda över den senaste tidens händelser då våldsverkare bränt polisbilar och kastat sten för att de känt sig kränkta. Vi funderade på om det inte var dags att bränna lite trycksaker på bål. Vi brukar ju elda varje år, och det är svårt att få igång brasan utan att använda lite tidningar eller annat papper innan elden tagit sig. Men kanske skulle vi manifestera lite samtidigt.

Det sluttande planet mot inskränkningar i yttrandefriheten har sannolikt fått många helt vanliga medborgare att fundera på om man inte skulle ta och elda upp en massa obehagliga idéer. Inte för att förbjuda dem, men för att markera vad vi har rätt till och inte.

En irriterande, men ändå fascinerande, del av det vi tog upp vid köksbordet handlade om det faktum att media, som så ofta, valt att uteslutande fokusera på kravallerna som om de som utfört våldet vore helt utan ansvar. Ansvaret i rubriksättningar och vinklingar har bara legat på att den högerextreme partiledaren Rasmus Paludan provocerat fram våldet.

Paludan är en herre som valt att hålla demonstrationer i enlighet med svensk lag, där han, i enlighet med svensk lag, har önskat bränna koraner. En bok som är viktig för många muslimer, men totalt oviktig, ja till och med obehaglig, för många ickemuslimer. Det är det som är det fina med yttrandefrihet, demonstrationsrätt och mötesfrihet. Vem som helst får yttra vad som helst. Vem som helst får demonstrera för, eller emot, vad som helst och det är skyddat i vår grundlag. En grundlag som tjänat oss väl får man säga. Det har gått bra för västerlandets demokratier – betydligt bättre än för diktaturerna i Mellanöstern, oavsett om de är sekulärt totalitära eller islamistiska.

Ändå hörs nu högljudda röster för att bekämpa yttrandefriheten. I praktisk handling har det redan skett. Lokala polischefer runt om i landet har nekat demonstrationstillstånd för Paludan, med motiveringen att det går att göra så inom ramen för ordningslagen. Men det är ingen grundlag. Och det ska det heller inte vara. Människor i en demokrati måste tåla att bli förbannade. De som inte gör det, utan hemfaller åt våld för att någon annan retar upp dem, ska dömas. Svårare än så är det faktiskt inte.

Alla de som nu går ut och försvarar våldsverkarna och förbannar Paludan behandlar de människor som kastat sten och bränt polisbilar som mindre vetande. Som om de inte kan rå för sitt beteende. En tydlig omvänd rasism som förklarar för oss vuxna människor att muslimer inte kan förväntas bete sig civiliserat och acceptera de grundläggande värderingar som Sveriges lag är uppbyggd på. Många har menat att det borde klassificeras som hatbrott eller rasistiskt att manifestera att man ogillar ett särskilt tankegods. För er som tycks ha glömt det, muslimer är som bekant ingen ras. Islam är en religion, ett antal idéer om världen. Alltså förföljer man ingen ras när man bränner en koran. Man markerar att man inte uppskattar en bok fylld av idéer som ingen har rätt att tvinga på någon annan människa.

Jag gillar inte stora delar av Bibeln. Jag gillar inte heller Koranen. Det mesta som står i Svea Rikes Lag kan jag, och måste jag, acceptera. Men det är min medborgerliga rättighet att även elda upp den om jag så önskar. Vad jag slänger på min brasa och vad jag därmed vill markera spelar ingen roll. För så måste en civiliserad demokrati vara uppbyggd.

Så för att markera det, tänkte jag och min fru, ansöka om tillstånd att utanför Riksdagen elda upp Sveriges lagbok. Men, som oftast blev det bara snack. I stället stod vi på Valborg på landet och eldade upp Nadim Ghazales och Alexandra Pascalidous samlade verk. Inte för att vi ogillar dem, utan för att de brinner så bra.

***

Text:

Toppbild: Björn Larsson Rosvall / TT