Bevara oss från porrlyssnare på bussen

»Det är ju en härlig grej ändå«, sa min kille när vi promenerade mot restaurangen, »att man aldrig vet vad som pågår inuti andra människor. Killen med paraplyet där framme kanske förbereder ett brutalt bankrån, gubben med rullatorn på andra sidan gatan kanske är dömd nekrofil, vem vet liksom, och här lallar vi omkring utan att ha en susning om vad någon av dem egentligen tänker.«

Jag var på väg att invända att bankrån och liksex inte direkt toppar min lista över »härliga grejer«, plus att nekrofili i den åldern väl i princip borde klassas som någon form av onani, men jag sa inget, för det var den sortens trivsamma plattityd-konversation som fyller sitt syfte just genom att vara en trivsam plattitydkonversation, så i stället stretade vi vidare, i regnet.

Samtidigt slog det mig att jag verkligen inte höll med. Jag antar att det har att göra med mitt kontrollbehov. Jag har nog alltid varit mer Big Brother än, säg, Johan Norberg, och är det något som stressar mig, när jag rör mig ute bland människor, så är det känslan av att hotfulla saker pågår bakom fasaden. Att våra väluppfostrade leenden döljer ett dreglande monster. Att man aldrig kan veta vad tusan folk håller på med. Egentligen.

Ta bara detta med ljudboksporren, som blivit en trend. Vadå ljudboksporr? säger ni. Vadå trend? Ni visste kanske inte att de mest nedladdade böckerna på ljudboksjätten Storytels norska topplista heter »I’m so tight — First timers 1«, »Popping my anal cherry at 40 — Anal milfs 1« samt »He’s in my behind — Anal milfs 2«? Och ni visste kanske inte att erotisk ljudprosa — ju mer explicit desto mer älskad av såväl kvinnor som män, hävdar branschföreträdare — nu är så efterfrågad även i rättrådiga Sverige att förlagen redan pumpat i gång specialsatsningar på mustiga, köttiga, utsöndringsindränkta stön och stånk-sagor? Och ni visste kanske inte heller att det finns en kombinerad vibrator och ljudboksapp? »Vibease«, heter den, opereras via Bluetooth. Ska enligt uppgift funka toppen, genom att »smidigt anpassa vibrerandet till storyn«.

Populariteten i sig är förstås föga upprörande, och knappast förvånande — vi har alltid älskat sex, nästan lika mycket som vi älskar dåliga böcker. Det är snarare tillvägagångssättet som oroar. När den kanadensiska ljudbokssajten Audiobooks analyserade erotiklyssnarnas användarstatistik visade det sig nämligen att majoriteten inte flåsade loss hemma bland dammråttor och konservburkar, som anständiga runkdårar, utan tvärtom — de flesta avnjöt sin »Anal milfs 2« i kollektivtrafiken. På väg till jobbet. Hem från kontoret.

Och givetvis med hjälp av hörlurar, detta förrädiska vapen. »Det är kul att tänka sig att folk lyssnar på de här böckerna när de pendlar«, kommenterade Audiobooks vd när undersökningen publicerades, »utan att deras medpassagerare har en aning.«

Personligen skulle jag gärna ha en aning, för då skulle jag kunna byta vagn, och jag vill dessutom tro att min självbevarelsedrift förmår skilja en Sara Stridsberg-konnässör från en medpassagerare som svettas till »Popping my anal cherry at 40«. Men antagligen kan jag inte det. Antagligen kan ingen av oss det, för då skulle den här otrevliga trenden inte vara en trend.

»Blev du på dåligt humör?« frågade min kille efter en stund. »Är det regnet?«

»Jag tänker på sex«, sa jag.

»Du ser. Inte en susning. Jag trodde att du var sur, och så gick du och tänkte på något jättehärligt.«

Jenny Lindh är litteraturskribent och bibliotekarie. Läs hennes krönikor här.