Kommer en S-regering att ge Pinocchio straffrabatt?
Jag hoppas att Sveriges väljare minns hotet från Pinocchio och alla andra barnboksfigurer som snart befrias från hämmande upphovsrätt.
Fredag
Den senaste barnboksfiguren som omskolats till massmördare är den lilla träpojken Pinocchio, läser jag. Jag förmodar att det har att göra med att någon upphovsrätt till sist gått ut, precis som i fallet Nalle Puh, som befriad från varumärkesskydd äntligen kunde förverkliga sin dröm att bli styckmästarpsykopat.
Frågan infinner sig förstås om en socialdemokratisk regering skulle ge Pinocchio straffrabatt efter första mordet. I dagens Svenskan kan justitieminister Gunnar Strömmer ”bara konstatera” att den sortens slapphet präglar arbetarrörelsen. Och när Strömmer konstaterar något krävs en betydande självständighet för att konstatera något annat. Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson försöker förstås göra just det och är ”förbluffad och beklämd”, men vad hjälper det de sannolikt barbröstade unga kvinnor som Pinocchio slaktar till extrapris?
Det är en smal lycka att ingen kan undgå att se när Pinocchio ljuger, annars skulle den blodtörstiga dockan med säkerhet ha blivit politiker och infiltrerat Socialdemokraterna, som så många andra gängkriminella. Då skulle steget antagligen ha varit kort från dagens straffrabatt till total amnesti, åtminstone för brott begångna av personer av pinjeträ.
Jag hoppas att Sveriges väljare i september minns hotet från Pinocchio och alla andra barnboksfigurer som snart befrias från hämmande upphovsrätt.
Lördag
I skrivande stund skvalpar Bartlomiej Kubkowski i vattnet någonstans mellan Kåseberga och den polska kusten. Jag kan inte påstå att jag begriper varför han lovat att simma de 16 milen från strand till strand — färjorna fungerar väl, även om deras menyer lämnar en del att önska — men jag har slutat att försöka begripa andra människors motiv och på något meningslöst plan är Kubkowskis prestation förstås imponerande. Jag kände en gång en ung man som kunde få plats med tio plastbestick, skaftsidan upp, i sina näsborrar. Det fanns skäl att förundras när man såg det, men såvitt jag vet har han ännu inte fått någon praktisk nytta av sin talang, så här 40 år senare.
De 60 000 marockaner som simmat till den spanska enklaven Ceuta tycks inte ha ansträngt sig över måttan — det talas om att de flesta av dem ”simmat runt en pir” — men till en början verkade ändå motivet för simturen något så när begriplig: vem skulle inte vilja leva i det välkomnande och generösa socialistiska paradis som den varmhjärtade Pedro Sánchez är på väg att upprätta på den iberiska halvön? Det är möjligt att även Spanien med tiden blir ett socialistiskt paradis av Venezuelas eller Zimbabwes slag, där en fjärdedel av respektive befolkning flytt. Man kan inte ens helt utesluta att det med tiden blir den sortens socialistiskt paradis av nordkoreanskt slag där medborgarna är förbjudna att lämna landet. Men än så länge är Spanien i den hoppingivande inledningsfas som attraherar varje människoälskande humanist.
Desto märkligare att ta del av rapporter om att en stor andel av de marockanska simmarna redan återvänt till Marocko och att många fler avser att göra det. Det är inte vidare bra reklam för Sánchez politiska projekt. Är den spanska socialismen redan på dekis? Men för mindre människovänliga länder, som vårt eget, finns kanske något att lära. Om Sverige skaffade sig ett par koloniala enklaver på den nordafrikanska kusten, befolkade dem med genomsnittliga svenskar och lät den afrikanska lokalbefolkningen invadera brohuvudena med jämna mellanrum, kunde mycket vara vunnet. Ett par dagar bland förtält, tändvätska, kökultur och trevande tal om vädret, skulle permanent döda den nordafrikanska fantasin om ett bättre liv i Sverige.
Å andra sidan är det förstås möjligt att vi inte kan klandra Sánchez för det inträffade. Kanske bottnade marockanernas besvikelse över Ceuta i samma känsla som en svensk ofelbart känner på besök på Costa del Sol: man har bespetsat sig på att byta miljö, men när man väl är framme ser man bara svenskar överallt. Att fly sitt hemland är en begriplig instinkt, men i stort sett meningslös om alla landsmän har samma instinkt och därtill samma destination.
Jag har en känsla av att just den aspekten av ”migrationen” — att vi i grupp tenderar att ta med oss just det vi försöker fly ifrån — som fortfarande går många av våra människoälskande vänner förbi.
Söndag
Ingen söndag känns komplett utan minst ett ödesdigert budskap. Dagens ominösa formulering står bönderna i LRF för: ”Svinpesten bara en korvmacka bort”.
Kan vi verkligen inget göra åt detta finmaskiga nät av utländska turister och långtradarchaufförer som sprider sina pestsmittade charkuterivaror över skog och mark? Man anar att lantbrukarna och deras riksförbund gärna vill skjuta ned den svenska vildsvinsstammen från en halv miljon till någonstans i närheten av den finska, som består av ynka 2 400 vildsvin. Men att finna och skjuta 497 600 vildsvin kommer att ta en stund. För att inte tala om de logistiska problem en sådan strategi innebär: om vi räknar med en snittvikt på 80 kilo rör det sig om nästan 40 000 ton vildsvinskött. Det blir inte lätt att bli av med, särskilt som en allt större andel av våra invånare inte äter fläskkött av religiösa skäl, eller hör till den glåmigt håglösa grupp som bara äter grönsaker.
Vägarna är fulla av utländska speditörer och antalet turister till Sverige har ökat på sistone, men i den senare gruppen är det rimligen en minoritet som bär med sig matsäck. Mycket talar för att det är utländska gäster som färdas i campingbil, eller husvagn — en grupp som med eller utan korvsmörgåsar är en landsplåga.
I stället för att ge sig på grisarna, vore det inte enklare, effektivare och rimligare att ge svensk polis fullmakt att skjuta varje utländsk besökare som avslöjas med en importerad ”korvmacka” i sin ägo? Vi kunde kanske rent av damma av den gamla svenska lagstiftningen om fredlöshet och ge varje medborgare rätt att skjuta besökare som syns i närheten av utländska fläskbaserade köttprodukter. Förutom att minska risken för ett nytt utbrott av svinpest kunde det ge meningsfull sysselsättning för våra unga, som tycker att det är roligt att skjuta människor. Det är nästan alltid bättre att styra ungdomars beteende till ett vettigt resultat, än att helt och hållet försöka förbjuda beteendet.
Det är sant att även den här strategin skulle ge vissa logistiska problem, men även med en del oundvikliga felskjutningar av besökande nötköttsätare rör det sig sannolikt om åtskilligt färre ton kadaver att hantera. De behöver dessutom bara paketeras och skickas till sina ursprungsländer för vidare hantering där.
”Vildsvin är en allvarligt skadande och samhällsstörande art”, säger LRF:s vice ordförande till TT. Det är sant, men detsamma gäller korvätande utlänningar. Man bör alltid angripa problem vid roten.
Måndag
Jag har aldrig lagt särskild vikt vid de många anklagelserna om att representanter för Sverigedemokraterna är översittare som bara väntar på sin chans att förnedra oss alla. Dels därför att den sortens anklagelser är ett naturligt sätt att kommunicera på för de förgrämda individer som gör politik till sin livsuppgift. Dels därför att det i min erfarenhet är sant i större eller mindre grad för alla politiker. Av vilken annan anledning skulle man vara så upphetsad av tanken på makt över andra, nu när vi efter åtminstone tvåtusen år av systematiska försök vet att ingen förmår göra ”världen till en bättre plats”? Men när jag läser reportaget från Jimmie Åkessons turné på Göta kanal undrar jag om det ändå inte ligger något i beskyllningarna.
Moderaterna, menar Åkesson, är ”lite måna om att förlora snyggt i stället för att vinna”. Jag påstår inte att han inte har en poäng, men det är sättet han säger det på som ger mig onda aningar.
Ingen av oss som alltid blev valda sist på skolgymnastiken och som aldrig kunnat uträtta något meningsfullt med en boll, skulle lika lättvindigt vifta bort betydelsen av att förlora snyggt. Åkessons språk är det man skulle vänta sig av en innebandyvirtuos av det slag som propsar på att hans lag ska vara det som spelar med bar överkropp. Det är det språk som generationer av atletiska bollkonstnärer använt för att lufta sitt förakt mot spolformade bänkvärmare med dubbla vänsterfötter och defekt djupseende.
Åkesson kanske inte ser ut som en skolgymnastikens Herakles, men vi som i tidig ålder befunnit oss i sådana personers våld känner igen språket när vi hör det.
Jag kan inte påstå att det är något som omfattar alla moderater, men personer som är angelägna om att förlora snyggt är nästan undantagslöst mer intressanta och sympatiska än folk som till varje pris vill vinna. Det gläder mig att Moderaterna tycks ha goda chanser att belönas med en vacker förlust i år.
Tisdag
Det hände att det kom skärslipare, på cykel förstås. Men fanns det en kyld bil som kom och sålde färsk fisk på landet när jag växte upp, eller var det bara den lokale fiskaren som kom förbi med nyfångad insjöfisk? Jag minns inte riktigt. Någon hemglassbil dök i alla fall inte upp förrän långt efter att jag lämnat föräldrahemmet. Inte heller stod Mikael Persbrandt på en parkering i närheten för att befria lantarbetare och hemmafruar från tyngande guld. Nu, däremot, verkar alla vara gårdfarihandlare. Även partiledarna för Socialdemokraterna och Moderaterna, som av någon anledning valt samma dag att äntra varsin ful buss. Båda ska rulla runt och antasta medborgarna där de minst anar det, utan något tydligt slutdatum.
Det är Svenska Dagbladet som ägnar saken ett uppslag, utan att någon blir klokare i något väsentligt avseende. Kanske ska man se det hela som en varning till läsarna, så att de skärper sina sinnen och minimerar risken att överrumplas när de är ute med hunden, eller på väg till snabbköpet. För egen del gör det mig än mer övertygad om att en av de klokaste investeringar vi gjort var den massiva port som spärrar vägen in till vår gårdsplan. Den har två kraftiga magnetlås och endast en liten skara betrodda — samtliga politiskt ointresserade — har tillgång till koden.
Är det bara jag som känner obehag när jag läser om dessa hotande bussturnéer? Har svenskarna så tråkigt att de välkomnar kringresande nasare av vilket slag det än må vara och varhelst de väljer att slå ned?
Jag tror inte det. När jag söker efter en skylt med den klassiska texten ”Bettleri och utbjudande av varor inom denna fastighet är strängeligen förbjudet” kan jag konstatera att de är slutsålda, kanske köpta av medborgare som läst samma uppslag i Svenskan som jag, men som varit snabbare på tangentbordet. Under alla omständigheter skulle en sådan skylt inte freda mig på offentliga parkeringar, torg och köpcentra, där partiledare kommer att lura bakom varje hörn de kommande veckorna.
Kanske kan man låta brodera en tröja med motsvarande budskap, för att försöka skapa en fredad zon i sin omedelbara närhet. Risken är förstås att det betraktas som ett nostalgiskt skämt och i stället inbjuder till förtroliga närmanden från kandidater till en eller annan församling. Det säkraste är nog att låsa porten och under den kommande månaden leva på det hemberedskapslager med konserver och torrskaffning som vi alla har lagt oss till med för att glädja Myndigheten för civilt försvar. När valet är avklarat och alla dessa politiker lämnar tillbaka hyrbussarna och försvinner in i sina konferensrum igen är det snabbt gjort att återställa lagren i väntan på ryssen.
Onsdag
Bör det uppfattas som ett mordhot när Sverigedemokraternas Richard Jomshof kallar Aftonbladets Anders Lindberg quisling? Jag är inte alldeles säker.
Det är i och för sig sant att Vidkun Quisling arkebuserades på Akershus fästning, men många historiska personer har råkat ut för snöpliga slut, utan att det är just dessa slut vi tänker på när vi liknar någon vid en historisk person. Om vi kallar någon en ”herkules”, menar vi då att den utpekade borde giftmördas med hydrans blod? Om vi beskriver någon som en ”adonis”, önskar vi dennes död genom att sprättas upp av en vildsvinsgalt? Vill vi verkligen att en ”casanova” drabbas av dödlig urinvägsinfektion?
Det verkar långsökt.
Vad vi vanligen menar med att någon är en herkules är att denne är stark, med en adonis att denne är vacker och med en casanova att denne är erotoman. Med quisling menas vanligen landsförrädare, vilket i sak ter sig en aning överdrivet vad gäller Anders Lindberg, men även det måste sättas in i sitt sammanhang.
När folk på vänsterkanten ogillar människor kallar de dem gärna fascister, utan att nödvändigtvis bokstavligen mena att de vill bygga en korporativ stat och läsa futuristisk poesi. Det är helt enkelt ett negativt epitet i vänsterkretsar. På samma sätt är landsförrädare ett slags generiskt tillmäle i nationella kretsar, utan att för den skull göra anspråk på att slå fast hårda fakta i ärendet. Det är helt enkelt ett sätt att ge uttryck för att man anser att en utpekad person har en motbjudande, skamlös och lögnaktig hållning.
Det är tråkigt att det politiska samtalet fördunklas av missförstånd och övertolkningar på det här sättet. Det är allas ansvar att undvika sådana fällor. Vill vi värna demokratin borde vi alla lämna de onödiga epiteten och mötas i det rent sakliga, som att Lindbergs hållning regelmässigt är motbjudande, skamlös och lögnaktig. Vi har haft mer än nog av överdrifter och smutskastning.
Torsdag
Det är, som trogna läsare vet, bara i denna kolumn det talas öppet om det faktum att svenskarna slutat ha sex. I övrig media underhålls den skrattretande fiktionen att svenskarna är ett folk som oavbrutet ägnar sig åt orgier och intressanta sexuella perversioner av olika slag. Men då och då spricker fasaden.
I dag kan vi läsa att svensk sjukvård numera tvingas importera spermier från Danmark. Det är med andra ord så illa att svenskar inte bara slutat att ha sex med varandra, de kan inte ens fås att onanera mot betalning längre.
Eftersom ingen vill erkänna problemet öppet vet vi väldigt lite om varför svenskarna blivit frigida respektive impotenta. Mellan skål och vägg skyller en del på de elektroniska skärmarna, men de är lika framträdande i andra länder, där befolkningarna fortfarande har köttsligt umgänge. Kanske kan det bero på de folkliga finansmarknaderna i Sverige, som ger många medborgare spänning och klimax på ett sätt som inte alls är olikt könsakten.
Visst är det trevligt att vi har fler miljardärer och ”enhörningar” per capita än nästan något annat land, men vill vi verkligen föra våra rikedomar vidare till en generation halvdanskar?
Förr eller senare kommer vi till en punkt när det enda rimliga är att uppmana svenska män att ta sin sak i egna händer, blunda och tänka på Sverige.
***
