Efter islamistdådet oroar sig vänstern för Agnes Wold
Oviljan att se det islamistiska hotet tar sig inte uttryck i direkta förnekanden – utan i blundandet och den återkommande fokusförflyttningen.
Bild: TT / AP / Markus Schreiber
I Kampanjkollen turas Sakine Madon och PJ Anders Linder om att recensera valkampanjen och regeringsbildningen.
Efter att en islamist körde in i Pridefirare i Berlin har svenska vänsterskribenter ansträngt sig för att undvika begreppen islamist och islamism. Men vänsterns ovilja att se hoten från islamister är inte bara en teoretisk dikeskörning: den märks i konkret politik.
Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson beskrev gärningsmannen Abdul Ballouts islamism som en sorts ”högerextremism”. Peter Gustavsson, Dala-Demokraten, slog ett slag för att ”ta strid mot hatet – i alla dess former”. I en uppföljande text slår Gustavsson ifrån sig kritiken och han nämner att ytterhögern kan ta upp hbtq-rättigheter för att ge sig på ”den muslimska världen där dessa rättigheter mestadels inte kommit lika långt”. Ursäkta, men vad menas med ”mestadels”? I vilket avseende skulle hbtq-rättigheter ha kommit längre än i väst?
Lina Stenberg på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida lyckades att i en hel text, apropå dådet i Berlin, inte nämna islamism en enda gång. I stället angriper hon Agnes Wold, som enligt Aftonbladets ledarsida “hetsar” mot hbtqi-personer och “legitimerar ett hatiskt synsätt och språkbruk som får konsekvenser”.
Efter alla så kallade IS-svenskar som anslöt till terrorsektens krig i Syrien och Irak, efter terrordådet på Drottninggatan, efter korankravallerna påsken 2022 och efter granskningar av Muslimska brödraskapet hade man kunnat hoppas på viss tillnyktring. Reaktionerna på det aktuella islamistdådet speglar dessvärre en inställning som också präglar de rödgröna partierna.
Det märks bortom självklarheter som att bekämpa alla former av terror. På lokal och regional nivå är det i regel rödgröna partier som försvarar bidragsutbetalningar till aktörer som Ibn Rushd. I kommunpolitiken har det också varit rödgröna partier som velat gå religiösa krav på könsseparata badtider till mötes. De borgerliga partierna har knappast varit felfria. Svensk höger hade länge svårigheter med att ta itu med islamismen i friskolesektorn. Men med åren har man tvingats se och förstå. Vad finns det för tecken på att partierna till vänster vill det?
När forskaren Sameh Egyptson tidigare under den här mandatperioden, i början av 2023, var aktuell med sin doktorsavhandling Global politisk islam?: Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige hölls ett fullsatt seminarium i riksdagen. Eftersom avhandlingen riskerade att dra undan mattan för aktörer som fått bidrag från kommuner, Folkbildningsrådet, Sida och Myndigheten för stöd till trossamfund, och som har getts legitimitet, målades Egyptson ut som kontroversiell. I själva verket är hans böcker och forskning om islamism något som varje svensk politiker borde ta del av.
På riksdagsseminariet noterade jag att de riksdagsledamöter som en efter en ställde frågor till Egyptson samtliga var ledamöter från Tidöpartierna. Jag hörde av mig till Robert Hannah, då representant för Liberalerna och som hade bjudit in Egyptson och som höll i arrangemanget. Fanns det politiker från oppositionen på plats? Svaret jag fick var att nej, inte en enda riksdagsledamot från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Centerpartiet närvarade. Hur var det möjligt?
Egyptson, som tidigare ansett sig tillhöra vänstern, är numera engagerad i Kristdemokraterna. Det är ingen slump att kloka socialdemokrater som Ann-Sofie Hermansson, Carina Hägg och Nalin Baksi har motverkats i ett rött parti när de har varnat för islamismen.
Svensk vänsters ovilja att se det islamistiska hotet mot demokratin tar sig inte i uttryck som direkta förnekanden. Utan det är just i blundandet och den återkommande fokusförflyttningen.
En våldsbejakande islamist som attackerar tyska Pridefirare? Nej men tänk på ytterhögern! Titta på Agnes Wold!
***
