På ”Kommunisthögskolan” drömde alla om att vara arbetarklass
Ett kalas hos Lena Adelsohn Liljeroth var synnerligen lyckat. Vi dansade till "Staten och kapitalet", Ebba Gröns version.
Bild: TT / Pressens Bild
Kommunisthögskolan, som Janne Josefsson kallade Journalisthögskolan i Göteborg. Jag kan säga detsamma om den i Stockholm 1978–80, JHS. Jag råkade vara yngst i de bägge klasserna. Vår hette H78B, den andra H78A. Där gick skolans modigaste: Lena Adelsohn Liljeroth. En moderat bland de hermeliner där ungefär alla påstod sig vara av arbetarklass! Eller undrade om de verkligen var det.
Någon gång frågade flera i vår årskurs om de kunde räknas till arbetarklass eller inte. Möjligen inför anföraren Otto von Friesen som gick omkring i någon sorts arbetaroverall med en tumstock i bakfickan. En av oss undrade om hon, vars pappa hade ett kafé i en avlägsen ort, möjligen kunde räknas dit. Oklart läge. En frireligiös student var svårplacerad. Själv blev jag ibland retad för att jag bodde på Gärdet, det vill säga Östermalm. Hemma hos mamma och pappa. Å andra sidan jobbade jag, eller hade gjort det, som hemtjänst i Fredhäll vilket var något försonande.
Huvudsaken var att vi skulle skriva och arbeta i och för arbetarklassens intressen. Någon gång tordes jag säga att det kunde jag nog inte, men väl i kvinnornas. Det ansågs inte riktigt lika fint. Men möjligen fick jag ett visst gehör hos Bengt Nerman, långt senare också när vi brevväxlade om ”OS-bombaren” Mats Hinze. Som jag brevväxlade med.
Icke desto mindre var jag, till min fars förtrytelse, medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna. Tillhörde den så kallade kennelklubben på Östermalm/Gärdet. Tryckte internbulletinska flygblad och delade ut, bland annat i Östermalms t-bana. ”Åk hem till Sovjet” möttes jag ofta av. Rätt åt mig. Men jag var mäkta stolt när jag fick dela ut bulletinerna i Barbro Alving/Bangs brevinkast, på Sandhamnsgatan tror jag att det var. Det kunde varken min moderata farsa eller liberala mor protestera mot.
Och så var det här med kärnkraften. Vi la i vår klass en orimlig tid på att bekämpa denna med alla krafter. Ännu mera flygblad och kompendier. Som jag fick kämpa med framför allt pappa och farbror Lolle vid middagsborden. En gång kastade min far Gunnar en köttbulle på mig i vredesmod. Vi bodde på Öregrundsgatan, så ”Titta på finlandsbåten!” var städse ett av mammas avledningsmanövrar.
Det fanns en väldigt trevlig och rolig man i klassen, Christian Andersson. Han skulle sedermera bli EU-entusiast, men under den här tiden var han någon sorts FIB-Kulturfront som varnade oss för imperialistiska produkter och viss musik. Dock utan att rebellrörelseartat slå sönder LP-skivor.
Lars Furhoff var rektor. Av honom minns jag inte mer än att han inskärpte oss i att det inte hette media utan medier. Inget arbetarsnack där inte, vad jag minns.
Vi beundrade Annette Kullenberg och bjöd in henne för att gästföreläsa. Fick det korta svaret: läs Shakespeare. Men jag tror att vi fick dit Jan Guillou i alla fall. Långt senare fick jag mycket att göra med Annette. Som att skydda Nils Schwartz från hennes envetna uppvaktning, mycket alkohol där som frestande ingrediens. Tröstade henne i Las Palmas när hon hade fått foten från Aftonbladet. Med mera.
Invid oss fanns något slags informations- eller kommunikationslinje, som vi hyste ett milt förakt för. Studenterna där sågs som kapitalets knäande lakejer. Hindrade dock inte att jag blev kär i en av killarna där.
Ett kalas hemma hos Adelsohn Liljeroth var synnerligen lyckat. Hon hade för övrigt hyllorna fulla av vänsterlitteratur. Jan Myrdal med flera, hon var och är säkert ännu mycket beläst. Vi gäster dansade till ”Staten och kapitalet”, Ebba Gröns version. Någon kallade mig ”punkälva”. Herr Adelsohn var inte där, men väl Carl Bildt som jag har för mig pratade skit om arbetare i köket. Tror jag. Minnena kan ju ljuga, som Kjell Espmark ju slog fast.
***
