Den som pissar på midsommar gör det i motvind

Ilskan mot Alex Schulman när han dömer ut midsommar visar att det är den sista svenska högtiden som betyder något på riktigt.

Man skulle kunna tro att i ett progressivt land som Sverige är inte traditioner särskilt viktiga. Så är det också, till stor del. Folk som gifter sig i kyrkan med Pictormålningar för att de gillar den charmiga miljön kan samtidigt be prästen att inte nämna Jesus, för att det känns lite… tja, too much. De flesta svenskar firar nog också jul utan att uppmärksamma kopplingen till Jesus. I Sverige har vi rationalistiskt gjort oss av med traditionernas trista tvång och hanterar sederna lite lättsamt i stället. Vi plockar ut det göttaste och tweakar det lite som vi vill.

Med det sagt finns det vissa starka traditioner som återkommer varje år, på ett rituellt vis. Nu vankas midsommar och just tiden mellan nationaldagen och midsommarhelgen har det uppstått en tradition i medierna. Åtminstone i gammelmedia, det vill säga dagstidningar. Dessa två till tre försommarveckor blir många skribenter, mig själv inräknad, sugna på att bearbeta följande: Den nationella identiteten, studentflakens flaggor och midsommarfirandets eventuella exkludering.

Och mycket riktigt har flera varit ute och luftat sina tankar även i år. Till min glädje, bör tilläggas, för jag gillar traditioner. DN:s skribenter har legat i framkant. Eftersom utrymmet här är begränsat får vi hålla oss till det mest aktuella – midsommar. Alex Schulman dömer i en krönika ut hela midsommarhelgen, slår fast att vi borde sluta fira den. Hans text har en skämtsam ton och han blottar också en beröringsskräck med andra människors ofräscha händer som måste tryckas i dansen runt midsommarstången.

Humorn i detta uppfattas antagligen i städade medelklasskretsar, men gör folk rasande i andra kretsar. Att läsa de ilskna inläggen om honom på Twitter efteråt var intressant. Formuleringarna illustrerade gapet mellan Schulmans privilegierade klass och de andra, som ofta kallas hatare. De senare uppfattade att han pissade på dem och deras nationella högtid. Där var polariseringen i Sverige i sin prydno – man skulle kunna ställa ut allt i sin helhet på Liljevalchs vårsalong.

Att människor över huvud taget lät sig provoceras visar att midsommar är den sista svenska högtiden som faktiskt betyder något på riktigt. Den har en symbolisk laddning, en närmast andlig betydelse, utöver att man äter och dricker gott. Mona Sahlin kallade som toppolitiker för tjugo år sedan midsommarafton för töntigt och har av många ännu inte blivit förlåten.

Som invandrarbarn har jag alltid älskat midsommar, eftersom det är en urgammal högtid där inte kyrkan är inblandad, alltså oproblematisk om man inte är kristen. Den innehåller också mycket av det som gör Sverige speciellt, vita försommarnätter, naturmystik, en blomsterfallos. Min kärlek har uppstått trots att jag aldrig ägt något landställe. Många invandrarbarn i en yngre generation blir i stället förbannade på att de inte blir inbjudna till andras sommarhus. De skriver vid denna tid på året skambeläggande krönikor där de kräver att få en inbjudan.

Det kommer inte att funka, om ni frågar mig. Mer konstruktivt är att som exempelvis skribenten Nadia Jebril äga situationen och spara ihop till ett eget landställe, där hon även kan fira midsommar. I en rolig krönika i DN nyligen berättar hon hur hon generöst bjöd in alla till stugan – och efter en sommar var totalt utmattad. Så kan också en integrationsprocess se ut: Man köper ett torp. Man har en idealbild om att sommaren där ska vara som ett stort fett grekiskt bröllop. Man kroknar av alla krävande, lata gäster och längtar efter lite rejäl svensk enslighet. Rätt vad det är sitter man där i stugan med sina allra närmaste, lyssnar till skogens sus och skickar hem grannbarnen när det är dags för middag. 

***

Text: Nina Solomin

Toppbild: TT