Finns det hopp för killar med kulturella behov?

Det kvinnliga köttberget, som Aftonbladet kulturchef beskrev det, står i vägen för unga män som lider brist på kultur, menar Joel Halldorf. Men det bubblar under ytan.

Svensk litteratur skapas av kvinnor och för kvinnor. Medelklassens kvinnor, närmare bestämt. Och det är ett problem, för det blir ensidigt, internt och stänger ute andra röster.

Denna kritik levererades av Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i början av året, vilket drog i gång en het debatt om det kvinnliga köttberg (hennes ord) som ställde sig i vägen för allt annat, likt en ny jätteproppen Orvar (hennes ord igen).

Jag vet inte exakt vilka andra röster Pettersson har i åtanke, men en grupp som tar allt mindre del av kulturlivet är de som Essy Klingberg kallat subkulturen killar. Inte alla män, som det brukar heta, men den där vardagliga typen som gärna gamear, aktieplacerar eller kollar Champions League. Deras frånvaro gör avtryck i statistiken. Till exempel är andelen kvinnor som studerar vid högskola 50 procent högre än andelen män (29 av alla kvinnor mot 19 procent av alla män).

Det märks också i kulturlivet, kanske ännu tydligare om man rör sig utanför Stockholm, eftersom en mer kulturvan manlighetstyp ändå är relativt vanlig i huvudstaden. När jag går på kulturarrangemang här i Linköping gör killarnas frånvaro att män nästan helt saknas. Jag minns en kväll då Jonas Hassen Khemiri skulle tala om sin bok Pappaklausulen och publiken till 95 procent bestod av kvinnor.

Var är killarna? Är de ointresserade av livets stora frågor? Eller saknar de förmåga att ta till sig resonemang som går djupare än till Liverpools chanser att ta tillbaka ligatiteln?

Nej, alla som tillbringat lite tid med killar vet att också de funderar. Man behöver inte sitta särskilt länge över ett par öl innan ämnena kommer upp: Den ensamma radhustillvaron, hur man är en bra pappa och vad man vill lämna efter sig när man dör. Särskilt fort går det när inga tjejer är närvarande. Med risk för att låta nostalgisk: Samtalen vi hade under lumpen var naknare och djupare än det mesta jag upplevt i kultur- och högskolevärlden.

Det är alltså inte intresset som saknas. Problemet tycks vara att det saknas offentliga personer som kan engagera killar. Men det finns undantag, och hit hör kulturvärldens enfants terribles: Jordan B. Peterson och poddaren Joe Rogan.

Peterson blev (ö)känd för några år sedan för sin kritik av feminism och hbtqai-pronomen. Men tar man sig in i Peterson-bubblan hittar man snart tusentals killar som kollar timslånga Youtube-föreläsningar om vad Första Mosebok kan lära oss om livet. Joe Rogan bjuder in experter och karaktärer för att diskutera politik, filosofi och psykologi i timmar. Hans 11 miljoner lyssnare är mångdubbelt fler än de som följer många stora mediehus.

Jag är oense med mycket av vad de säger, men tycker inte att åsikterna är det mest intressanta här. Det fascinerande är att de, i en tid då killar glider allt längre från det kulturella samtalet, lyckas slå an en ton som engagerar just denna grupp. Som skribenten Andrew Sullivan konstaterar: »Rogan och Peterson gör mer för att utbilda och engagera unga män intellektuellt än de flesta colleges i USA. I stället för att förakta dem så borde vi fråga oss hur de bär sig åt.«

En del tror att killar dras till Rogan och Peterson på grund av deras åsikter, men som Anna Björklund är inne på tror jag att attraktionen snarare handlar om stilen (Fokus 10/2). För inte minst Rogan låter ungefär som killar gör när de pratar med varandra.

Att detta framstår som så sensationellt bekräftar Petterssons tes om köttberget. Det offentliga samtalet domineras av ett visst sätt att tala, och när det dyker upp en annan kulturell dialekt möter det ett uppdämt behov – inte minst hos killar.

***

Teckna en prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Lars Pehrson/SvD/TT Gregory Payan / TT