Håll hårt i ideologins karusellräcke

Har ni märkt, kära läsare, att vi verkar leva mitt i det som de gamla kineserna kallade för »spännande tider«? Samtiden liknar allt mer en karusell som envisas med att gå runt och runt, trots att fler och fler av barnen tycks allt mer gröna i ansiktet och ropar om att få kliva av.

Andra har redan skrivit om den svenska­ så kallade »åsiktskorridoren«, om de barocka regler som gäller för vad som får sägas i Sverige. Plötsligt ändrar karusellen riktning, och det som tidigare var förbjudet retuscheras pang bom till att numera gälla som allmän sanning. Det är nog inte svårt att förstå varför många utlänningar i dag tycker att Sverige­ är ett smått galet land; deras chans att hänga med i karusellen måste ju ligga nära noll när inte ens vi svenskar alltid­ klarar av att hålla hårt nog i räcket.

Jag hade dock inte tänkt att tala om åsiktskorridorer. Det finns faktiskt en aspekt hos vår allt mer snabbt roterande samtid som inte har att göra med vad folk får säga eller tänka. Jag talar här självklart om vad det är folk faktiskt säger numera, och den galna logik som plötsligt verkar råda.

Bara de sista dagarna har vi kunnat se många exempel på hur karusellen spinner­ i en sådan hastighet att ideo­logierna verkar slå knut på sig själva. Att värna om tystnad på bibliotek är numera, av vissa att döma, plötsligt ett uttryck­ för främlingsfientlighet och ett hat mot »Den Andre«. Att på olika sätt insinuera att »Den Andre« inte skulle vara kulturellt (eller biologiskt?) kapabel att sitta still och läsa böcker under tystnad­ skulle för inte särskilt länge sedan ha setts som något för­skräckligt nedlåtande och oacceptabelt.

I dag har karusellen dock roterat; nu är det snarare­ antirasism att från olika håll hävda att stök och gängbildningar är en naturlig följeslagare till invandring och måste accepteras som en sådan, och banne mig den som försöker problematisera denna specifika, unika kultur­yttring som det högljudda ungdoms­gänget utgör!

När en av frontfigurerna för ensamkommande afghaner nyligen dömdes i tingsrätten för sexuellt ofredande av en 14-åring så snurrade karusellen vidare ännu ett antal varv. Helt plötsligt gick det att skåda vuxna kvinnor – varav en stor del säkerligen såg sig själva som idoga kämpar för kvinnors rättigheter – som nitiskt­ gaddade sig ihop mot ett minderårigt brottsoffer. För dessa feminister var det plötsligt självklart att varva halvkokta konspirationsteorier med grov retorik om »unga flickor med långa ögonfransar som ställer till ett helvete för män« och olika mörka antydningar om att flickan »kommer få sitt straff«.

Ursäkta, men vad i helvete håller folk på med? Till och med en cyniker som undertecknad baxnar; här ser vi plötsligt en retorik komma från vuxna kvinnor som skulle få de flesta av Flashbacks mest inbitna kvinnohatare att tveka.

Att klura ut vad man får säga och när man får säga det är kanske inte alltid lätt i Sverige. Men att klura ut vad i hela friden­ det är vissa människor faktiskt säger och varför de gör det, det är helt hopplöst i dag. Hur hänger man egent­ligen med i en liberal antirasism, när den plötsligt kan vända på klacken och söka bekräfta och snarast hylla den unkna gamla retoriken om att invand­raren har stöket och kaoset i blodet? Hur fanders klurar man ut en feminist, när hon över en natt tycks svänga om till att hetsa mot slampigheten och förljugenheten hos ett 14-årigt brottsoffer? Och när blev egentligen muslimskt månggifte – av alla saker – ett radikalt och positivt inslag i kampen mot patriarkala normer?

Snurrandet är knappast begränsat till biblioteksdebatten eller #jagärhär, utan går att skåda på ett mer generellt plan. Det börjar bli otroligt svårt att ens veta vad folks ideologier går ut på, i takt med att de vrids och förvrängs under utvecklingens allt hårdare tryck. Ann Charlotte Altstadt, en annan krönikör här på Fokus, skrev för en tid sedan att hon inte längre kallar sig själv vänster av just denna anledning.

Själv har jag vandrat precis samma väg: inte på grund av att jag övergett tidigare värderingar, utan för att jag helt enkelt tappade greppet om räcket­. Det verkar som det bara blir fler av oss; vi som av olika anledningar måste kliva av den karusell som snurrar vidare i en allt mer omänsklig hastighet.