SVT-duellen splittrade högern – och pekade fram mot vår tid
År 2000 drabbade den intellektuella högerns friherrar – Carl Rudbeck och Jonas De Geer – samman i kulturprogrammet Centrum. Debatten om invandring kom att spegla Sveriges utveckling.
Bild: Arvo Skiss / Youtube
Den då blott 29-årige Carl Jonas De Geer var redaktör för den nystartade kulturkonservativa tidningen Salt. Han vände sig mot hur den svenska högern hade blivit liberal och materialistisk när omistliga kulturella och andliga värden stod på spel.
I Salt engagerades svenska skribenter från både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, som Per Landin, Svante Nordin, Johan Tralau och Mats Gellerfelt. Även utländska debattörer, som den brittiske filosofen Roger Scruton, publicerades. Tidningen slog vakt om det som ansåg vara värt att bevara och försvara, det vill säga traditionella svenska och västerländska värderingar.
Redan från början dömdes Salt ut som högerextrem av dess kritiker. En av dem var Carl Rudbeck, redaktör för Smedjan, tankesmedjan Timbros tidskrift. Han själv hade så betraktats som banförare för den nyliberalism vars individualism och marknadstro uppfattades minst lika förödande radikal, om än på ett annat vis. Själv hade litteraturvetaren Rudbeck skrivit sin doktorsavhandling om den judiske marxisten Walter Benjamin.
När de två friherrarna möttes i SVT:s kulturprogram Centrum år 2000 var det inte minst invandringen de var oense om. För De Geer utgjorde den ett hot mot samhället. Rudbeck hävdade tvärtom att den hade gjort Sverige till ett mycket bättre land, inte minst kulturellt och “kulinariskt”.
De Geer var inte sen med att påpeka Rudbecks begränsade klassperspektiv. Invandringen innebar inte endast att stadsborna hade fått fler restauranger att smörja kråset på. Han räknade upp ett antal förorter som redan då var sociala oroshärdar och påminde om en uppmärksammad grov gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka som då nyligen hade ägt rum i Rissne utanför Stockholm.
Rudbeck tillstod att det fanns “problem” med invandringen, men att de skulle kunna lösas genom en bättre integration. Då behövde man ännu inte ta ställning till hedersmord, systemhotande gängkriminalitet och minderåriga yrkesmördare.
Salt skulle snart urarta. De namnkunniga skribenterna försvann när tidningen publicerade en intervju med den kände Förintelseförnekaren David Irving och inte kunde hålla rågången mot rasism och nazism. Salt drogs från början med ekonomiska svårigheter och 2002 lades den ned.
De Geer var då själv redan på väg långt ut åt höger. Han introducerade den traditionalistiska katolska rörelsen SSPX i Sverige, höll tal under Salemmarschen och har sedan engagerat sig i Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti.
När man i dag lyssnar på debatten mellan Rudbeck och De Geer påminner den om samtiden. Rudbecks linje blev förhärskande fram till flyktingkrisen 2015 och invandringen kom att bli en alltmer infekterad fråga. Även om Konjunkturinstitutet räknat ut att den utgjort en nettokostnad för samhället, och stram migration nu är linjen för de största riksdagspartierna, finner många ett generöst mottagande vara en fråga om medmänsklighet och moralisk anständighet.
Frågan om invandring och vilka kulturella värden vi bör slå vakt om har också splittrat den svenska borgerligheten. Centerpartiet ser ut att bli ett marknadsliberalt vänsterparti. Liberalerna har decimerats i den interna striden om hur det ska förhålla sig till det ständigt växande Sverigedemokraterna, ett parti som med tiden blivit en folklig motsvarighet till den intellektuella konservativa höger som De Geer först samlade kring sig i Salt.
Med åren har “röda linjer” passerats och ideologiska gränser förskjutits. Kanske har den konservative rätt i att vår uppfattning om verkligheten korrigeras när våra ideal och idéer frontalkrockar med den.
***
