X – platsen dit glada borgare går för att dö

April är den vidrigaste av månader, det visste både T.S. Eliot och Karin Boye, och alla som vill borde få dö för att slippa eländet. Jag tog en vända till X, tidigare Twitter, ett guilty pleasure i klass med Bingolotto, för att pigga upp mig från vårångesten och samtidigt forska i det tänkta ämnet för denna kolumn: varför den politiska polariseringen ökar mellan män och kvinnor.

64 procent av kvinnorna är rödgröna, ännu fler bland unga, och 54 procent av männen är höger. Därmed är risken stor för ökad ofrivillig ensamhet bland män och fortsatt kris i befolkningsfrågan. Sverige är ju redan i det unika läget att färre människor föds än dör, bara invandringen håller stagnationen stången.  

Larmen om att vänsterbrudar inte vill bilda familj med högersnubbar bekräftades av bägge grupperna i ett gulligt tv-inslag från Lunds universitet men det framstod svårbegripligt strängt. Pojkarna framstod som hela, rena, välutbildade och lite roliga. Ska något så trivialt som politisk läggning verkligen vara en dealbreaker?

Besöket på X blev chockerande. Plötsligt tänkte jag på när Aldous Huxley 1949 skrev till sin gamle elev på Eton, George Orwell, och tackade för det dedikerade exemplaret av romanen 1984. Huxley var helpositiv men påpekade att hans egna Du sköna nya värld målade upp ett mer sannolikt dystopiscenario än Orwells stövel-i-ansiktet-misär. Effektivare maktmedel än våld, censur och rädsla är, menade Huxley, att få människor att älska slaveriet med hjälp av underhållning och andra droger.

Vem hade rätt? Ingen särskild förstås. Men dessa dystopier framstår som komedier jämfört med X-medborgarnas verklighetsbeskrivning.  

Hånfulla gråtskrattemojis är det enda som ens liknar glädje. X har blivit platsen dit den glade borgaren går för att dö. Plattformen måste vara den sämsta tänkbara valarbetaren för Tidö.

Mest drabbade mig kanske nostalgi. Jag började sakna media. Gamla fina media. Inte ”innehåll”, inte ”röster”, inte ”opinion” i grälla toner, utan redaktioner som försöker hålla ihop en gemensam offentlighet där en nyhet kan diskuteras och bråkas om långt innan den hinner bli en identitetsmarkör att slå varandra i huvudet med. Totalt omodernt.

Har ni ens märkt att media inte ids tala om ”fake news” eller ”faktaresistens” längre? Det stadiet är passerat, dumheten är numera inbyggd i systemet, tröstlöst självklar och lönlös att försöka bekämpa. Varje firma bryr sig endast om sin egen, helst betalande, publik. Den mediala tillgången har blivit en klass- och bildningsfråga där cyniska politiker och cyniska affärsmodeller gemensamt exploaterar populasens känslor och okunskap för två tidlöst populära ting som alltid korrumperat tillvaron: makt och pengar. Ju billigare produkt, desto sämre produkt. X är helt gratis.

Vänstertidningarna Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Expressen har vid det här laget slutat tappa kunder till en myllrande diaspora av högermedier, bestående dels av riktiga tidningar som Fokus, Kvartal och Epoch Times, dels propagandaorgan som Fria Tider, 100%, Bulletin, Riks, Samnytt och allt vad de heter.

Med få undantag verkar samtliga i parallella verkligheter. Den kvarstående gemensamma nämnaren är SVT, som utklassar samtliga vad gäller allmänhetens förtroende. Detta faktum är irriterande för högermedierna men inte särskilt irriterande för vänstermedierna.

Av den saken kan man slutleda att SVT är vänster, svårigheten ligger i definitionen av ordet. Senast spekulerade jag i att politiskt går vattendelaren i synen på genustoaletter, alltså feminism. Och vad gäller metod verkar ”vänster” numera betyda ”traditionell” (institutioner, rutiner, källkritik) medan höger är ”punk” (känsla, revolt, misstänksamhet). Och oj vad X:s känslor dallrar mot SVT.  

Min gissning, verkligen bara en gissning, är att vänsterkvinnorna skulle vara mer peppade på att dejta den gamla fina grosshandlarborgerligheten som artigt kverulerade om skattetrycket. All denna otrevliga ton på X, alla idiotförklaringar, all bitterhet, allt monumentalt gnällspikeri, den ständiga känslan av att vara kränkt, är så djupt nattsvart. Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson beskrev läget som att ”Män har blivit höger – och ynkliga” och saknade den bildade borgerligheten som gått under i ressentiment.

Men även Nietzsche skulle bli perplex över hur ressentimentet tar sig uttryck. En paradox där formen är herremoral men motorn slavmoral. En helbisarr överhöghet byggd på offerskap. Och offer för vad, exakt? Förutom transor, public service och folkhemmets tyranni.  

Det är så oerhört, oerhört starka känslor. Det var samma visa när vänstern var punkarna. Men de gjorde åtminstone roliga låtar och fick coola brudar. På X är allt bara ensamt och april.

***

Läs även: Fredrik Virtanen: Från Stalin till genustoaletter – SVT är alltid fel

Läs även: Fredrik Virtanen: Är den käcka bombhögern egentligen marxister?