Har Reinfeldt blivit maktgalen?

Fredag 

Legionellabakterier har upptäckts på Viking Glory, en av alla dessa flytande allmogepalats som de driftiga ålänningarna försett vår skärgård med. Beskedet är utstuderat nedtonat, men just därför anar man katastrofen. Hur ska de korpidrottande mellancheferna och nyskilda undersköterskorna kunna utvärdera varandras potential, om bubbelpoolerna i spaavdelningen är tömda och stängda? 

Legionellabakterien och legionärssjukan låter som om den har en tjusig historia: något romerskt, eller åtminstone en bakgrund i främlingslegionen. Men bakterien upptäcktes först 1976, efter att 29 amerikanska krigsveteraner – medlemmar i American Legion – stupat i aggressiv lunginflammation under en konferens på Bellevue-Stratfordhotellet i Philadelphia, den broderliga kärlekens stad. Sedan dess sker utbrott lite då och då, oftast kopplade till luftkonditionering, kroppsvarma bassänger, eller andra moderna osedligheter. Hade det varit något krut i svenska läsare skulle de – styrkta av Mosebokens kapitel 19 med sina målande beskrivningar av Sodom och Gomorra – redan förklarat att Gud sänt oss ett budskap genom att låta sina mikrober infektera Viking Glory. 

Svenska tidningar rapporterar att den argentinske presidenten och vildbasaren Javier Milei förbjudit landets myndigheter att använda det könsneutrala ”hen”. Undertexten är att han är en löjlig typ, vilket förstås är sant, eftersom alla politiska frälsare är det. Men är han löjligare än de statsanställda argentinska genusaktivister som de senaste åren ägnat sig åt att ersätta substantivens genusändelser med x eller @? Latino och latina är möjligen verbala mikroaggressioner, men de ligger ändå bättre i munnen än latinx, eller latin@. 

Större delen av eftermiddagen tillbringar jag i en fönsterlös källare i en ogentrifierad del av Södermalm, tillsammans med fyra invandrarkillar. Det avsnitt av Sista måltiden som blev resultatet borde dyka upp ungefär när ni ser det här.

Lördag 

Jag brukar inte känna att jag missar något när jag, mest för motionens skull, snabbt bläddrar förbi tidningens sportsidor. Nu undrar jag om det ändå inte finns något dramatiskt i denna torftiga värld av hopp och stöt och spark. Det gäller förstås VAR – fråga mig inte vad det står för – och den alltmer bekymrade min som Fredrik Reinfeldt bär ovanför den gula landslagströja som han dragit utanpå sin skjorta och slips. 

Som jag förstår det hela är historien ungefär denna: Reinfeldt är något slags chef för alla fotbollsspelare i Sverige. Han vill filma dem och ta tillbaka deras mål i efterhand, om filmen avslöjar något slags regelbrott. Fotbollsspelarna vill inte bli filmade och har sagt nej. Då har Reinfeldt frågat några andra i stället, för han verkar till varje pris vilja vara chef för alla fotbollsspelare och samtidigt gå emot vad de vill. Nu kräver allt fler fotbollsspelare Reinfeldts avgång. 

Det mesta är, förstås, ett mysterium för mig. Varför är Reinfeldt så angelägen om att filma bolltrixarna? Handlar det om prestige, pengar, revanschlusta eller sex? Har han blivit maktgalen?  

Det finns något här som påminner om klassiska tragedier. Jag tänker särskilt på Shakespeares Rickard III, ”den giftspindeln, den puckeltyngda paddan”, som pjäsens drottning Elisabet beskriver honom i Lars Huldéns översättning. Eller som Rickard beskriver sig själv, i sin inledningsmonolog: 

”Men jag som inte just är skapt för nojs och inte för att se mig kärt i spegeln, jag – grovt tillyxad, ingen älskartyp som fjädrar mig för lättfotade flickor, jag – som blev lurad på det slags konfekt, bestulen av en falsk natur på charm, som lytt och vanskapt blev för tidigt sänd till världen, halvfärdig till detta liv en krympling, en som sticker ur så starkt att hundar skäller där jag haltar fram… ” 

Jag har sedan länge slutat se på TV, men om jag gjorde det skulle jag inte bli förvånad över att se den olycklige Reinfeldt halta fram, sned i ryggen mellan skällande hundar, i sin alltför trånga landslagströja. 

En kostrådgivare som passande nog heter Schäfer står för dagens kost-och kroppsrelaterade larmrapport i Svenska Dagbladet. ”Tsunamin av socker och fett” hotar att ta livet av oss alla, om inte politiker träder in och bestämmer vad vi får äta. I Dagens Nyheter granskas en i det här sammanhanget hoppingivande nyhet: att Arla skulle snuva konsumenterna på matfett, genom att krympa Bregottaskarna. Tyvärr visar sig det vara en skröna. Fettet verkar rent av vara billigare än förut. Arlas vågor av ”smör, rapsolja och en nypa salt”, fortsätter oförtrutet att rulla över Svenskans arma läsare. 

Att Aleksej Navalnyj låter gravsätta sig till tonerna av Frank Sinatras version av Paul Ankas ”My way” – Sinatras mest genanta pompositet och antagligen den mest klichéstinna sång som någonsin skrivits – är nedslående. Han kunde åtminstone ha valt Sid Vicious version. 

Middag med Gunilla och Janerik på Persona, den nya prestigeätarrestaurangen på Torstenssonsgatan. Jag hade sett fram emot att irritera mig på mallig personal, konstlad mat och långa uppfostrande utläggningar, men personalen var okonstlat trevlig, maten lekfullt läcker och som gäst förblev man relativt oantastad.  

Söndag 

Irene Svenonius har tilldelats ett nytt toppjobb, som överdirektör på Statens fastighetsverk och kan därför till slut lämna rollen som regionråd, först i majoritet sedan i opposition. Hon har bland annat administrerat en, i runda slängar, halvering av stödet för Moderaterna i regionen, samt en katastrofal hantering av Karolinska. Hon är, säger hon till DN, ”själv förvånad över den bild som satts av mig” och tror att det har att göra med en aversion mot ”starka kvinnor”. Jag kan tänka mig ett par andra, mer närliggande, skäl, men fastnar ändå i begreppet ”starka kvinnor”. 

Hur kommer det sig att bejakandet av ”starka kvinnor” ses som ett tecken på progressiv mogenhet, medan längtan efter en ”stark man” är ett givet förstadium till fascism, pogromer och arbetsläger? Finns det några empiriska belägg för skillnaden? Det är en ärlig fråga, som på intet sätt vill hämma de glädjescener som nu måste utspela sig på Statens fastighetsverk, när myndigheten fått sin egen Evita. 

Jag vet inte hur många av Svenskans hälsofixerade läsare som också läser Dagens Nyheter, men jag hoppas att de inte missar dagens reportage från Frankrike, som slår fast att fransmännen kraftigt dragit ned på sitt vindrickande. För fyrtio år sedan drack 51 procent av fransmännen ett glas vin om dagen, i dag är samma andel bara åtta procent. Om Svenskans läsare undviker rött kött och stavgår tre mil om dagen kan de kanske få uppleva den glädjens dag då fransmännen helt ratat alkohol. 

Och apropå Svenskan: Björn Werner har i dag funnit ett elegant sätt att berätta för tidningens läsare att han tar 100 kilo i bänkpress. Det krävs ett uppslag, för att det inte ska bli för påfluget. Det hela påminner mig om vänsterikonen och kroppsbyggarfantasten Sven ”Utrota varenda jävel” Lindqvist, som också nämns i texten. Han kom redan 1988 ut med boken Bänkpress. Mats Gellerfelt kommenterade publiceringen: ”Sven Lindqvist har haft så bråttom att ge bodybuildingen ett ansikte, att han inte hunnit ge den en kropp”. 

Måndag 

En fördel med att börja dagen med en koloskopi är att även en pessimist måste erkänna att chanserna är goda att resten av dagen kommer att bli bättre. 

Den diplomatiska immuniteten verkar vara lite som ungdomen: den är bortkastad på dem som har den. Att åka minibuss ett par kilometer på järnvägsspår, som en etiopisk diplomat tydligen gjorde i helgen, är visserligen en aning originellt, men knappast något vi vanliga, straffbara svenskar drömmer om att få göra. Att parkera gratis lite hur som helst drömmer nog en del svenskar om, men det håller låg verkshöjd. Det finns trots allt en hel mängd olagliga beteenden som kräver ett uns av fantasi och viss ansträngning, men vi verkar bara få de träigaste fyllskallarna hitskickade från Etiopien och andra exotiska länder. 

Ann Heberlein prisar Marianne Lindberg de Geers dagbok i dagens Svenskan. En intressant sak, eftersom Marianne sade upp sitt kolumnistskap hos mig på Fokus med motiveringen att jag också publicerade Heberlein. 

”Ann Heberlein har 'kommit ut' i Fokus som en fullblodspopulist i SD:s anda. På så sätt blir jag och flera av dina skribenter, alibin för den högerpropaganda som Fokus väljer att saluföra genom henne. Åsikter som du själv Johan, saluför, även i andra medier”, skrev hon då i ett öppet brev på Facebook. Låt vara att hon några månader senare gärna ville komma tillbaka, eftersom hon hade fått intrycket att Heberlein inte längre skrev i tidningen. I dag blir i alla fall Marianne ”glatt överraskad”, meddelar hon på Instagram och taggar kamratligt Ann, som uppenbarligen är rumsren igen. 

Det är varm försoning av det här slaget som ger oss alla hopp om mänskligheten, eller hur? 

Daniel Suhonens skägg är lika yvigt som alltid, konstaterar jag med belåtenhet, då han, Cecilia Garme och jag spelar in det första avsnittet av Fokus nya podd ”23 minuter”. 

Johan Rabaeus och Maja Rung gör särskilt bra ifrån sig när det är premiär på Sara Stridsbergs ”En grav för två” på Galeasen. Sämst är publiken, som mest består av recenserande kulturmänniskor, rädda att skratta på fel ställe. Det hjälper antagligen inte att författaren – en ohyggligt upphöjd storhet, med den rara kvaliteten att ha varit i akademien och vänt, vilket är den finkulturella motsvarigheten till att äta kakan och ha den kvar – sitter i salongen. 

Tisdag 

Varför har vi inte hört mer om ”vikingasekten” i Gullspång, som skickar ut artiga kallelser till lokalpolitiker att inställa sig för att avrättas? Den ”galgbacke” sekten byggt ser mest ut som en halvfärdig Ikea-garderob och ”sekten” verkar bestå av två personer utan större våldskapital, som det heter, men med olaga hot är det förstås som med dåliga presenter: det är tanken som räknas. 

DN är som vanligt så försiktig att man knappt får reda på någonting, men det är inte så svårt att informera sig. Ledaren för vikingasekten, Ditta Rietuma, eller ”den enda domstolen” som hon kallar sig, är en lettisk ekonom som fram till nyligen drev en enskild firma som sysslade med ”metodisk jämställdhetsutveckling mellan kön inom företag och myndigheter samt skolor”, ”uppsatsförsäljning” samt ”utveckling av jämställdhetsidealstimulerande produkter”. Hennes snart nittioåriga sektkamrat Lars Rutger Solstråhle verkar inte riktigt göra skäl för det sorglösa namnet. För några år sedan företrädde han ”Samhällspartiet för vuxna”, som identifierade tre epicentrum för den globala konspirationen: Washington DC, Vatikanstaten och City of London. Sekten verkar alltså vila på en frisk blandning av tidstypiska griller, en del påbjudna, andra illa sedda. Man kan förstå lokalpolitikernas förlägenhet – först ”Miraklet i Gullspång” och nu detta – men kanske borde de helt enkelt kapitulera och omfamna sin roll som främsta svenska leverantör av excentriker. 

Onsdag 

Gravplundrarna i Allmänna arvsfonden har äntligen fått lite mothugg. Det ska bli intressant att se om regeringen vågar ta Riksrevisionen på orden och sticka kniven i det institutionaliserade röveriet. Sist jag gjorde en liten inventering av vart pengarna gick låg Unga örnar, ABF och LO-kopplade organisationer bra till, så det borde inte dröja så länge förrän vi får höra att en avveckling av arvsfonden är ett angrepp på demokratin. 

Jag undrar hur jakten på de sista frigående terroristerna i Baader-Meinhofligan uppfattas av tyskarna själva. Tyskland har i och för sig en av EU:s högsta medianåldrar på nästan 45 år, men för 45 år sedan var både Ulrike Meinhof och Andreas Baader redan döda. Med tanke på hur svårt nutida människor har att relatera till andra tidsåldrar, om det inte handlar om att förkasta västerländsk historia, måste det framstå lite som om svensk polis skulle jaga kvarvarande konspiratörer i kretsen kring Anckarström och Adolph Ribbing. Svensk polis ägnar sig förstås inte åt den sortens dumheter, vilket bevisades senast när förundersökningen om mordet av Olof Palme lades ned. Här i Atlantica, ursprunget till all kultur och kunskap, har vi sedan länge förstått att både 1792 och 1986 saknar allt verkligt intresse för nutida människor. 

Sten Widmalm påpekar i Svenskan att universiteten avfärdar cancellering och åsiktsförtryck i sina remissvar till Universitetskanslersämbetet, genom att låta bli att ta upp exempel på det som efterfrågas. Kanske ska förtigandena ses som ett utslag för den akademiska friheten att inte svara på frågor man ogillar, eller rent av en subtil cancellering av Universitetskanslersämbetet. Hur det än är med det blir det väl med denna ”högermyt” som med så många andra: först behöver man inte tala om den eftersom den inte finns, sedan, när den blir omöjlig att förneka, behöver vi inte tala om den eftersom den är självklar. 

Torsdag 

Var det i förra veckan jag hörde en polis glädja sig åt att skjutningar och sprängningar dalade? Den här veckan har det hittills sprängts fem bomber, om jag räknat rätt. Det beror, sägs det, på att förundersökningar blir offentliga och att olika gärningsmän då får sina adresser avslöjade. 

Om det är sant måste bovarna vara dummare än jag trott. Vilken 12-åring som helst kan lätt ta reda på var folk bor och det kan knappast komma som en överraskning i branschen vilka som misstänks stå för mord och övergrepp. Det verkar också vara en lysande chans för polisen att plocka upp bombsprängarna innan de tänder luntan, eftersom man vet var och på ett ungefär när de kommer att dyka upp härnäst. Men konstapeln jag hör i radio i dag beskriver det i stället som ett oöverstigligt problem, lika omöjligt att förhindra som en naturkatastrof. 

Hjälplöshet har blivit en allt vanligare attityd bland svenskar med ansvar för något. När jag lämnade Stockholm häromdagen hade SJ köpt var och varannan annonstavla och prytt dem med en bild på en blomsteräng och texten ”Vi har aldrig längtat mer efter våren än i år”. Jag antar att det är något slags anspelning på hur illa tågtrafiken fungerat ända sedan den första snön – eller möjligen de första löven – föll i höstas. Och, förstås, ett försök att låtsas som om problemet är naturen, inte SJ. Vi stackars svenskar sitter alla i samma tågkupé, vill SJ:s VD säga och lägger armen om oss med en vädjande blick. 

Det är nästan så man får lust att flytta till Gullspång. 

***

Läs även: Den konstnärliga friheten är värd att värna, även för ledarskribenter

Läs även: Henrik Jönsson är inte riktigt min kopp te