Den konstnärliga friheten är värd att värna, även för ledarskribenter

Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: Sofia Coppolas film Priscilla som saknar allt, Romina Pourmokhtari, muntejp och att Sverige är ett omkväde.

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage

Toppbild: Unsplash / Montage

Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.

Fredag 

Kulturtextförfattaren Jens Liljestrand har sett Anders Holmberg intervjua miljöminister Romina Pourmokhtari och det gjorde inget för att förbättra hans humör. Dels spelar hon fagott – eller vad folkpartister nu föredrar – medan jorden brinner, dels är hon bara intresserad av sin egen karriär. Gott så, men jag anar att det är något annat som fått Liljestrand att slå tappen ur raseriets tunna. Och nästan i slutet av artikeln inser jag vad det är. Liljestrand citerar ministern: 

”’Ska jag skriva kulturtexter och reflektera kring politik i stället?’ fräser hon, som om det vore något dåligt eller ovärdigt.” 

Där blev det personligt. Jag förutspår en livslång vendetta och ministern är bara 28. Om Liljestrand tar hand om sin hälsa har vi många underhållande år framför oss. 

När jag ännu var aktiv medlem i Fantomenklubben var inget hörn i Bengalis djungel främmande. Det var så jag, någon gång i mitten av sjuttiotalet, fick besöka elefanternas mytomspunna kyrkogård, där elfenbenet låg i manshöga drivor. 

Om något lika anslående finns bakom det som en gång var norra Europas längsta fasad, Garnisonen på Karlavägen, vet jag inte. Jag är regelbundet inne i den monstruösa byggnaden för att klara av diverse ärenden och jag har inte sett något särskilt anmärkningsvärt, men byggnaden är på nästan 85 000 kvadratmeter. Vem vet vad som döljer sig i den så kallade elefantkyrkogården, det vill säga de korridorer dit sparkade generaldirektörer skickas för att utreda små förändringar av kommunallagen, eller hur mycket PFAS vi tål? 

Det senaste tillskottet till den rätt omfattande horden är i alla fall en av alla de socialdemokratiska statssekreterare, Charlotte Svensson, som flydde Regeringskansliet inför det senaste valet. Hon förlänades Tullverket. Sedan dess har det bråkats inom myndigheten, med upprop, anklagelser och krav på generaldirektörens avgång. Man kanske kan förstå Svenssons ovilja att hörsamma personalens krav, med tanke på att det främsta varit att få beväpna sig. Det strider mot alla rimliga instinkter att dela ut skarpladdade vapen till en grupp människor som oavbrutet skriker och bråkar utanför ens dörr. Men även gott omdöme har sitt pris. Må betarna pryda samlingen. 

Vissa dagar måste vara särskilt svåra för övertygade ”humanister”, som de fanatiska ateisterna kallar sig numera. Till exempel en dag som den här, då en landare – den första på 52 år – långsamt sänker sig ned mot månen yta, graciöst sträcker ut sina ben, snubblar på en sten och blir liggande på sidan. Enligt de första rapporterna beror debaclet på att någon, möjligen Homer Simpson, glömde att slå på en kontakt på landaren, innan den lämnade jorden. Kan någon läsa detta och tvivla på att det finns en Gud, som dessutom har humor? 

Lördag 

Ett förtjusande förslag i en artikel i New York Times: Washington DC behöver ett skammens minnesmonument. ”Rista på detta monument namnen på offentliga personer som aktivt förnekar klimatförändringarna”. Förslaget är en aning kraftlöst, men kan enkelt spetsas till. Kanske kunde de skamliga behängas med skyltar som klargör att de är klimatförrädare, medan de tvingas hugga in sina egna namn på monumentet. Sedan kan avfällingarna skickas till vegetariska omskolningsläger där de får sortera sopor, tills de avsäger sig sina irrläror. 

Dagens Nyheter ägnar ett par sidor åt något vi alla funderat mycket över på sistone: fejden mellan Nicky Minaj och Megan the Stallion. Är det rimligt att skända Megan the Stallions mammas grav? Jag är osäker efter att ha läst artikeln, eftersom de fanatiska följarna, enligt författaren, ger uttryck för queerkultur. Man vill ogärna trampa fel i frågor av det här slaget. 

Söndag 

En svindlande likriktning bland författarna till 25-årsjubilerande Fittstim. Alla arbetar de med konst och skriveri, utom en person som är rättsläkare, en som tydligen håller råttor som husdjur och ska bli arborist och Linda Skugge, som vi alla vet blivit ”onlyfans-modell”. En annan likformighet: i stort sett samtliga fittstimmare understryker sin rätt att bli betraktade som unika individer. 

I dag är det Amanda Sokolnickis tur att vara rasande på Romina Pourmokhtari. Kanske tar hon i en aning för mycket när hon anklagar miljöministern för att stå för atomdriven rasism, men det är en ny, innovativ dimension av de gamla rasismanklagelserna och den konstnärliga friheten är värd att värna, även för ledarskribenter. Sokolnickis ömma punkt verkar inte vara densamma som Jens Liljestrands, utan i stället att Pourmokhtari inte längre anser att Miljöpartiets ungdomsförbund är hennes bästa vänner. Det är en excentrisk orsak till raseri, så över lag måste man ändå konstatera att Sokolnicki gör väl ifrån sig i en genre som redan börjat kännas en aning klichétyngd. 

Måndag 

Ibland påminns man om att man brukade läsa tidningar för att få reda på sådant man inte visste. I dag kan Svenskan berätta om något som ”spritt sig som en löpeld”, men som jag aldrig hört talas om: ”muntejp”. Det är, naturligtvis, det senaste träningstipset – Svenska Dagbladet består till fyrtio procent av motions- och kosttips numera – och man kan välja en av två varianter: att tejpa igen munnen när man sover, eller att tejpa igen munnen när man tränar. 

Kan man göra båda? Kanske, men svaret på den frågan verkar vi få vänta någon vecka på, antagligen i en särskild artikel om träningsnarkomaner som fastnat i beroende och bara tar av sig tejpen för att snabbt skeda i sig proteinpulver. En läkare påstår tyvärr i artikeln att man lika gärna kan dricka rödbetsjuice som att bära muntejp, så kanske är löpelden redan på väg att falna. Det vore synd. Oavsett om muntejp förbättrar användarnas syreupptagning eller inte, anar jag att den kraftigt förbättrar omgivningens välbefinnande, med tanke på vad personer som faller för en trend av det här slaget måste tala om. 

Ett annat fenomen som gått mig förbi heter Anders Hansen, som tydligen har fått ett eget tv-program där han kan tala om för oss vad vi har för personlighet. Att man alls skulle ha någon om man måste fråga en främling vilken den är verkar osannolikt, men vi måste trots allt alla sluta upp bakom Public Service i dessa mörka dagar. 

I dag är det Alex Schulmans tur att ta sig an Romina Pourmokhtari. Han har sett samma intervju som Jens Liljestrand och ”en kall fasa” strömmade genom honom, när han följde hennes ”isande uppvisning”. All denna nedkylning drev Schulman till ”galenskapens rand, nerverna krullade sig, jag ville ut ur min egen kropp, skala av mitt eget skinn, ville kasta tv:n i väggen”. Därefter fylldes han av, om jag tolkar honom rätt, ett defaitistiskt lugn.  

Författare och konstnärer har förstås i många fall ett rikt och skört inre liv – jag minns hur Bruno K Öijer en gång blev så skakad av en välvillig karikatyr som Svenskans Riber tecknat, att han ställde in en läsning – men jag tror ändå att Schulman är på väg att slå något slags rekord. Om inte annat eftersom de känslor han vittnar om inte bara är omstörtande, utan dessutom alltid mitt i DN:s huvudfåra. 

Tisdag 

Svävande ovanför Afrika ägnar vi knappa två timmar åt Sofia Coppolas Priscilla. Det är en film som saknar allt. Berättelsen är banal och tråkig. Huvudpersonerna platta och ointressanta. Elvis var antagligen precis så här grund i verkligheten, men han hade åtminstone utseendet och karisman, till skillnad från Jacob Elordi som spelar honom. En enda scen stannar hos mig: hur Priscilla omsorgsfullt sminkar sig och sätter på sina lösögonfransar, när värkarna satt i gång och hon ska till sjukhuset för att föda Lisa Marie. 

När vi byter plan i Istanbul hör vi ett gäng norrmän som upphetsat upplyser varandra om att Sverige äntligen kommit med i Nato. Som svensk är man förstås luttrad och utgår ifrån att de tagit ut segern i förskott. 

Onsdag 

Sju veckor är, rent faktiskt, nog för att åstadkomma en hel del. Kanske är det ett helt annat Sverige vi kommer hem till, än det vi lämnade i början av januari? Tanken kittlar, tills jag slår upp DN och läser ännu en artikel av akademiledamoten Åsa Wikforss, den här med den antagligen oavsiktligt komiska rubriken ”Nu är det dags att sluta prata om ’åsiktskorridor’”. 

Att tal om åsiktskorridoren bör placeras utanför åsiktskorridoren är inte en ny tanke, men den har sällan uttryckts så mångordigt. I korthet menar Wigforss att åsiktskorridoren möjligen fanns, men bara på ett ovetenskapligt sätt och att den inte finns nu, eftersom aktuella undersökningar som pekar på en hög grad av självcensur i Sverige inte är värda att ta på allvar, även om de är vetenskapliga och dessutom kan det inte vara ett mått på ett fritt offentligt samtal att man ska få påstå att homosexualitet är en sjukdom. 

Sverige är ett omkväde. Påståendet att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger visar bara att Herakleitos inte prenumererade på DN. 

Torsdag 

Ingen har angripit Romina Pourmokhtari på två dagar, såvitt jag har sett. Vad kan han hänt? Kanske håller kultur- och ledarskribenter på att ladda upp för ett frontalangrepp på kulturminister Parisa Liljestrand, nu när ledamöterna i den valhänt benämnda ”kommittén En svensk kulturkanon” utsetts

Jag förutsätter att ledamöterna anses vara olämpliga, eftersom jag känner två av de fyra väl och uppskattar bägge mycket. Å andra sidan är ledamöterna, inklusive ordföranden Lars Trägårdh som jag också känner, något slags mellanlägg: de verkliga listorna på kanonverk ska dras upp av ”expertgrupper”. Expertgrupperna kommer med all säkerhet att domineras av folk jag inte känner och uppskattar, vilket ökar chanserna att de är acceptabla i bredare kulturella kretsar. 

I ett svagt ögonblick lovade jag Tidningen VI ett ”inspirationssamtal”, helst om Fokus ”digitaliseringsresa”. I dag måste jag leverera och kan inte låta bli att oroa mig för resultatet, eftersom jag i grunden är pessimist och dessutom inte vet något om digitaliseringen, förutom att den leder till allt enfaldigare artiklar. Man vill ogärna ge en gammal institution som VI dödsstöten, ens oavsiktligt. Som tur var befann sig en del av redaktionen på sportlov och förhoppningsvis lyssnade de som infann sig inte alltför noga. 

***

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage