Har vi blivit idioter – eller alltid varit det?

Politikerna måste ha bestämt sig för att det inte är någon idé att artigt låtsas längre. Folk är idioter, så behandla dem därefter.

Carl Hamilton – författaren och ekonomen, inte agenten – kommer strax ut med en ny bok. Jag har fått inkråmet i förväg och ni kommer att kunna läsa om saken här i Fokus inom kort, men just i dag skulle jag bara vilja tacka honom för att han påmint mig om ett härligt citat.

Det är faktiskt 30 år sedan Carl Bildt, nybliven statsminister, meddelade att politiken hade lyfts »från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå«. I åratal fick han sitt eget citat tillbaka, kastat med slunga, skjutet ur kanon och gevär, format till klubba och slaget rakt över pannbenet. Tur för Bildt att han är hård för kulor, eller åtminstone tillräckligt ointresserad av sina kritiker för att inte märka när kulorna träffar.

Den skapande statskonsten, med eller utan ironisk skruv, är förstås nästan alltid farligare än det rutinartade förvaltandet. Det är lite åt det hållet Hamiltons bok lutar. Men vad ska man då säga om det rutinartade jollret som statskonst?

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag var förbannad redan efter den andra presskonferensen för snart två år sedan och systematiskt undvek allt det som kom därefter, men jag vet ändå upplägget:

Först statsministern som säger till oss att tvätta händerna. Sedan en valfri fackminister, som säger samma sak. Därefter en epidemiolog som säger samma sak. Och så en fritt vald generaldirektör, eller verkschef, som säger samma sak. Och så sammanfattas det av statsministern, som säger till oss att tvätta händerna.

Och nu, när statsministern till sin, vår och världsalltets stora glädje, äntligen kunde meddela att restriktionerna hävs (fast tro inte att allt är som vanligt, var ändå lite rädd) tänkte jag ändå att detta måste jag lyssna på. Och vad fick jag höra?

Samma, mycket enkla budskap en, två, tre, fyra gånger. Upprepning på upprepning på upprepning, som om det som just sagts inte just hade sagts. Precis som när allt började.

Det är förunderligt att så få verkar inse hur oförskämt det här sättet att kommunicera på är. Det rimliga borde vara att reagera som Adam Sandler i den gamla komedin Anger Manage­ment; ett adekvat svar på att behandlas som idiot är att bli förbannad.

Förutsatt, förstås, att man inte är idiot på riktigt. Så, alltså, har vi blivit idioter, eller har vi alltid varit det?

Jag måste erkänna att jag är en aning osäker på svaret. Det är mycket möjligt att vi har varit idioter hela tiden, men att politiker har smickrat oss genom att låtsas att vi inte är idioter. De kanske, mot bättre vetande, har behandlat oss som intelligenta människor av ren artighet. Och vi har tagit emot det i samma anda. Dumma i huvudet, men inte så dumma i huvudet att vi inte kände igen inställsamhet när vi hörde den.

Varför har de i så fall slutat?

Det är här det börjar bli intressant. Politikerna måste ha bestämt sig för att det inte är någon idé att artigt låtsas längre. Folk är idioter, så behandla dem därefter. Det finns säkert en massa bra forskning om »nudging« och andra finord för manipulation, som kan ge stöd för det. Men dessutom måste folk acceptera den här förändringen. Kanske spelade det aldrig någon roll för medborgarna att de ändå tilltalades som om de vore intelligenta människor. Eller så lever vi i en tid när artigheter anses oärliga. Eller så är det en del av identitetspolitiken att idioter vill bli tilltalade som idioter. Idiotin har, så att säga, »kommit ut«.

Det kan förstås också vara så att våra politiker blivit idioter och att vi är för artiga för att påpeka det. Låt oss hoppas på det.

***

Teckna en prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Christine Olsson/TT