Hur mycket klimatpolitik har vi råd med?
När Gretas klimatrörelse skriker ut sitt samhällshat, tappar aktivismen i trovärdighet. Kan det leda till större utrymme för klimatekonomerna – alltså de som ska räkna på vad klimatkalaset faktiskt kostar?
Toppbild: Unsplash
Inte bara klimatet, utan även klimatpolitiken, uppstår i ett komplext samspel mellan en rad faktorer. Lägger vi dessa under lupp, anar vi svalare tongångar på intåg. Apokalypsen får vänta.
En sådan faktor är själva klimatvetenskapen. FN:s klimatpanel utmönstrade i sin senaste stora rapport (2021) de mest alarmistiska scenarierna. Och vad gäller så kallade tipping points (exempelvis en tinande tundra som släpper ut en massa metangas) anses sannolikheten mycket låg. Lägg till det nye IPCC-ordföranden Jim Skeas anti-alarmistiska uttalanden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tekniken. Utvecklingen tuffar på, med allt mer resurssnåla produktionsmetoder och lovande utveckling vad gäller exempelvis koldioxifällor/sänkor. Det är förresten ett mysterium, hur klimatrörelsen kan hysa sådan stjärnögd tilltro till förnybart, som sol och vind, men fästa så lite hopp till mänsklig innovationskraft i övrigt.
Konkurrerande agendor. Krig. Oro över att atombomber smälls av. Inflation. Mänskligheten har tyvärr mycket mer än klimatet att oroa sig över.
Politisk exploaterbarhet. Här har Tidökoalitionen gjort sig mindre sårbar för attacker från alarmistiskt rödgrönt håll genom att klimathotsskeptiska SD anslutit sig till regeringens agenda.
Medierna. Inte mycket nytt under solen här, med en rapportering där isar som smälter alltid ges mer utrymme än isar som tjocknar. Men borde inte medierna ifrågasättas för hur de (miss)lyckats med sitt folkbildningsuppdrag? En illustration till det finns i meteorologiskt hyperintresserade Ulf Lundells Vardagar 7 (2021):
”Om 20 år går temperaturen world wide upp
1,5 grader från
nuvarande läge
Ingen tvekan: vi håller på att förstöra
Vårt boende i rymden universum”
Denne maniskt public servicekonsumerande kulturpersonlighet – som skrivit en roman som heter Vädermannen – har således missat att Parisavtalets 1,5-gradersmål tar avstamp i förindustriell global medeltemperatur. Inte dagens. Vad säger det om pedagogiken i klimatjournalistiken?
Mediernas haveri återspeglas också i en opinionsrapport från OECD. 60 procent av respondenterna tror att uppvärmningen innebär slutet för mänskligheten. Sådana scenarier är icke-existerande hos IPCC.
Aktivismen. Återställ våtmarkerna-stollar klistrar fast sig i TV-studios och lyfts bort från trafikleder av Jan Emanuel. Och nu har Greta Thunberg kastat masken och kommit ut som antisemitisk, antikapitalistisk revolutionär. Det är en pinsamhet hur icke-granskad hennes spretiga klimatrörelse länge varit, trots vittnesbörd inifrån om radikalism och samhällshatet.
Tyska Die Grunen i Tyskland har nu tagit sin hand ifrån henne. Om Greta var en aktie, bleve rådet självklart: SÄLJ RUBBET!
Vad ska man då investera i? Mitt tips: klimatekonomerna.
Redan 2018 borde de fått vind i seglen när William Nordhaus vann ”Nobelpriset” i ekonomi. Men hans antialarmistiska kalkyler lockade inte medierna. Nordhaus har räknat fram att global BNP-kostnad år 2100 för en värld utan klimatpolitik endast är 4 procent. (I form av sådant som luftkonditionering, skyddsvalllar, alternativa grödor).
Annorlunda uttryckt skulle världsekonomin växa med ”bara” 434 procent i stället för 450 procent till seklets slut, på grund av uppvärmingsrelaterade kostnader. Beräkningarna är givetvis osäkra; men helt klart ger de noll skäl till alarmism.
Med högambitiös klimatpolitik skulle givetvis temperaturen och därmed "klimatskadorna" minska. Men nu till den klimatekonomiska poängen: Medborgarkostnaden skulle bli oacceptalt hög. Politiskt omöjlig att sälja in. Enda lösningen vore globalt tyranni på klimatområdet, ett förslag från bland andra moralfilosofen Torbjörn Tännsjö.
I somras utkom Journal of Climate Change Economics med ett specialnummer. Ekonomer hade räknat på det ambitiösa målet ”net zero” 2050 och landat i att vid seklets slut skulle världen i så fall spara in 4200 miljarder dollar årligen genom mindre klimatskada.
En kanonaffär? Inte om man tittar på kostnaden. Den skulle bli 25 000 miljarder dollar per år. Varje satsad ”klimatpolitikskrona” ger alltså tillbaka endast 16 öre. Till liknande slutsats kom en studie redovisad i tidskriften Nature Climate Change. En modest 20-procentig utsläppsreduktion i USA till år 2050 vore högst görbar. 75 dollar per skalle i årskostnad. Men en 95-procentsminskning – nära men inte hela vägen till Joe Bidens målsättning net zero – skulle för en tvåbarnsfamilj kosta 44 000 dollar. Per år.
Försök vinna val med slik politik!
***
Läs även: Sluta skrämma skiten ur våra barn
