Sluta skrämma skiten ur våra barn
Lägg ner konsensuspiskan och sluta skrämma oss till att vara överens i klimatdebatten.
Toppbild: Unsplash
Med sin krönika Till slut kom äntligen extremvädret i Svenska Dagbladet, fick Lena Andersson fram två viktiga poänger om dysfunktion i klimatdebatten: sensationalismen och konsensuspiskan.
Mediernas upphetsade rapportering g(l)ömmer det faktum att rubrikvänligt väder – extremväder! – alltid funnits. Läs Bibeln, om ni tvivlar; inte minst kapitlet om Gubben Noak rekommenderas.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Extremväder är alltså inte extremt – det är tvärtom normalt. För någonstans är vädret alltid extremt. Och nu när alla har en kamera levereras bra bilder i ett evigt flöde. Med den globala uppvärmningen som fond, suggereras vi tro att minsta översvämning är människoskapad.
Låt mig i sammanhanget påminna om de mer än 100 dagarna av översvämning av Mississippifloden år 1913, som enligt beräkningar kostade USA över 2 procent av det årets BNP. Motsvarande BNP-andel i dag för översvämningar är 0,05 procent. Just det: en piss i Mississippi.
Men extremvädret ökar väl i spåren av uppvärmningen? Ja, värmeböljor ökar, liksom frekvensen häftig nederbörd. Möjligen också perioder av extrem torka. Orkanerna blir färre, fast starkare (de bildas över haven; varmare hav ger mer energi). Men enligt FM:s klimatpanel IPCC tycks översvämningar inte bli fler, inte heller tornados, cykloner, vinterstormar.
Vidare: Väldigt få människor dör av extremväder, några tiotusen årligen. Vi kan skydda oss. Med varningssystem, robusta hus, luftkonditionering, etcetera. För jämförelse: Runt 100 000 amerikaner avlider i fentanylöverdoser.
Och nu till konsensuspiskan. Alex Schulman svingade den I DN. Lena Andersson torgför ”konspirationer och dumheter”, samt ”klimatförnekelse”.
Och i en debatt i Studio 1, hävdade Lotta Ilona Häyrynen, redaktör på Arbetet, att ”tiden för debatt om och varför, när det kommer till klimatfrågorna, den är förbi sedan 70-talet”.
Locket på, kättare!
Ilona Häyrynen plockade upp tankefiguren ”falsk balans”, populariserad av akademiledamoten Åsa Wikforss i boken ”Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender”. Poängen här är, att när ”etablerad kunskap” finns, ska den inte längre debatteras, i alla fall inte av icke-etablerade aktörer. Då uppstår nämligen en ”falsk balans”.
Det är en jättekonstig idé, dels för att debatt i sig kan stärka den ledande (förhoppningsvis vettiga) idén och bli en folkbildande inventering av argumenten, dels för att ”etablerad kunskap” faktiskt inte alltid håller streck.
Jorden var inte universums medelpunkt, fast makten hävdade det mot Galilei, och lågkolhydratkost var inte en idiotbehandling mot diabetes typ2, fast Socialstyrelsen länge förbjöd den approachen. Och gällande klimatfrågan, är forskningskonsensus en chimär.
Medeltemperaturen globalt har gått upp en dryg grad sedan förindustriell tid, det vet vi, och uppvärmningen är i hög grad människoskapad. Men detta är trivial konsensus. Det finns ingen ”konsensus” om graden av farlighet, ej heller hur koldioxidkänsligt vårt klimat är.
Vad gäller den så kallade klimatkänsligheten – hur mycket varmare blir världen vid en fördubbling av koldioxidhalten, från dagens 420 parts per million till oerhörda 840 – anger IPCC ett intervall mellan 2,5 och 4 grader. (För inte länge sedan var intervallet 1,5-4,5 grader). Stora osäkerheter således.
Globalt sett verkar människor ha tagit till sig alarmismen. I en undersökning från Yougov 2019, visade sig majoriteten i 28 utvalda länder tro att den globala uppvärmningen får allvarliga ekonomiska konsekvenser; plus att den kommer att orsaka krig.
Ett av fem barn drömmer klimatmardrömmar, visar en brittisk undersökning. Liknande resultat syns i svenska mätningar. Bland mina döttrars vänner – yngre 20-årsåldern – vet jag flera som säger sig inte vilja sätta barn till världen, av klimatskäl. Men de är gruvligt felinformerade. Kostnaderna för uppvärmningen kommer enligt IPCC att år 2100 att utgöra endast ett par procent av världens BNP. En BNP som beräknas vara 4-5 gånger högre i dag.
I sensomras hördes äntligen en förnuftets röst från högsta nivå. Det var Jim Skea, nytillträdd ordförande för IPCC och med 40 år inom klimatvetenskapen som talade: temperaturhöjningen är ”inte ett existentiellt hot mot mänskligheten”.
Skea menar att apokalyptiska tongångar blockerar realistisk klimatpolitik. En välgörande intellektuell svalka, ställd mot lättupphetsade generalsekreteraren Gutteres som talade om ”code red” för mänskligheten, när den senaste stora forskningsframställningen lades fram 2021.
Men om ”konsensus” ger en falsk bild av klimatet och skrämmer skiten ur våra barn, då är det mindre konsensus vi behöver. Inte mer.
***
